Volym 5 innefattar minnesanteckningar från åren 1857–70. Linder har nu blivit äldre, och hans Minnen innehåller flera korta notiser. Han deltar inte heller lika aktivt i de sociala aktiviteterna under dessa år, och har därför också mindre att berätta. Under ca fem år, från 1863 fram till juli 1868, gör han dessutom ett uppehåll i sitt skrivande, och har därför sammanfattat perioden (X:193); troligen baseras detta på vissa minnesanteckningar. Linder klagar över att en del passerat som ”icke blir här anmärkt i chronologisk ordning, är en följd af att hogkomsten af händelser upptina efteråt utan ordning i minnet, likasom tonerna i Münkhausens posthorn” (X:239). Det finns därtill luckor i anteckningarna, såsom datumangivelser, vilka Linder haft för avsikt att komplettera men där detta inte skett.
Åren 1857–70 är dramatiska, i Umeå och Västerbotten, i Sverige och i världen, och några axplock av allt som återberättas skall redovisas.
Nödår följer på varandra, och inom fattigvården – där Linder som fattigföreståndare har en central position – arbetas det febrilt. I början av år 1857 berättar han om hur fattigvården samlar in pengar vid auktioner som försäljer kvastar, tvagor (viskor för rengöring), vävda arbeten och andra hantverk som fattiga förfärdigat. Inte alltid blir förtjänsterna stora, men det blir i alla fall en del pengar för inköp av spannmål till nödställda (X:1–2).
Även 1863 är ett svårt år, i synnerhet i Lappmarkerna och i norra Finland och Österbotten, och det ordnas ”soireer, Concerter och societets spectak[l]et” för att samla in pengar till behövande (X:182). Vid ett sådant tillfälle framförs en längre dikt av skalden och tidningsmannen Johan Nybom (X:182–186, även X:217–222).
Vid storsvagåren 1866–68 uppehåller sig Linder, naturligt nog, ännu längre. I början av 1866 noterar han sålunda att ”[o]msorgerna och bestyren för fattigvården blifva nu mycket besvärliga och tidsödande, och behofven ökade” (X:243). Och 1867 blir förhållandena än sämre, och året inleds med en notis: ”Att beskrifva allt det elände som med loppet af detta olycksår rådde i landet skulle fylla en hel volym och ändå icke blifva fullständigt. En ej ringa del af befolkningen var hardt när att svälta ihjel, innan öppet vatten gjorde tillförsel af lifsmedel möjelig” (XI:3). Nämnvärt bättre blir det knappast 1868: ”Nya året ingick, såsom af det föregående väl kan skönjas, under hunger och dyrtid” (XI:25). Nöden kommer Linder särskilt nära genom läsungdomarna, ty ”[s]törre delen af nattvardsungdomen måste jag äfven understödja, emedan föräldrarne ej mäktade förse dem med nödigt matförråd” (XI:4). Problemen fördjupas genom de smittsamma sjukdomar som genom åren grasserar, såsom smittkoppor och tyfus (XI:28–29).
Hjälp samlas som vi sett in i samband med auktioner på slöjdvaror, vidare vid välgörenhetsevenemang och genom försäljningen av skrifter där intäkterna går till nödställda, dessutom genom generösa gåvor från utlandet. I boklådor i Stockholm läggs listor ut för att samla in gåvor till behövande.
I förbindelse med nödåren nämns även tidens Amerikaemigration. Linder framhåller att betydande orsaker till utvandringen ligger ”i missvexter, brist på arbetsförtjenst, och i en minskad handel, samt ett stillastående i alla affairer och den brist på företagsamhet, som alstrats af de sista årens svåra conjunkturer” (XI:80). Men det finns andra skäl: ”Lusten för ombyte, och en förhoppning att i hast kunna göra lycka i det så mycket beprisade förlofvade landet, äro väl ofta nog bidragande orsaker, i förening med okunnighet om förhållandena i förenta Staterna. En benägenhet för ombyte har ock altid utmärkt den stora Göthiska stammen. Många Emigranter hafva ock utspridt sanningslösa uppgifter om förhållandet i det aflägsna landet. Utvandrade slägtingar göra ock sitt till för att i det främmande landet få se sina vänner och bekanta” (XI:81). Linder är uppenbarligen tidigt ute med initierade reflektioner av detta slag.
Sågverksexpansionen sker under den här tiden, och här framkommer även intressekonflikter. År 1867 beskyller sålunda jägmästaren Gustaf Erik Lind ”Herrarne Dickson”, ägarna till Baggböle sågverk, för att kronotimmer som flottats från Lycksele ”åtföljt Baggböle Sågverks timmer utföre elfven, och hvilket tillgrep [Lind] ansåg vara af [Baggböles] folk, eller betjening, verkställdt” (XI:15). Lind lagförs för sina anklagelser – och fälls i Umeå rådhusrätt. Processen följs i rikspressen som har sympatier för Lind, och pengar samlades in till honom men också ”respengar och arfvoden åt rättegångsbiträden” (XI:16). Just vid denna tid myntas ord som baggböling, baggböla och baggböleri.
I samband med Linders femtio år som präst år 1859 inbjuds till stