Förskollärares tankar om tvåspråkighet En studie om likheter och skillnader från två samhällen med olika språkvillkor Pia Ahokas Sammanfattning Detta examensarbete handlar om förskollärares tankar och attityder till tvåspråkighet när det gäller att anpassa den pedagogiska verksamheten utifrån tvåspråkiga barns behov. Det handlar även om att jämföra likheter och skillnader mellan förskollärare som kommer från två samhällen med olika språkvillkor. Examensarbetet fokuserar mest på tvåspråkighet med inriktning på finska och svenska. För studien gjordes intervjuer med sju informanter varav sex var förskollärare och en var förskolechef. De förskollärare som deltog i studien var både en- och tvåspråkiga och kom från två olika samhällen; ett samhälle i Sverige där majoritetsspråket är svenska och det andra var ett samhälle i Tornedalen där de två majoritetsspråken är finska och svenska. En slutsats som drogs av studien är att samtliga av studiens informanter, oavsett i vilken kommun de arbetade och om de själva var tvåspråkiga, såg positivt på tvåspråkighet och ansåg att det är bra för barns senare utveckling att vara tvåspråkiga. En annan slutsats var deras pedagogiska anpassning utifrån tvåspråkiga barns behov. I Tornedalen fokuserade de mer på att barnen skulle lära sig svenska eftersom finskan dominerade både i hemmet och i samhället. Det kunde anses som en problematik för barnen om de inte hade lärt sig att behärska det svenska språket innan de börja skolan. En annan skillnad var att man i det andra samhället i Sverige använde sig mer av hemspråksundervisning för att utveckla barns tvåspråkighet, men i Tornedalen hade man i varje avdelning en förskollärare eller barnskötare som behärskade både finska och svenska. Nyckelord: Tvåspråkighet, förskola, finska-svenska, förskollärare, Tornedalen Innehållsförteckning Inledning 1 Syfte och frågeställningar 2 Finskan i Sverige - en bakgrund 2 Litteraturöversikt 3 Definition och kriterier för tvåspråkighet 3 Barns språkinlärning 5 Miljön kan bidra och hindra tvåspråkighet. 6 Pedagogens och förskolans roll 6 Föräldrarnas roll 8 Naturligt att växla språk 8 Språk är en färskvara 9 Teoretiska utgångspunkter 9 Metod..................................................................................................................................................10 Urval 10 Datainsamlingsmetod 10 Genomförandet 11 Metoddiskussion 11 Resultat...............................................................................................................................................12 Vad tvåspråkighet är enligt förskollärarna 13 Förskollärarnas erfarenheter av tvåspråkighet - med specifikation finska - svenska 14 Tvåspråkighet, något positivt eller negativt för barns senare utveckling och identitet? 14 Barns hemspråksmiljö ser olika ut 16 Att stödja tvåspråkighet i förskolan 16 Barn har inte svårt att lära sig två språk samtidigt 17 Det är konstigt om barn inte skulle blanda språken i början 18 Resultatanalys 19 Diskussion 21 Avslutande reflektion 23 Referenser 24 Bilagor Inledning Sverige är och fortsätter att bli alltmer mångkulturellt och i förskolan möter pedagoger alltfler barn och föräldrar som talar annat modersmål än svenska. Barn kan även ha föräldrar som talar två olika språk. Barnen kan nyligen ha flyttat till Sverige eller vara födda i Sverige medan föräldrarna kommer från ett annat land. Resan till att behärska två språk kan därför se mycket olika ut för dessa barn. Allt stöd som barn i en flerspråkig miljö får från familj, förskola, skola och av olika föreningar bidrar därför till barnets språkutveckling. Det skiljer mellan olika kommuner när det gäller tillgång till resurser som ska stödja barns utveckling till att bli tvåspråkiga individer. Hur man i förskolan arbetar med den pedagogiska verksamheten kan också se väldigt olika ut beroende på om hur stor del av barnen som har ett annat modersmål än svenska och det har betydelse på om förskolepersonalen är enspråkig eller tvåspråkig. Det finns många olika tankar, uppfattningar och erfarenheter om tvåspråkighet, men många tycks idag se tvåspråkighet som något positivt. Det är viktigt för lärare i skola och förskola att känna till vad det kan innebära för barn och elever att ha vuxit upp med att tala två eller fler olika språk. För barn som vuxit upp i en tvåspråkig miljö är det naturligt att de flesta talar två eller flera språk, exempelvis om man bor vid Tornedalen där majoriteten av befolkningen kan tala finska, svenska och meänkieli (tornedalsfinska) och har vuxit upp med att få höra båda språken i sin vardag. I förskolorna i Tornedalen är många av barnen från födseln vana vid att få höra två olika språk i hemmet, men det är också vanligt med barn som är enspråkiga som enbart talar svenska eller enbart finska. Det finns också föräldrar i Tornedalen som enbart kan tala finska. Eftersom det oftast finns tillgång till förskollärare i varje förskola i Tornedalen som förutom svenska även talar finska kan kommunikationen fungera även när tvåspråkigheten svenska-finska är en förutsättning för kommunikation med föräldrarna. Man kan därför säga att den språkliga miljön i förskolorna i Tornedalen är unik med tanke på att både många barn och en del av personalen kan tala både finska och svenska. I ett annat samhälle i Sverige där majoriteten av befolkningen talar svenska kan den språkliga miljön i förskolan se annorlunda ut om man jämför med en förskola i Tornedalen. Förskollärarna i andra samhällen i Sverige har kanske andra tankar och uppfattningar om tvåspråkighet och har nog helt andra erfarenheter av att ha tvåspråkiga barn i förskolan. Vidare kan förskollärarna i orter som har många invandrare ha mer erfarenhet av andra språk än finska, men det är heller inte lika självklart på andra ställen i landet att personal i förskolan talar samma språk som det tvåspråkiga barnet och föräldrarna såsom det oftast är i Tornedalen. Jag har erfarenheter från tidigare praktik under min utbildning där förskollärare anlitar en tolk när de ska ha utvecklingssamtal eller ge föräldrarna specifik information. Jag intresserade mig för detta ämne eftersom jag själv är tvåspråkig och är uppvuxen i Tornedalen. Jag har levt med att prata och höra både finska och svenska i vardagen. Jag har även vikarierat och haft praktik som barnskötare i det tvåspråkiga Tornedalen. Eftersom förskollärares erfarenheter och tankar kan se olika ut beroende på om de arbetar i en förskola i Tornedalen eller i en förskola i ett annat samhälle i Sverige vill jag i det här examensarbetet undersöka vilka likheter och skillnader som finns i det pedagogiska arbetet. Jag har utifrån intervjuer med personal vid två förskolor och en förskoleklass med olika språkliga villkor studerat förskollärares tankar och attityder kring tvåspråkighet i förskolan. Eftersom finska och svenska är de två språk som mest talas i Tornedalen kommer examensarbetets områdesöversikt främst utgå från tidigare studier som handlar om barn och vuxna som har finska som modersmål och böcker om metoder för att stärka barns tvåspråkighet. Syfte och frågeställningar Syftet är att studera förskollärares tankar och attityder kring tvåspråkighet och hur de anpassar det pedagogiska arbetet i förskolan för barn som är tvåspråkiga. I syftet ingår att se likheter eller skillnader på förskollärares tankar och attityder beroende på om man bor i ett samhälle i Tornedalen där majoriteten av befolkningen är tvåspråkig eller i ett annat samhälle i Sverige där majoriteten är enspråkig. De frågeställningar som ska besvaras är följande: Vad har förskollärare för tankar kring tvåspråkighet i förskolan? Hur anser förskollärare att de anpassar det pedagogiska arbetet utifrån tvåspråkiga barns behov, och vilka effekter hos barnen tror de att deras språkanpassning kan få? På vilka sätt kan förskollärares attityder och den pedagogiska verksamhet kring tvåspråkighet variera beroende på i vilket samhälle förskolorna ligger? Finskan i Sverige – en bakgrund Finskan är ett av Sveriges nationella minoritetsspråk och detta stöds av två lagar. Den första lagen, som trädde i kraft 2009, är Språklagen (SFS 2009:600) som gäller svenskan, de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och övriga modersmål som används i Sverige. Enligt språklagens §14 har de som tillhör nationella minoriteter rätt att lära sig, utveckla och använda sitt eget språk och denna rätt gäller hela Sverige. Den andra lagen, Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724), trädde i kraft i början av 2010. Denna lag innebär att i ett antal kommuner i Sverige ska finska kunna användas i kontakter med myndigheter och dessa kommuner är skyldiga att erbjuda dem som så önskar finskspråkig barn- och äldreomsorg (Huss, 2010). Skutnabb-Kangas (1986) anser att barn kan behärska båda språken om de får rätt undervisning och stöd. Det gör att barnen får en högklassig tvåspråkighet och påverkar barnens utveckling positivt på många olika sätt. Tidigare har skolans målsättning för minoritetsbarn varit att de ska bli ”aktivt tvåspråkiga”. Skutnabb-Kangas (1986) pekade redan i mitten på 1980-talet på att denna definition på aktiv tvåspråkighet är väldigt vag, och i den nya läroplanen för förskolan och skolan finns denna formulering ej längre kvar. Istället står: Barn med utländsk bakgrund som utvecklar sitt modersmål får bättre möjligheter att lära sig svenska och även utveckla kunskaper inom andra områden. Förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla svenska språket och sitt modersmål. Lpfö98 (reviderad 2010) För att barnen som talar ett annat språk än sitt hemspråk i förskola och skola, ska kunna utveckla även sitt modersmål kan det ske i form av hemspråksstöd eller modersmålsstöd. Detta innebär att det kommer en hemspråkslärare till förskolan och har undervisning med berörda barn i deras modersmål. Under perioden 1977-1990 expanderade omfattningen av språkstödet starkt, men sedan 1992 har antalet barn med modersmålsstöd i förskolan stadigt sjunkit (Håkansson, 2003). Orsakerna till tillbakagången under senare år kan delvis bero på det ekonomiska läget och även i brister med organisationen och osäkerhet kring vilka metoder som ska användas. I början av 2000-talet fanns det cirka 17 000 elever i landet som fick undervisning i finska (Håkansson, 2003). Huss (2010) menar att många undersökningar visar att om man inte satsar på inlärning och undervisning i finska kommer det nästan försvinna hos andra och tredje generationens sverigefinnar- Begreppet sverigefinne syftar på en person med finländskt ursprung som är permanent bosatt i Sverige. Men många sverigefinnar tycks ha börjat intressera sig mer för det egna språkets betydelse. De sverigefinska föreningarna deltar, enligt Huss (2010), alltmer entusiastiskt i språk- och minoritetspolitiskt arbete, sverigefinska friskolor har grundats och drivs på många orter och många föräldrar kämpar privat för egna finskspråkiga förskolegrupper och modersmålsundervisning. Sverigefinska barn och ungdomars möjligheter att få använda finska språket beror på det språk som skolan lär ut, vilket språk som används hemma, i kompiskretsen och under fritidsaktiviteterna (Huss, 2010). Enligt Huss (2010) har assimilationspolitiken lett till att minoritetsbefolkningen har bytt språk senast i skolåldern, med det menas att de slutar tala finska och börjar tala enbart svenska. Tidigare var det också vanligt att skola och lärare sa till barnens föräldrar att användandet av minoritetsspråket finska gjorde det svårare att lära sig svenska och föräldrarna uppmanades att byta språk även i hemmet. Detta medförde att föräldrarna bytte språk och övergick till att tala svenska i hemmet. Effekten av detta blev att barn som talat finska i hemma slutade med det och började tala enbart svenska. Men tiderna förändrades och när minoritetsspråken började ses som värdefulla blev det, enligt Huss (2010), svårt för många att förhålla sig till den förändrade situationen. När det egna språket, som tidigare hade framställts som något skamligt och negativt nu presenterades som ett värdefullt arv som borde ha bevarats kan den här nya inställningen till modersmålets betydelse ha gett negativa känslor hos många, säger Huss (2010). Litteraturöversikt I den här litteraturöversikten presenteras olika forskares syn på modersmål och tvåspråkighet och vad man ska tänka på som förskollärare för att barn i förskolan ska utveckla sitt modersmål och svenska språk. Definition och kriterier för tvåspråkighet Nationalencyklopedins definition på tvåspråkighet är: tvåspråkighet, användning eller behärskning av två språk. Tvåspråkigheten kan gälla individer eller samhällen. Tvåspråkighet och flerspråkighet är i princip samma företeelse, och båda termerna kan användas för att täcka hela fenomenet. Gisela Håkansson (2003) är professor i allmän språkvetenskap och har sedan många år forskat om språkutveckling hos enspråkiga och tvåspråkiga barn. Håkanssons (2003) definition på tvåspråkighet är att man behärskar mer än ett språk. Hon tar upp fyra kriterier för tvåspråkighet. Dessa kriterier är: Ursprungskriteriet, det innebär att modersmålet är det språk man lär sig först och tvåspråkig är den som har lärt sig två språk från början. Om man är uppväxt med två språk från början blir båda språken modersmål. Kompetenskriteriet, den som är tvåspråkig behärskar två språk lika bra. Detta kriterium är svårt att använda eftersom det är svårt att definiera vad det egentligen innebär att kunna behärska ett språk. Det är svårt att hitta metoder som kan mäta språkkompetensen och tvåspråkiga individer tenderar att använda sina språk i olika situationer, vilket gör det svårt att jämföra behärskningen av de två språken. Funktionskriteriet, innebär att modersmålet är det språk man använder mest och den som är tvåspråkig kan använda sina språk i de flesta situationer i enlighet med sina egna önskemål och samhällets krav. Attitydskriteriet, modersmålet är det språk man identifierar sig med och tvåspråkig är den som antingen identifierar sig som tvåspråkig eller som av andra identifieras som en tvåspråkig person. Skutnabb-Kangas (1986) skriver om definitioner på modersmålet och hon utgår från samma kriterier som Håkansson (2003). Skutnabb-Kangas (1986) definition utgår från två kriterier: ursprungskriteriet och attitydskriteriet. Hennes definition på modersmål är att det är det språk man har lärt sig först och som man identifierar sig med. Håkansson (2003) upplyser att något som har diskuteras i samband med tvåspråkighet är halvspråkighetsbegreppet och begreppet bygger på uppfattningen att det är svårt att klara av två språk. Nationalencyklopedins definition på halvspråkig är: som endast ofullständigt behärskar det egna modersmålet vanligen p.g.a. uppväxt i främmande språkmiljö (enl. en omstridd teori). Begreppet användes i 1950- och 1960-talet under diskussion för den språkliga situationen som rådde bland barn i Tornedalen. Trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för att halvspråkighet skulle existera har begreppet ofta kommit till användning vid diskussion när man inte riktigt vet vad det är som saknas i barns utveckling och det var lätt att skylla på det extra språket ur en enspråkig vinkel. Men man har aldrig kunnat belägga att inlärning av ett språk skulle skapa störningar i ett annat språk. Sedan trodde man att en av orsakerna till halvspråkighet var att man blandade och växlade mellan språken. Men det finns olika orsaker till att en tvåspråkig person växlar mellan språken, en av de som nämns är att den som växlar gör det för att visa att den är tvåspråkig. Håkansson (2003) menar att i den allmänna debatten hänger den negativa synen envist kvar om halvspråkighetsbegreppet och språkblandningen, trots att det inte finns vetenskapliga resultat som skulle kunna stödja att det skulle vara skadligt att växla mellan språken. När en person växlar mellan två språk sker det ofta på ett mycket avancerat och systematiskt sätt, detta visar istället att en tvåspråkig person har en god språkförmåga och klarar av att ha två språk igång samtidigt. Barns språkinlärning Skutnabb-Kangas (1986) menar att barn med ett minoritetsspråk som lever i majoritetsspråkig miljö ofta är enspråkiga när de börjar förskolan, även om de har hört en hel del av majoritetsspråket. Gunilla Ladberg (2003), som är filosofi doktorand i pedagogik och har arbetat som språkpedagog, anser att det är viktigt med rutiner för språkinlärningen. Dagliga återkommande aktiviteter och vardagssysslor gör att barnen känner igen ord och uttryck. Det blir ungefär på samma sätt som när barnet lär sig sitt första språk. Barn närmar sig språket på olika sätt. En del talar inte direkt med förskollärare och andra barn, men de kan sitta vid sidan om och lyssna när andra barn och förskollärare kommunicerar med varandra. Sedan kan de själva börja kommunicera med andra barn och förskollärare. När barn blir äldre hjälper rollekar deras språkinlärning eftersom de måste använda språket med andra barn för att leken ska uppnå sitt syfte (Ladberg,2003). För att barns språkinlärning ska ta fart är den första förutsättningen att de känner sig trygga i förskolan. Trygga barn är mer mottagliga för lärande än barn som känner sig rädda och osäkra. Därför påpekar Ladberg (2003) att tryggheten kommer först. Men det behövs mer än trygghet för att det nya språket ska utvecklas. Man måste arbeta medvetet med språk, både med familjespråket och majoritetsspråket i förskolan. Som grund för det nya språket kan man ta hjälp av rytm och rörelse. Ramsor, sånger och rörelselekar är bra sätt att starta språkinlärningen och då inte enbart under planerade tillfällen. Det viktiga är inte att förstå allt utan att upplevelsen blir lustfylld samtidigt som barnen bekantar sig med språkets ljud och uppbyggnad. Det gäller att fånga små stunder där man kan göra olika enkla lekar, exempelvis vid väntan på mat eller när man väntar på att få gå ut. Det gäller för förskollärare ha ett lager i huvudet som man kan ”hämta från” vid dessa situationer. Många pedagoger är fokuserade på upprepning av enstaka ord när de tänker på språkinlärning. Ladberg (2003) menar däremot att om man arbetar med hela meningar istället för med enstaka ord får barnen grammatiken gratis eftersom ord är lätta att plocka upp och att det är det enklaste i språkinlärningen. Ladberg (2003) menar att det inte är ett problem för ett barn att lära sig ett nytt språk, men om man tar bort möjligheten att kunna få göra sig förstådd på sitt språk blir det svårt för barnet under förskoletiden. Att barn får gå i en svensk förskolegrupp behöver inte vara negativt, det är bra om barn får bekanta sig med det svenska språket tidigt. Ladberg (2003) betonar att en god kontakt med barn kommer först och ur den kommer sedan behovet att tala. Därför är det nödvändigt med kroppslig närkontakt för att små barn ska ta till sig språket. Små barn är även i en känslig och viktig period när det gäller språk, de håller på att lära sig att använda språken aktivt. Därför är modersmålsstöd mycket viktigt för de yngsta barnen. Alla människor kan lära sig språk i vilken ålder som helst, men det sker inte på samma sätt i alla åldrar (Ladberg,2003). Sättet att lära förändras beroende på åldern. Små barn lär mer än vuxna utantill, utan att förstå vad de lär sig. Små barns lärande bygger mest på minnet, det handlar om att lyssna, minnas och härmas. Vuxna lär sig mer genom att tänka, dra slutsatser och jämföra med något som de redan kan. Att kunna kommunicera med andra barn kan bli avgörande skäl för barn att lära sig nytt språk, säger Ladberg (2003). Andra barn bli språkliga modeller framförallt när det gäller uttalet. Ladberg (2003) påminner också om att barn är motiverade av att lära sig ett språk snabbt för att kunna kommunicera med en speciell person, exempelvis en förskollärare eller en vän. Även Huss (2010) menar att barn blir mer motiverade och kan se majoritetsspråket som viktigare i senare åldrar för att kunna kommunicera med andra barn. Miljön kan bidra och hindra tvåspråkighet Håkansson (2003) nämner att förändringar i samhället kan leda till tvåspråkighet. Till exempel när man drog en ny gräns mellan Sverige och Finland och man talade svenska i skolan fast det inte var majoritetsspråket i Tornedalen vilket ledde till att barn blev tvåspråkiga. Då visar detta att sedan en lång tid bakåt har befolkningen i Tornedalen levt med två språk i sin vardag. Men tidigare var finska ett språk med låg status som man enbart talade i hemmet medan svenska var ett högstatusspråk som krävdes i samhället (Håkanson, 2003). Ladberg (2003) nämner att olika språk kan behövas på olika sätt beroende på om man bor i en enspråkig eller tvåspråkig miljö. För att barn ska lära sig ett eller flera språk måste språken vara viktiga för barnet, betonar Ladberg (2003). I praktiken innebär det att barnet behöver språket för att kunna tala med för dem känslomässigt viktiga personer. Ett barn lär sig inte mer språk än vad som är nödvändigt. Klarar sig barnet med endast ett språk så lär sig det barnet bara det språk som behövs. De som talar mer än ett språk använder oftast språken olika, till exempel talar man finska med släkten från moderns sida, medan svenska talas i förskolan. Om omgivningen uppmuntrar flerspråkighet blir det istället naturligt att barn talar i sina olika språk, menar Ladberg (2003). I svenska miljöer tycks tyvärr flerspråkighet uppmuntras alltför sällan eftersom användningen av endast ett språk är mer vanligt. Därför uppfattas enspråkighet som mer ”naturligt” till skillnad från flerspråkighet, som blir avvikande och besvärligt. Olika språk värderas också olika; de som växer upp med ett språk som betraktas som ”sämre” eller mindre värt påverkar därför dem som har andra modersmål än svenska. Det händer att människor inte vill erkänna att de kan tala ett språk som har låg status och föräldrar kan också välja att inte lära ut sitt språk till sina barn, eftersom de är rädda för att stämpla sina egna barn som ”sämre” medborgare. Det kan också vara så att föräldrar med annat än svenska som modersmål inte ser någon mening med att lära ut det. Det finns olika anledningar till varför man blir tvåspråkig, de flesta blir det för att klara sig och det är inget aktivt medvetet val. Det kan till exempel handla om att kunna kommunicera med familj och i samhället. Om man som minoritetsmedlem vill behålla sitt eget och barnets modersmål och delar av sin kultur måste man bli tvåspråkig (Skutnabb-Kangas, 1986) Pedagogens och förskolans roll Ladberg menar att pedagogen har tre hörnstenar som är viktiga för att få språken att utvecklas på bästa sätt. Pedagogens uppgift är därför enligt Ladberg (2003) att skapa följande förutsättningar för språkutvecklingen: Atmosfären i barngruppen är avgörande för språkutvecklingen. Barn ska tillåtas att få tala sina olika språk och det ska ses som naturligt att tala olika språk. Det hjälper om barnen ser att förskollärare även talar andra språk än svenska. Verksamheten behöver organiseras så att möjligheter ges till barnen att använda sina språk. Detta gäller tid, utrymmen, lekmaterial och hur man delar upp barnen i grupper. Ett inflöde av språkligt material för att hjälpa barns språkutveckling. Det kan vara material som barn använder i sin lek och sina samtal emellan, samtal mellan barn och pedagog kan stärkas genom sagor, bokläsning och berättelser. Det är vanligt att barns modersmål har svagare ställning i förskolan än svenskan. De har lägre status och hörs mer sällan eller ibland inte alls eftersom barn snabbt lär sig att det är svenska som gäller. Ladberg (2003) visar på vikten av att förskolan uppmuntrar barns modersmål. Hon betonar att språken behöver lyftas fram och barnen behöver få positiva upplevelser av dem. Det kan man göra på många sätt. Personalen i förskolan kan lära sig några ord i det språket, till exempel hälsningsfraser och några viktiga ord. Personalen kan också lära sig att uttala barnens och föräldrarnas namn korrekt och inte försvenska eller förvränga namnen. Man kan även få de andra barnen intresserade av olika språk. När till exempel ett nytt barn med annat modersmål än svenska börjar i förskolan kan det barnet få lära de övriga barnen hälsningsfraser i det språket. På det sättet får det nya barnet en bra start i förskolan. Förskollärare måste också tänka på hur de reagerar när barnet talar sitt eget språk, speciellt måste man tänka på kroppsspråket man visar till barnet säger Ladberg (2003) Det viktiga är sålunda inte att man förstår allt vad barnet säger, utan att man visar att man försöker förstå. Lutar förskolläraren sig framåt och frågar eller hakar på det barnet säger,ger det ett positivt gensvar som stärker barnet språkligt. Om man ryggar lite bakåt eller stelnar till i osäkerhet inför det främmande eller det som man inte förstår blir det istället en negativ signal till barnet. Barnet kan då uppleva sitt språk och sin identitet som något oönskat och förbjudet. Barns identitet är mycket känsligt, om barn märker att vuxna blir mer osäkra eller illa berörda blir även barn osäkra. Barn som är osäkra i sin identitet får därför ofta svårigheter med kontakter och med språken. Alla är känsliga för vad omgivningen tycker, men barn är mer känsliga än vuxna. Man kan alltså säga att identitetsutveckling och att kunna olika språk hör ihop. Ladberg (2003) hänvisar också till forskning som visar att om man inte alls uppmärksammar barnens andra språk, familj eller ursprung kan barnet uppleva att det är inte något värdefullt. Även om inte det är avsikten, kan det bli den effekten. Enligt Ladberg (2003) är det är vanligt att barn i förskolan helt och hållet håller sig till svenskan, även när det är många som talar samma språk. Det är, menar Ladberg (2003), ett tecken på misslyckande från samhällets och förskolans sida, då man inte tillräckligt tydligt har visat att alla språk har en plats i förskolan. Det är därför viktigt med personer som talar barnens modersmål. Inte enbart för språket, utan även för barns identitet och självförtroende eftersom det visar att hemspråket är något som kan talas i andra miljöer och inte enbart i hemmet. Personer som talar samma språk som barnen gör i hemmiljö blir därför språkliga och kulturella förebilder som kan ge barn självförtroende på ett sätt som inte är möjligt för svenskspråkig personal, menar Ladberg (2003). Leena Huss (2010) har forskat och skrivit en doktorsavhandling om finsk-svensk tvåspråkighet, och 2010 skrev hon en handbok om hur man ska stärka det finska språket och få barnen att bli tvåspråkiga. Tvåspråkig uppfostran är möjlig även om ingen av föräldrarna behärskar finska fullt ut, menar Huss (2010). Tvåspråkig uppfostran kräver dock minst tre insatser; förskola, skola och hemmet som alla måste stödja varandra i uppfostringsarbetet. Om föräldrarna vill kan man be finsktalande personal i förskolan tala finska med barnet, säger Huss (2010) också. I sin handbok nämner hon att många förskolor har finskspråkig personal som inte talar finska när de arbetar. Föräldrarnas roll Huss (2010) hänvisar till andra aktuella studier som visar att för en stor del sverigefinnar har kunskaperna i finska blivit mer viktigt. Huss (2010) understryker också att var och en själv måste få bestämma över sina språkval. Hon visar att det ser mycket olika ut hur tvåspråkiga kan använda sitt språk i vardagen, och betonar att ett språk som inte förs vidare till nästa generation riskerar att helt försvinna. Det finns olika strategier för att nå tvåspråkighet, men den strategin som Håkansson (2003) nämner som bäst för tvåspråkig uppfostran är en person–ett språk strategin, det innebär exempelvis att barnet talar finska med modern och svenska med fadern. Men det ger ingen garanti att barnet kan behärska språken genom att man enbart kör med denna strategi, barnet måste få mer stöd från olika håll för att det ska behärska båda språken. Huss (2010) menar även att vissa barn till och med kan vägra att lyssna och prata förälderns språk. Det kan vara en typ av protest, men Huss (2010) betonar att det är viktigt att föräldern fortsätter tala sitt språk och uppmärksammar tvåspråkighetens goda sidor. För att stärka barns identitet kan personalen vända sig till deras föräldrar, man kan till exempel fråga efter några ord på deras språk, lekar som de lekt som barn och olika vanor och traditioner i deras språkmiljö. Att personal i förskolan visar intresse för hemspråket gör att föräldrarna också känner att de kan bidra med något till förskolan och att de framstår som kunniga och starka förebilder för barnen. Man kan också jämföra lekar, traditioner och helger mellan olika länder och grupper genom att ha olika teman om olika kulturer. Föräldrarna kan till exempel bidra med musik som de lyssnar på, instrument, vad man äter under olika högtider, foton hemifrån och olika vardagliga föremål (Ladberg, 2003). Det är, menar Ladberg 2003), en stor risk att det svenska språket tar över i förskola och skola eftersom barnen använder det med kamrater i leken i förskolan. Barn kan alltså fortsätta tala svenska i hemmet när skolspråket är svenska. Detta innebär i sin tur att föräldrarna måste anstränga sig mer för att barnet ska behålla sitt modersmål. Föräldrarna behöver därför stöd och information om hur de kan hjälpa sina barn att behålla modersmålet. Naturligt att växla språk Att oavsiktligt blanda två språk är naturligt, speciellt hos små barn och först när de blir äldre börjar de skilja på språken (Ladberg, 2003). Även Huss (2010) och Håkansson (2003) upplyser att det är vanligt att små barn till en början blandar språken men vid tre-fyra års ålder slutar barnet vanligtvis med att omedvetet blanda språken. Både Huss (2010) och Håkansson (2003) säger att barn som är tvåspråkiga lär sig tidigt vilket språk man ska använda med olika personer och på olika platser, exempelvis tala finska med modern och svenska med fadern eller att tala finska i hemmet och svenska i förskolan. Det händer att ena språket är starkare än det andra och det är vanligt att barn lånar ord och uttryck från det starkare språket till det svagare. Ladberg (2003) menar att barn och vuxna även avsiktligt kan växla mellan språken, ett uttryck som språkforskare kan använda. När barn avsiktligt växlar mellan språken kan det enligt Ladberg (2003) bero på många olika orsaker, dessa kan vara: Att växla språk efter kunskaper, kan inte barn ett ord på ett språk kan ta hjälp av att annat. Exempelvis ”Kan jag få maito (mjölk)? Att växla språk efter person, barn lär sig rätta språket efter person. Exempelvis barnet talar finska med moder och svenska med fadern. Att växla språk för att få effekter. Detta innebär att barnen kan tala ett språk när de leker en viss lek men ett annat språk för en annan lek. Att växla språk efter ämne. När barn kommer in på ett visst ämne kan de välja att tala ett annat språk. Exempel: En grupp tvåspråkiga barn leker och talar svenska, men kommer in på något som har hänt i hemmet börjar då tala finska, eftersom det är det språk de talar hemma. På samma sätt kan barn växla mellan språken för att skapa dramatik när de berättar något. Ibland måste de som bor i en språkligt blandad miljö blanda språken eftersom det i det landet eller på den orten talas mer än ett språk. Men ibland kan vuxna som inte har kunskap om tvåspråkighet oroa sig när barn använder ord från olika språk i samma mening, påpekar Ladberg (2003). Många tror till och med att barnen inte kommer att lära sig något språk ordentligt eller tror att språkblandningen beror på lathet. Men Ladberg (2003) menar att när vuxna rättar barnen hindrar man dem från att uttrycka sig spontant och att det kan skapa osäkerhet hos barnen. Språk är en färskvara När man lärt sig ett språk är det dock inte en självklarhet att man kan det resten av livet, språkkunskaper är ibland sårbara. Ett språk kan försvinna om man inte använder det regelbundet, visar forskningen (Ladberg,2003). Små barn som förlorar anledningen till att använda ett språk glömmer ofta språket snabbt. När man inte talar ett språk på en tid blir det till en början svårt att tala det, det flyter inte på, man hittar inte orden osv. Men är man i en miljö där man kan använda det eller hittar en anledning att använda språket, kommer det tillbaka. Huss (2010) menar att modersmålet är viktigt för identiteten. Huss (2010) hänvisar till andra aktuella studier som visar att för en stor del sverigefinnar har kunskaperna i finska blivit mer viktigt. Huss (2010) understryker också att var och en själv måste få bestämma över sina språkval. Hon visar att det ser mycket olika ut hur tvåspråkiga kan använda sitt språk i vardagen, och betonar att ett språk som inte förs vidare till nästa generation riskerar att helt försvinna. Teoretiska utgångspunkter Tvåspråkighet sker genom att barn får höra och lära sig två språk från personer i sin omgivning därför kommer denna studie utgå från Vygotskijs sociokulturella teori, eftersom teorin fokuserar både på barns kognitiva utveckling och om hur kultur och samhälle bidrar till barns utveckling. Imsen (2006) menar att eftersom Vygotskijs teori fäster så stor vikt vid det sociala samspelets och språkets betydelse för inlärnings- och utvecklingsprocessen har den en stor roll i nyare pedagogisk psykologi. Språket är inte enbart ett redskap för kommunikation, utan även för tänkande och medvetande (Imsen, 2006). Vygotskij menar att lärandet hos barn sker under en social process, lärandet kan ske med andra barn och vuxna. Metod Urval Jag intervjuade sex förskollärare och en förskolechef på två förskolor och i en förskoleklass från två samhällen. Alla hade olika lång arbetserfarenhet inom sina yrken. I förskolan i Tornedalen intervjuade jag två förskollärare. Av dessa två var den ena enspråkig (svenska) och den andra tvåspråkig (svenska och finska). Jag fick även intervjua förskolechefen som arbetade aktivt med att barn skulle bli tvåspråkiga och en förskollärare som arbetade i en tvåspråkig (finska och svenska) förskoleklass. I förskolan i det andra samhället var majoritetsspråket svenska, men förskolan hade även en finsktalande avdelning. Där intervjuade jag tre förskollärare; en tvåspråkig förskollärare från den finsktalande avdelningen och två enspråkiga som arbetade på svensktalande avdelningar. Informanterna i den här studien hade sålunda olika språkliga villkor eftersom den språkliga miljön såg olika ut i dessa två samhällena. Därav kan de intervjuades tankar om tvåspråkighet med inriktning på svenska-finska se olika ut. För att få bäst resultat till studiens syfte ville jag intervjua både en- och tvåspråkiga förskollärare för att se om synen på tvåspråkighet kunde skiljas beroende på om man behärskade ett eller två språk. Datainsamlingsmetod Mitt val av metod i denna studie är kvalitativ intervju, vilket innebär att frågeområdena är bestämda men att frågorna kan variera beroende på vad informanterna svarar och vilka aspekter de tar upp (Johansson & Svedner, 2010). Syftet med kvalitativ intervju är att få så uttömmande svar från informanterna som möjligt och frågorna måste därför anpassas så att informanten kan ta upp sina egna tankar och åsikter (Johansson & Svedner, 2010). Intervjuerna i studien spelades in eftersom också pauseringar, tonfall och avbrutna meningar kan vara viktiga för studien, menar Johansson & Svedner (2010). Jag utgick även från Jan-Axel Kyléns (2004) metod om intervju enligt trattmodellen. I början av intervjun ska man presentera sig och informera om avsikten med intervjun och ungefär hur lång tid det tar att genomföra intervjun. Efter detta får informanten berätta fritt utifrån de frågor intervjuaren har lagt upp, den som intervjuar ska mest vara tyst och ge informanten tid att svara. I början har man mer enklare frågor och sedan går man in på precisering. Under preciseringen ber man mer om fakta och kommer in på de mer svåra frågorna. I en del frågor kan man kontrollera uppgifterna som informanten har sagt, exempelvis be dem ge något exempel på någon uppgift. Innan man avslutar intervjun tittar man igenom sina anteckningar och frågar om informanten har något mer att tillägga och ger informanten utrymme att ställa frågor till intervjuaren. Som avslutning tackar man informanten för att den ställt upp och berättar om vad som kommer att hända med den information som kommit fram. Kylén (2004) påpekar även att det underlättar för intervjuaren om man spelar in själva intervjun. (Se bilaga 1 för intervjufrågor.) Genomförande Innan intervjuerna skulle genomföras bad jag en anhörig att ställa upp på en pilotintervju. Det var för att se att frågorna och svaren till intervjuerna hörde ihop med studiens frågeställningar, som också Johansson & Svedner (2010) rekommenderar. Med hjälp av en pilotintervju kan man även se ungefär hur lång tid varje intervju tar och man kan boka tid utifrån det. När jag tog kontakt via telefon med förskolorna och frågade om det fanns några som ville delta i intervjuer förklarade jag vad som var syftet med examensarbetet och intervjuerna. Då informerade jag även om att innehållet i det redovisade examensarbetet inte blir spårbart till de förskolor som deltagit i studien samt att informanterna förblir anonyma. Först ringde jag till förskolan i det samhälle där svenska dominerar och frågade om det fanns personal som var villig att delta i intervjustudien. Jag besökte även denna förskola ett par dagar innan intervjutillfället för att träffa förskollärarna och för att få veta vilka som var villiga att ställa upp och för att boka tid för de olika intervjuerna. Intervjuerna skedde individuellt med varje informant och varje intervju spelades in genom en diktafon. Förskolan i Tornedalen kontaktades via telefon av en anhörig som arbetar i en förskola och som ombads tillfråga annan personal i samma förskola att delta i intervjuer. Jag önskade få intervjua en tvåspråkig och en enspråkig förskollärare. Antalet informanter på den här förskolan kom att utökas med en person då även förskolechefen ville bli intervjuad. Efter intervjuerna i förskolan ringde och besökte jag ytterligare en skolenhet för att där intervjua en förskollärare som arbetade i en tvåspråkig förskoleklass. Varje intervju inleddes med att jag presenterade vem jag var och åter informerade om studiens syfte och att intervjun skulle ta ungefär 20 minuter och att informanterna skulle förbli anonyma. De fick även veta att varje intervju skulle spelas in via en diktafon så att jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna på intervjuerna inför resultatdelen och att bara är jag som kommer lyssna på intervjuerna samt att samtalen raderas efter studiens slutgång. I detta har jag utgått från Vetenskapsrådets etiska riktlinjer. Jag antecknade även lite av de viktigaste delarna ifall det skulle hända något med diktafonen eller om en del av intervjun skulle försvinna. Sedan ställde jag frågorna och eventuella följdfrågor till informanten och gav informanten tid att tänka och svara på frågorna. Efter intervjuerna tackade jag informanterna för att de ställde upp och att deras svar hade hjälpt min studie. Intervjuerna tog ungefär 15-20 minuter och gjordes under april månad 2012. Metoddiskussion Fördelarna med intervju som metod var att jag fick reda på förskollärarnas egna tankar om tvåspråkighet och deras egna ställningstaganden inom detta område. Detta är svårare att uppnå om man använder till exempel observation eller enkäter. Kylén (2004) menar att långa intervjuer går in mer på djupet och att de ska ta ungefär 40-60 minuter, men intervjuerna som genomfördes i denna studie tog inte så lång tid eftersom det är svårt för förskollärare att vara borta för lång stund från barngruppen under arbetstid. Men tiden räckte för att jag skulle få svar på förskollärares tankar om tvåspråkighet och förskollärarna uppskattade och var nog mer villiga att bli intervjuade eftersom det inte skulle ta för lång tid och det var lätt att anpassa sig efter situationen i avdelningen. Både Kylén (2004) och Johansson & Svedner (2010) nämner att det är bra och enklare för den som intervjuar att spela in intervjuerna. Eftersom man kan gå tillbaka och till det informanterna har sagt. Med anteckningar blir det svårare att få fram citat. Men Johansson & Svedner påpekar att det blir naturligare att göra ”speglingar” under intervjun när man antecknar. Dvs att man återberättar det informanten har sagt och för att bekräfta att man har uppfattat det rätt. Kylén (2004) nämner två nackdelar med att spela in intervjuer. Den första är att det kan hämma informanten, den är nervös eller blir distraherad av att intervjun spelas in. Det andra är att intervjuaren om igen måste lyssna igenom intervjun. Under intervjuerna märkte jag mer av den första nackdelen. De flesta av informanterna var mer nervösa i början när de fick se diktafonen och det hände att de började berätta mer när diktafonen stängdes av. Men tack vare inspelningen gav det mig mer tid att vara fokuserad på informanten än att tänka på att anteckna. Men som Johannson & Svedner (2010) nämnde var det svårare att göra ”speglingar” eftersom jag inte antecknade hela samtalen. Jag konstaterade även att det var svårt att inte kommentera och diskutera med informanterna. Resultat Resultatavsnittet i detta examensarbete är skriven med underrubriker för att underlätta för läsaren att koppla frågeställningarna till resultaten som kommit fram från intervjuerna. Första frågeställningen Vad har förskollärare för tankar kring tvåspråkighet i förskolan, ser de det som något positivt eller negativt för barns utveckling och identitet? Tas upp under rubrikerna Vad tvåspråkighet är för förskollärarna, Förskollärarnas erfarenheter av tvåspråkighet med specifikation finska-svenska, Tvåspråkighet, något positivt eller negativt för barns senare utveckling och identitet. I dessa avsnitt behandlas förskollärarnas tankar om tvåspråkighet och vilka erfarenheter de har som kan ha bidragit till deras tankar. Här behandlas även vad de ser för fördelar och nackdelar med tvåspråkighet för barns senare utveckling och identitet. Den andra frågeställningen Hur menar förskollärare att de anpassar det pedagogiska arbetet utifrån tvåspråkiga barns behov, och vilka effekter de tror att deras språkanpassning kan få? presenteras under rubrikerna Barns hemspråksmiljö ser olika ut, Att stödja tvåspråkighet i förskolan, Barn har inte svårt att lära sig två språk samtidigt och Det är konstigt om inte barn skulle blanda språk i början. Dessa avsnitt går in på vad förskollärarna anser att de kan göra för att stödja barns tvåspråkighet och vad de har upplevt som en naturlig process kring barns tvåspråkiga lärande. Den sista frågeställningen Hur kan förskollärares attityder och det pedagogiska verksamhet kring tvåspråkighet variera beroende på vilket samhälle förskolorna befinner sig? behandlas mest i resultatanalysen där jag lyfter fram likheter och skillnader i informanternas attityder som vidare kopplas till i vilket samhälle förskolorna ligger. Förskollärarna och förskolechefen som har deltagit i intervjuerna har fått fiktiva namn för att de ska förbli anonyma i detta examensarbete. Förskollärarna som först presenteras här är från ett samhälle där majoritetsspråket är svenska: Rebecka är förskollärare och arbetat i 13 år. Hon är även tvåspråkig (finska-svenska). Daniel är förskollärare och arbetat i 17 år. Han är enspråkig (svenska). Jenny är förskollärare och arbetat i 15 år. Hon är enspråkig (svenska). Förskollärarna och förskolechef som presenteras nedan är från ett samhälle i Tornedalen där majoritetsspråken är både finska och svenska. Två informanter är tvåspråkiga, övriga två behärskar endast svenska:. Karin är förskollärare och arbetat i 25 år. Hon är tvåspråkig (finska-svenska). Tina är förskollärare och arbetat i 16 år. Hon är enspråkig (svenska). Eija är förskollärare och arbetat i 33 år. Hon är från Finland och kan tala både finska och svenska. Agneta är förskolechef och arbetat i 35 år. Hon är enspråkig (svenska). Vad tvåspråkighet är enligt förskollärarna Förskollärarna fick berätta vad tvåspråkighet var för dem och om de ofta möterbarn som är på väg att bli eller är tvåspråkiga. Ja.. det är.. det är jag. (skratt) Ja, det är min.. en del av min identitet att jag är tvåspråkig. Uppväxt med det, de två starka språken. (..) jag är född här i Sverige men har bott i Finland. Finskan och svenskan har alltid varit jämbördiga i hemmet så att säga. (Rebecka) Detta var vad Rebecka svarade när hon fick frågan vad tvåspråkighet var för henne, efter att hon hade sagt att ”tvåspråkighet är…” tystnade hon till för att tänka ut hur hon skulle förklara hennes tankar vidare. Men Eija nämnde att i hennes verksamhet säger man inte att barnen är tvåspråkiga i barngruppen, de säger att barnen är på god väg att bli tvåspråkiga när de kan uttrycka sig på båda språken eftersom de flesta barnen som började i förskoleklassen i skolan främst var finskspråkiga och inte kunde behärska det svenska språket. De övriga förskollärarna och förskolechefen sa att tvåspråkighet för dem är när en person behärskar och använder två språk redan från tidig ålder. Daniel nämnde först att barnet har ett modersmål från hemmet och lär sig svenska i förskolan. Det de flesta kom överens om var att barnen möter det svenska språket främst i förskolan och sedan från samhället. Men i vissa områden i Tornedalen är majoritetsspråket finska, både i förskolan och i hemmet, som Eija påpekade. Eija var den enda som sa att hon inte ofta möter barn som är tvåspråkiga, men det var pga det område som hennes skola befann sig i. Men de övriga nämner att det alltid finns något eller några barn på deras avdelningar som är tvåspråkiga, ibland till och med flerspråkiga. Förskollärarnas erfarenheter av tvåspråkighet med specifikation finska-svenska Förskollärarna och förskolechefen hade olika erfarenheter kring tvåspråkighet med specifikation finska och svenska. Det var skillnad på erfarenheterna om förskollärarna var tvåspråkiga eller enspråkiga. De förskollärare som kunde tala finska och svenska hade olika erfarenheter kring hur de hade lärt sig båda språken. Eija, som kom från Finland och lärde sig svenska när hon flyttade till Sverige, fick sina erfarenheter kring tvåspråkighet från hennes egna barn. Hon talade finska med barnen i hemmet, men eftersom de bodde i Sverige fanns alltid svenskan vid sidan om och det gjorde att de även behärskade det svenska språket. Det gick bra, tills läraren förbjöd mig.. förbjöd de andra barnen att prata finska med mig. Så det har jag som en skräckupplevelse av att jag tyckte att det var jättehemskt att de kunde inte förstå mig och jag inte förstå dom. Så jag tycker det är som fel. För att lära sig måste man få höra båda språken, tycker jag. (Karin) Karins erfarenheter var från när hon börja skolan i Tornedalen och hon enbart kunde tala finska. I skolan hade hon några klasskamrater som kunde tala finska och hennes lärare kunde tala både finska och svenska. Rebecka var uppvuxen med finska och svenska i hemmet och hon bodde i Finland en period. De enspråkiga förskollärarna hade fått sina erfarenheter främst från förskolan. Jenny och Daniel fick sina erfarenheter av att det fanns en finskspråkig avdelning på förskolan de arbetade i, men de hade tvåspråkiga barn på sina avdelningar som hade andra modersmål än finska. Tina och Agneta fick också sina erfarenheter om tvåspråkighet i förskolan, men det var för att de flesta barnen i förskolan talade både finska och svenska samt att de dagligen mötte personal som var tvåspråkiga i förskolan. Tvåspråkighet, något positivt eller negativt för barns senare utveckling och identitet? Alla som deltog i studien nämnde att tvåspråkighet är positivt för barns utveckling och identitet. De sa att tvåspråkighet kan hjälpa barnen när de kommer till vuxen ålder och ska börja söka arbete eftersom det alltid är en merit att kunna flera språk. Förskollärarna och förskolechefen från Tornedalen menade att med tanke på att miljön i samhället är väldigt unik är det en stor merit att kunna tala både finska och svenska. Jenny ansåg att det är en fördel att bevara sitt hemspråk och sin bakgrund. Det blir en uppmuntran, trygghet och är rätt sätt att bevara ens bakgrund. Det är även viktigt lära sig det svenska språket med tanke på samhället och de sociala situationer som uppstår. Som nämndes tidigare av Rebecka är tvåspråkighet en del av hennes identitet som person. I princip alla jobb hon fått i vuxen ålder har hon fått tack vare att hon behärskar de båda språken finska och svenska. Rebecka sa även att man har förståelse och öppenhet om tvåspråkighet om man själv är tvåspråkig, även om man inte talade samma språk. Rebecka nämnde att det kändes som att hon klarade sig bättre när hon kunde två språk. Daniel nämnde att tvåspråkiga personer utnyttja stoltheten att kunna mer språk än andra och det kan lyfta själva identiteten. Eija påpekade också att hon upplevde att de barn som är tvåspråkiga kan ha lättare att lära sig ett tredje språk och de som är tvåspråkiga är mer framåt och oftast har starkare självförtroende. Rebecka upplevde att det har blivit både mer populärt och mer accepterat att stärka sin finska identitet och att föra den vidare till sina barn. Enligt Rebecka väljer föräldrarna mer nu än tidigare alternativa verksamheter för sina barn för att stimulera tvåspråkighet, exempelvis finskspråkig avdelning. Det har blivit mer accepterat att kunna finska. De engagerar sig mer när de har denna möjlighet, språket diskuteras mycket i föräldragruppen. Många är först ensamma med sitt språk, men tack vare förskoleverksamheten träffar de andra personer som är i samma situation. Det blir en annan sammanhållning. I och med ny lagstiftning avsätts idag skattemedel för att organisera och genomföra verksamheter i finskspråkiga avdelningar i olika förskolor. Nackdelarna med tvåspråkighet som de flesta nämnde var att om barn har någon typ av språkförsening eller språkhandikapp kan det vara en nackdel att lära sig två språk samtidigt. Jenny sa att det är svårt för förskollärarna att veta hur barnen behärskar sitt hemspråk och sedan se om de har en språkförsening. Rebecka berättade om en anhörig som hade dyslexi vilket orsakade problem när hon skulle läsa och skriva på svenska och finska. Personen fick av skolan rådet att göra uppehåll med finskan och fokusera mer på svenska språket, som antogs ge bättre förutsättningar för läsandet och skrivandet. Detta gjorde, enligt Rebecka, att finskan försvann för den anhöriga trots att den som liten enbart talade finska. Så beror det på vilket land man hamnar i. Som jag som pratade rikssvenska då, så att säga, hamnade uppe i norra Finland där liksom alla hatade svenskar och svenskan som obligatorisk. Så hamnade jag där, min första lektion, på svenska lektion dessutom, då var det en nackdel. Det var inget man var stolt över där uppe, utan man försökte ha låg profil och bli finsk. (Rebecka) Daniel tror att en nackdel kan vara att familjen tycker det är ”skämmigt” att komma från ett annat land och försöker gömma sitt hemspråk och sitt ursprung. Det kan barnen uppleva som konstigt och känna att det saknas något. Rebecka nämnde att det nog är lättare att vara finsk-svensk tvåspråkig eftersom det är mer acceptabelt i Sverige, än andra språk. Oftast kan de flesta i Sverige något ord på finska eller har någon koppling till Finland. Det är nog lättare att få stöd att i finskan genom föreningar och andra personer med finskt ursprung. Liksom Daniel nämner Rebecka att det finns familjer som skäms över deras ursprung och försöker bli så ”svenska” som möjligt, eftersom de vill att deras barn ska bli accepterade i landet. Något som betonades av förskollärarna från Tornedalen var att det kan vara en nackdel för finskspråkiga barn, som inte kommit i kontakt med svenska före skolstarten då de börjar i svenskspråkig skola, att barnen då lär sig svenskan för sent. Enligt informanterna blir det då större svårigheter i skolan för eleverna som har finskan som det starkaste språket. Ett exempel som gavs var att de finskspråkiga eleverna måste översätta de svenskspråkiga skoluppgifterna till sitt eget modersmål, finska, innan de kan genomföra dem. En av informanterna (Eija) tror att barn som inte har lärt sig svenska kan bete sig mer stökigt i klassrummen eftersom de kan vara osäkra och känner sig sämre än andra barn som förstår vad läraren säger. Då måste de hävda sig på något annat sätt. Samma informant menade även att de barn som vill bli tvåspråkiga, men inte hade lyckats, kunde resultera i att de fick sämre självförtroende och inte vågade tala svenska. Även en annan nämnde att många i Tornedalen som hade finska som ett starkare språk inte ville tala svenska eftersom de var rädda för att säga fel. Barns hemspråksmiljö ser olika ut När förskollärarna fick frågan om hur tvåspråkiga barns hemspråksmiljö kan se ut nämnde de att det kan vara väldigt olika. Det kunde komma barn vars föräldrar talade två olika språk i hemmet, eller att båda föräldrarna talade samma språk och barnet lärde sig svenska i förskolan. Vid inskolning frågade förskollärarna föräldrarna om de talade svenska eller något annat språk i hemmet, sedan informerade de föräldrarna om att det finns möjlighet till hemspråksundervisning när barnen är i treårsåldern. Jenny nämnde att de hade ett barn som kunde prata bra engelska och att det var för att föräldrarna hade valt att ena föräldern skulle prata engelska med det barnet eftersom det är bra att kunna tala två språk. Ingen av föräldrarna hade i detta fall någon koppling till engelskan förutom från deras egen skoltid. Agneta nämnde att hemmiljön kan se olika ut, men att i samhället i stort dominerade finska i flertalet familjer. Att stödja tvåspråkighet i förskolan Förskollärarna och förskolechefen fick frågan om vad för stöd barnen kunde få för att främja tvåspråkighet och vad förskollärare kunde göra i verksamheten. Alla förskollärare och förskolechefen nämnde att barn kan få hemspråksundervisning från treårsåldern, dvs att en hemspråkslärare kommer till förskolan en gång i veckan och har speciell undervisning/aktiviteter på deras hemspråk. Men Daniel nämnde att hemspråk inte alltid finns tillgängligt på vissa språk, eftersom de kan vara lite mer ovanliga här i Sverige eller att det inte finns hemspråkslärare inom vissa språk. Daniel ansåg att bristen på hemspråksstöd är en stor förlust och gör att barnens utveckling av modersmålet och deras identitetsutveckling då kan bli lidande. Alltså finska avdelningen är ju ett, en rättighet dom har med nya lagen så, en rättighet att få undervisning eller barnomsorg och undervisning i finska. Det är i så fall en möjlighet att aktivt kan välja att dom är i en finskspråkig miljö sina första år. Sen så kan man ju få hemspråk och så vidare och så där, men jag tror aldrig att det inte kan bli lika.. Det är större chans att språket blir starkt om dom är i en finsk förskola den första tiden om då språket befästs så att säga, då finns det kvar. Det försvinner inte på samma sätt som man har liksom 45 minuter i veckan finska. I för sig om man är liksom och föräldrarna är väldigt aktiva i finskan hemma, kanske man kan behålla det ändå, men det blir mer befäst på något sätt tror jag när det är så koncentrerad finska under fyra år, fem år. (Rebecka) Rebecka var den enda förskolläraren som nämnde den nya språklagen. Tina nämner att det diskuteras mycket om tvåspråkighet i förskolan som hon arbetar på, om vad hemspråksundervisning ska innebära. En del tycker, enligt Tina, att det räcker med att sjunga en sång eller läsa en saga under någon stund i veckan. Men Tina nämnde att det i den anvisning som finns på avdelningen klart framgår att hemspråksundervisning inte ska ske vid en särskild stund utan att det ska speglas i hela verksamheten. Modersmålet ska inkluderas i verksamheten och inte skiljas från det. Förskollärarna och förskolechefen från Tornedalen (både enspråkiga och tvåspråkiga) nämnde att vid inskolning har föräldrar möjlighet att välja om förskolläraren som skolar in barnet ska tala finska eller svenska med barnet. Detta för att finskspråkiga barn som börjar förskolan ska bli mer trygga i verksamheten. När barnet sedan känner sig tryggt kan man börja övergå mer till svenska. De angav också att de har svenska som grundspråk i verksamheten, vilket gör att alla barn möter det svenska språket. När vi har inskolning så är det ju den, är det ett helt finskspråkigt barn så tar jag ju inte den för jag kan ju inte finska. Då är det ju (barnskötare 1) eller (förskollärare 2) och dom talar ju finska med barnet hela tiden, tills barnen blir så pass tryggt att dom kan växla. Men jag pratar ju svenska med barnen. (Tina) Alla förskollärare och förskolechefen i denna studie nämner vad de själva kan göra är att få tvåspråkighet till något positivt. De nämner att det gör barnen unika att kunna två olika språk och att barnen måste få vetskap om det. Daniel sa att för honom som pedagog är det viktigt att lyfta att de är unika med sitt hemspråk. Han har träffat utländska familjer som skäms för sitt språk och det är viktigt att stötta att de kan två olika språk. Det har hänt att de tycker att hemspråket är fult och vill inte tala det. De uppmuntrar föräldrar att tala sitt hemspråk med barnen när de lämnas eller hämtas från förskolan. Han ser det som deras uppgift att stötta barns svenska språk. Förskollärarna nämnde att barns tvåspråkighet kan stöttas genom att personalen lär sig och sjunger sånger på barnens hemspråk, ritar/målar olika flaggor eller visa på kartan varifrån föräldrarna/barnet kommer ifrån. Daniel nämnde att när man mött ett språk tillräckligt länge har man hunnit snappa upp några fraser på barnens hemspråk och då kan man hälsa barnen på deras hemspråk när de lämnas eller hämtas från förskolan. Jenny påpekade att det var viktigt att ha ett bra samarbete med hemspråksläraren och föräldrarna för att stödja barns tvåspråkighet. Förskolan i Tornedalen erbjuder inte bara att barnen får en förskollärare som talar finska vid inskolning, de sjunger även sånger vid varje samling på både finska och svenska. De läser även sagor på båda språken och personalen kan växla mellan språken. Tina som är enspråkig talar svenska med barnen och när hon ska genomföra en aktivitet med barnen låter hon antingen någon annan förskollärare eller barn som är tvåspråkiga översätta till de barn som är finskspråkiga. Hon nämner att detta kan anses som ett stöd för de tvåspråkiga barnen och gör det mer konkret för barnen att det är bra att kunna två språk. Agneta sa att barn som är svenskspråkiga också kan lära sig finska genom förskolan i Tornedalen och det kan ge barnen bra arbetsmöjligheter senare i livet. Barn har inte svårt att lära sig två språk samtidigt När förskollärarna fick frågan om de upplevde att barn har svårt att lära sig två språk samtidigt, sa de flesta i denna studie att det inte var svårt för barnen att lära sig två språk samtidigt. En del trodde till och med att det var lättare för barnen att lära sig två språk samtidigt än vad det är för vuxna. Rebecka berättade att hon under senare år upplevt att för en del barn kan språken komma senare, vilket hon trodde berodde på att barn som är tvåspråkiga har mer att sortera och få ordning på i språken. Hon ansåg också att en del barn kan lära sig tre språk och vara språkbegåvade, mycket beror på individen. Rebecka nämnde att det är mer vanligt att barnet väljer ett språk som blir starkare medan det andra språket utvecklas senare. Hon menade att barn blir duktiga på hantera sina flera språk utifrån den situation som gäller. Karin sa att det ibland kan ta tid för barnen att våga tala svenska. Daniel berättade om hur han hade ett barn som vid fyraårsåldern kunde tala fyra språk; mamman pratade ett språk med barnet och pappan talade ett annat språk, föräldrarna pratade engelska med varandra och i förskolan pratade man svenska. Alltså dom lär ju av varandra, alltså jag har jobbat på finska avdelningen och vi har haft barn som aldrig liksom som har kommit från Finland direkt och inte kunnat i princip ett ord svenska och om dom har slutat här kunnat göra sig, alltså har kunnat göra sig förstådda med andra kompisar och förstår finskan behjälpligt så där.. Dom flesta av dom, för vi har haft många forskarfamiljer som har kommit och varit väldigt finska och dom lär sig. Jag har aldrig varit med om nått barn som inte lärt sig språket även fast dom har varit ganska isolerade även hemma och så där. Men det kommer automatiskt, barn vill lära sig svenska. Så jag har aldrig sett det liksom nackdel att dom går på finsk avdelning. (Rebecka) Rebecka nämnde i citatet, att trots att barn gick på en finsktalande avdelning hade de inga problem att lära sig svenska eftersom det oftast var det någon förälder som talade svenska och barnen hörde det svenska språket genom samhället och hade kompisar som talade svenska. De förskollärare som arbetade i avdelningar som hade svenska som grundspråk sa att barn lärde sig tala svenska främst av varandra genom dialoger och lek. De sa även att barn blir motiverade och vill lära sig tala svenska för att göra förstådda av de andra barnen och personalen i förskolan. Tina påpekade att barnen lär sig svenska genom vardagsrutinerna i förskolan. Förskollärarna i Tornedalen tänker mycket på att barnen ska lära sig svenska, eftersom finskan är väldigt dominerande i Tornedalen. Agneta, som var förskolechef, sa att barn lär sig svenska i förskolan genom att föra dialoger genom sånger, rim och ramsor och sagor. Man ska börja på ett bra sätt när de känner sig trygga och med småbarn ska man försöka tala svenska. Agneta menar även att när barnen kommer till 4- till 5-årsåldern ska de kunna tala ganska mycket svenska. Hon tycker att det är viktigt att båda språken blir jämbördiga hos barnen och det har inget att göra med att ett språk har lägre status än det andra. Men Eija menar att vissa lärare i skolan hade för bråttom med att barn ska lära sig svenska och att de skulle lära sig svenska så fort som möjligt. Därför tyckte Eija att man så tidigt som möjligt måste lära barnen svenska i förskolan. Eija berättade att genom fritidsaktiviteter kan barn bli mer motiverade till att lära sig svenska och under föräldramöten säger de till föräldrarna att det skulle vara bra att de talade svenska även i hemmet eller tittade på svenska barnprogram med barnen. Det är konstigt om barn inte skulle blanda språken i början Alla som deltog i studien sa att det är naturligt för små barn att omedvetet blanda två språk. Daniel sa att det vore till och med konstigt om inte barnen i början skulle blanda språken. Förskollärarna och förskolechefen trodde att det berodde på att barnen inte ännu hade lärt sig att skilja på språken, men att de tidigt lär sig att göra det. De menar att barnen lärde sig snabbt att man talar ett språk i förskolan och ett annat hemma eller att man talar ett språk med vissa personer och ett annat med andra personer. Barn kunde även enligt informanterna blanda språken för att ena språket är starkare än det andra, därför kan de blanda språken eftersom de inte hittar orden på svenska. De flesta informanterna upplevde samtidigt att vuxna blandade språken mer än vad barnen gjorde. Det situationer som nämndes av förskollärarna i studien där barnen kunde blanda språken var vid situationer när de vill ha något, till exempel vid matsituationer. Men Daniel sa att oftast när barnen sa ett ord på sitt modersmål, kom de nästan direkt på vad ordet var på svenska. Rebecka upplevde att barn blandar språk mer i övergångsfaser. Hon nämnde att det är 5-åringarna som mest blandar språken för att det ska låta mer ”coolt” och därför använder ”coola” svenska ord. De små barnen är, enligt hennes uppfattning, mer konsekventa med vad för språk de talar, vilket hon tror beror på att de inte har lika stort ordförråd och har just lärt sig de viktigaste orden. De äldre barnen menar hon kan ha mer bråttom att berätta något och då kan svenska ord komma fram i farten, eftersom de inte hinner tänka fram de finska orden. Hon nämner även att det märks på barnen vilken förälder som är mest hemma, dvs om båda föräldrarna talar olika språk och att det även märks om föräldrarna bor åtskilda. Eija nämnde på liknande sätt som övriga att barnen i förskoleklassen kan blanda språken, men ansåg att barnen själva oftast märkte att de blandade språken. Barnen ville, enligt henne, tala svenska, men kunde ha svårigheter att hitta orden. Hon menade också att barnen i allmänhet känner igen vilket språk som är vilket. Resultatanalys De flesta förskollärarna hade liknande syn på tvåspråkighet, som innebär att tvåspråkighet gäller för en person som är uppvuxen med två språk som de behärskar och använder. Detta kan man säga överensstämmer med ett av Håkanssons (2003) kriterier för tvåspråkighet, dvs. ursprungskriteriet, att en person är uppvuxen med två språk. De förskollärare som var enspråkiga hade mer liknande erfarenheter av tvåspråkighet än de som var tvåspråkiga. Hur de tvåspråkiga förskollärarna hade lärt sig både finska och svenska varierade. En av dem hade till exempel gått i skolan på den tiden då det var vanligt att man inte fick tala finska i skolan. Alla informanter i studien har en positiv syn på tvåspråkighet och menar att det gör barnet unika att kunna tala två olika språk och att det kan stärka barns senare utveckling och identitet. Till detta nämndes att man som person har en annan öppenhet som tvåspråkig mot andra som är uppvuxna med två språk, trots att man inte talar samma språk. En gemensam uppfattning var också att barn som är tvåspråkiga kan få det lättare att lära sig flera språk senare i livet. Det som enligt informanterna kunde vara en nackdel för tvåspråkighet var om barnen hade en språkförsening eller någon typ av språkhandikapp. Då kan det bli svårare för barnen senare när de ska börja skolan. Det som även nämndes som nackdel var om föräldrarna skämdes över sitt ursprung och sitt språk, vilket man menade kunde ge en negativ effekt på barns identitet. Att det språk som talas hemma anses ha lägre status och föräldrarna är rädda för att deras barn ska inte bli accepterade i samhället, nämns även av Ladberg (2003), som pekar på att föräldrar inte alltid vill föra vidare sitt hemspråk till sina barn av rädsla för att de ska bli negativt ”stämplade”. Men förskollärarna och förskolechefen från Tornedalen var mer oroliga för att barnen lärde sig svenska för sent vilket de såg som en nackdel ifall det skulle kunna resultera i svårigheter i skolan. Trots att förskollärarna kom från två olika samhällen med olika språkmiljöer var det för samtliga informanter mycket vanligt att möta tvåspråkiga barn. Men i förskolan från samhället där majoritetsspråket var svenska var det mer vanligt att barnen hade modersmål från andra olika länder, förutom i den finsktalande avdelningen. Den språkliga miljön i Tornedalen, där en stor del av barnen har samma modersmål (finska) medan de har svenska som grundspråk, ansågs bidra till att barnen blir tvåspråkiga, vilket är i enlighet med Ladberg (2003), som understryker miljöns stora betydelse för tvåspråkighet. Även att det finns skillnad i övrigt på den språkliga kulturen mellan dessa två samhällen, i Tornedalen är man mer van vid att det talas två språk och man kan säga att hela samhället är anpassat efter detta. I det andra samhället är det inte lika vanligt att det är två språk som talas av den större majoriteten av befolkningen. Det finns fler som talar olika språk. Oavsett vilket samhälle förskollärarna i studien kom ifrån tänkte de på hur de kunde stödja barns tvåspråkighet genom sitt pedagogiska arbete utöver via hemspråksundervisning. Men vid förskolan i Tornedalen använde de inte lika mycket av hemspråksundervisning eftersom det i varje avdelning fanns förskollärare som kunde tala finska och svenska. På det sättet kunde barnen få möjlighet att tala sitt modersmål dagligen med förskolläraren som skolat in dem och det kunde ge barnen trygghet i verksamheten. Huss (2010) nämner att en del förskollärare inte talade finska på sitt arbete, vilket dock inte stämmer i Tornedalen där de flesta förskollärare enligt informanterna i denna studie är villiga att prata finska med barnen. Något som Huss (2010) menade var bra för barns tvåspråkighet var att be någon finsktalande förskollärare tala finska med barnet. Denna möjlighet kunde man också få i Tornedalen i större utsträckning än i andra delar av Sverige. Ladberg (2003) menar på samma vis att det är bra för barnen att möta en utomstående person som talar samma språk som barnet och som på det sättet blir barnets språkliga förebild. Dessa tvåspråkiga personer kan man anta är vanligare i Tornedalen än i flertalet andra samhällen i Sverige. Förskollärarna tyckte vidare att det var viktigt att man uppmärksammar tvåspråkighet som något positivt och unikt. De aktiviteter och metoder de nämnde kunde vara att man sjöng sånger, läste sagor, rim och ramsor, ritade flaggor och visade på kartan i barnens modersmål. Samt att man kunde lära sig olika fraser på barns hemspråk. Detta menar också Ladberg (2003) bidrar till barns tvåspråkighet på ett positivt sätt. I Tornedalen fokuserade verksamheten mer på att barnen skulle lära sig svenska, i det andra samhället som ingick i den här undersökningen fick barnen höra mer svenska. När det gäller hur barnen lärde sig tala svenska sades av alla i studien att barn främst lär sig av varandra. Sedan ansågs det viktigt att pedagogerna hade aktiviteter och vardagsrutiner som bidrog till den svenska språkutvecklingen. De nämnde även att leken med andra barn motiverar och ger barnen viljan att lära sig svenska, vilket överensstämmer med Ladberg (2003), som påpekar att barnen måste ha viljan att lära sig ett nytt språk. En del ansåg att det är viktigt att det är pedagogerna som ska stödja det svenska språket, speciellt förskolechefen från Tornedalen. Även att de flesta av informanterna sa att barn lär sig svenska främst från varandra. Här kan man se att lärandet av ett nytt språk är en social process, och man kan se det från ett sociokulturellt perspektiv. Eftersom barn lär sig det svenska språk genom sociala sammanhang i förskolan med andra barn. I likhet med Ladberg (2003), Håkansson (2003) och Huss (2010), som nämner att det är vanligt att små barn blandar omedvetet språken - men lär sig snabbt skilja på dem, upplevdes detta av alla förskollärare och förskolechef som såg denna språkblandning som en naturlig process för barns utveckling. Här framgick även att äldre barn kunde blanda språk för att skapa mer effekt när de berättade något, vilket innebar att de växlade språk beroende på personen de talade med eller att de lånade ord från det starkare språket. Dessa tre av anledningar till varför en del växlar språk, är också något som Ladberg (2003) tar upp. Diskussion I denna studie skulle förskollärares tankar och attityder kring tvåspråkighet undersökas och hur förskollärare menar att de anpassar sin pedagogiska verksamhet utifrån tvåspråkiga barns behov. I studien ingick även att undersöka om det fanns likheter och skillnader mellan tankar och attityder beroende på i vilket samhälle förskollärarna befann sig. Av studien framgår tydligt att förskollärarna i det mer svenskspråkiga samhället tänker på hur de kan inkludera barns modersmål i den pedagogiska verksamheten, även om de inte behärskar barnens modersmål. Det framkommer också att dessa förskollärare tänker mycket på att uppmärksamma barnen på att tvåspråkighet är något positivt och att det därför är problematiskt att vissa kan se sitt modersmål finska som något fult. I den finsktalande avdelningen i det mer svenskspråkiga samhället växlade inte personalen mellan finska och svenska, utan hela den pedagogiska verksamheten skedde enbart på finska. Därav använder de andra metoder än vad de gör i Tornedalen. I Tornedalen är finskan mer naturligt inkluderad under olika vardagsrutiner (samling och läsvila) och en del av förskollärarna kunde växla mellan att tala finska och svenska med barnen. Att man talar två olika språk i förskoleverksamheten i Tornedalen hör till den språkliga miljön i samhället. En slutsats är att förskollärare har en positiv syn på tvåspråkighet vilket innebär att de ser många fördelar med att barnen stimuleras till att bli tvåspråkiga. Förskollärarna ser barnen som unika om de behärskar två olika språk, vilket de menar kan stärka barns identitet. Förskollärarna menade att tvåspråkighet också är positivt då det kan ge barnen bra meriter när de blir vuxna och ska söka arbete. Några av studiens förskollärare ansåg vidare att tvåspråkiga, i jämförelse med enspråkiga, har en annan syn på språk och därmed en annan förståelse för andra personer som lever med två olika språk. En skillnad som framträdde mellan de två samhällena där studien utfördes, var att i det i samhället i Tornedalen i stort sett var ett krav att behärska båda språken finska och svenska för att få arbete. Studien visar med tydlighet att enspråkiga och tvåspråkiga förskollärare har olika erfarenheter kring tvåspråkighet. Den visar även att på skillnader i hur de tvåspråkiga förskollärarna har lärt sig behärska finska och svenska samt att det skett vid olika tidpunkter i deras liv. En annan slutsats är att förskollärarna ser en problematik kring tvåspråkighet om barnen har en språkförsening eller någon typ av språkhandikapp, exempelvis dyslexi. Då kan tvåspråkigheten istället ge barn svårigheter i skolan och det är svårt för förskollärarna att veta om barnet har en språkförsening på deras modersmål om inte förskollärarna behärskar det språket. Ur ett sociokulturellt perspektiv kan det då förstås att språket som är viktigt för lärandet hindras vilket i sin tur gör att barns utveckling och lärande i stort blir lidande. En slutsats av detta är i sin tur att denna problematik kan förhindras om det finns ett bra samarbete mellan förskolans ordinarie personal, hemspråksläraren och föräldrarna. En annan nackdel för finskan som språk, som framkommit bland förskollärarna i studien, är tendensen att finsktalande föräldrar skäms över sitt finska språk och sitt språkliga ursprung. De vill därför inte gärna lära ut sitt modersmål till barnen av rädsla för att deras barn inte ska bli accepterade i samhället, vilket i sin tur kan leda till problem för barns identitetsutveckling. En annan slutsats som framgår av det som nämns av förskollärare i Tornedalen är att förskollärare kan oroa sig över att barn inte lär sig tala tillräckligt bra svenska tills de börjar skolan och därmed riskerar att få svårigheter i skollärandet. Studien visar att detta är ett ämne som ofta diskuteras mellan förskolechefen och förskollärarna. En ytterligare slutsats är att det fanns delade åsikter om hemspråksundervisning. En del förskollärare ansåg att det krävdes mer än 45 minuter i veckan eller särskilda stunder för att barn skulle bevara sin tvåspråkighet. Medan andra menade att det räckte med det. Då tillgången till hemspråkslärare varierade beroende på språk och samhälle, kan slutsatsen också dras att barn får olika stöd för tvåspråkighet beroende på i vilken kommun barnen bor. I Tornedalen fanns inte någon finsktalande avdelning eftersom det är vanligt att både finska och svenska används i de flesta förskolor. I övriga samhällen i Sverige krävs det mer insatser för att finskan ska få mer plats i förskolorna, men tack vare den nya språklagen kan denna minoritetsgrupp få rätt till vissa insatser. En annan slutsats, som kan dras av intervjuerna och som stämmer med forskning som nämnts i litteraturgenomgången i området tvåspråkighet, är att det är en naturlig språkutveckling att barn blandar språk omedvetet eller växlar mellan språken och att det inte är något som förskollärare eller föräldrar ska oroa sig för. Trots att språkutveckling kunde ta en aning längre tid för tvåspråkiga barn, eftersom tvåspråkighet innebär att barn har två språk att sortera och lära sig, framgår det av studien och i annan forskning att detta inte innebär ett problem på längre sikt. En annan slutsats är att barn med annat modersmål lär sig svenska genom sociala och språkliga dialoger med andra barn och personal i förskolan, vilket bör stöttas i förskolan genom pedagogiska aktiviteter som stärker barns språk, exempelvis genom sagor, sång och rim och ramsor. Att språkutveckling sker i ett socialt och kulturellt sammanhang är också utgångspunkten i ett sociokulturellt synsätt. Informanterna i studien menade att barn lär sig det svenska språket främst av varandra genom dialoger. Slutsatsen är att informanterna i studien såg barns språkliga och sociala lärande utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Barn lär sig lättare svenska om det språket är det mer dominerande i det övriga samhället, vilket framkom av förskollärarna i studien. I Tornedalen är både svenska och finska likvärdiga i samhället i stort, men i hemmiljön anser förskollärarna att finskan kan vara mer dominerande. Eftersom finskan och svenskan har likvärdig status i Tornedalen skulle det kunna resultera i att vissa barn därför inte känner behov av att lära sig svenska förrän de börjar i en svensk skola och skolundervisningen sker på svenska. Eftersom förskollärarna och förskolechefen var bekymrade över att barn inte lär sig tillräckligt mycket svenska i förskolan måste de därför, enligt min uppfattning, på olika sätt visa barnen nyttan att kunna det svenska språket. Det bör, enligt min åsikt, ses som en självklar merit att vara en förskollärare som behärskar flera språk. Detta för att kunna ge barn med annat modersmål trygghet när de skolas in och det kan även ge föräldrarna som inte behärskar svenska en större trygghet. Tvåspråkiga förskollärare kan även bli en språklig förebild för barnen som därigenom kan se nyttan av att kunna flera språk. Men man måste tänka på att föräldrarna även måste ha inflytande över detta. Enligt min uppfattning måste man därför som förskollärare ha ett öppet sinne när det gäller språk och också inse att föräldrar har rätt att vilja lära barn ett alternativt språk. De nya forskningsfrågor som väcktes under studiens gång var bland annat: Räcker det med hemspråksundervisning en gång i veckan eller bevaras barns modersmål bättre senare i livet om de går i alternativa förskoleavdelningar som baserar sin verksamhet på ett visst språk? Vad gör man som förskollärare om barn är inte motiverade till att lära sig svenska i förskola i Tornedalen och vilka konsekvenser kan det ge barnen senare i livet? Har man verkligen en annan förståelse kring tvåspråkighet beroende på om man själv är tvåspråkig eller enspråkig? Om det finns en liten grupp barn i en förskola som talar samma modersmål som även en förskollärare behärskar, anser andra förskollärare att det går bra för den enskilda förskolläraren att tala med barnen på deras modersmål? Avslutande reflektion Sammanfattningsvis kan man säga att det finns likheter och skillnader på förskollärares tankar kring tvåspråkighet och hur de tänker kring deras pedagogiska arbete beroende på vilket samhälle de befinner sig i. I alla samhällen blir det mer vanligt med tvåspråkiga barn och som förskollärare möter man dem dagligen. En avgörande skillnad mellan Tornedalen och det andra samhället i Sverige är att barn och personal i förskolan i Tornedalen oftast behärskar både svenska och finska, dvs. de två dominerande språken som används i samhället, medan tvåspråkighet i två majoritetsspråk inte är en självklarhet i flertalet andra samhällen. Man måste också tänka på att för en del familjer kan det vara ensamt att vara uppväxt och kunna tala ett annat språk i hemmet som inte riktigt uppmärksammas i samhället. Att finskan har fått en bättre status i Sverige och att det öppnas alternativa förskoleavdelningar kan bidra till att föräldrar och barn möter andra som är i samma situation som dem. Är man en finsk-svensk talande förälder hoppas jag att denna studie har gett mer motivation att bevara och föra vidare sitt ursprung och språk till sina barn. Denna studie visar också att man endast i vissa kommuner/ städer har rätt till barnomsorg och undervisning på finska. Denna studie kan också vara till hjälp för förskollärare som vill informera föräldrar rättigheter de har och om olika språkliga metoder som stöttar barn att bli tvåspråkiga individer. Sist men inte minst hoppas jag att denna studie kan bidra till att förskollärare aktivt agerar för att stödja barn till att bli tvåspråkiga individer. Litteraturen som använts i studien kan användas av både förskollärare och föräldrar som vill ha hjälp för att utveckla barns tvåspråkighet. Referenser: Huss, Leena. (2010) Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige. Uppsala: Hugo Valentin-centrum Håkansson, Gisela. (2003) Tvåspråkighet hos barn i Sverige. Lund: Studentlitteratur Imsen, Gunn. (2006) Elevens värld. Introduktion till pedagogisk psykologi. Lund: Studentlitteratur Johansson, Bo. & Svedner, Per Olov.(2010) Examensarbete i lärarutbildningen. Uppsala: Kunskapsföretaget AB Kylén, Jan-Axel. (2004) Att få svar, intervju, enkät och observation. Stockholm: Bonnier Utbildning AB Ladberg, Gunilla. (2003) Barn med flera språk. Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola, skola och samhälle. Stockholm: Liber AB Nationalencyklopedin. (20120528) Tvåspråkighet. Www.ne.se Skolverket. (1998) Läroplan för förskolan (reviderad 2010). Stockholm: Skolverket Skutnabb-Kangas, Tove. (1986) Minoritet, språk och rasism. Stockholm: Liber Tryck AB Sveriges riksdag (2009) Språklag (2009:600). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Spraklag-2009600_sfs-2009-600/ (20120530) Sveriges riksdag (2009) Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2009724-om-nationella-m_sfs-2009-724/ (20120530) Bilaga Intervjufrågor om tvåspråkighet 1. Vad har du för utbildning? 2. Hur länge har du arbetat inom detta yrke? 3. Hur länge har du arbetat i denna förskola? 4. Vad är tvåspråkighet för dig? 5. Vad har du för egna erfarenheter kring tvåspråkighet, särskilt i svenska och finska? 6. Möter du ofta barn som är tvåspråkiga i förskolan? 7. Vad för stöd kan dessa barn få i förskolan för att utveckla sina olika språk? 8. På vilka sätt lär barnen sig tala svenska i förskolan? 9. Vad känner du till om barnens hemspråksmiljö när det gäller tvåspråkighet? 10. Upplever du att barnen har svårt att lära sig två språk samtidigt? 11. Vad kan du som pedagog göra för att stödja och utveckla barns tvåspråkighet? 12. Har du upplevt att små barn som är tvåspråkiga kan blanda språken när de talar? Be om några exempel 13. Vad tror du att detta beror på? 14. På vilka sätt tror du att tvåspråkighet kan vara en tillgång eller nackdel för barns senare utveckling och identitet? 15. Har du något att tillägga om detta?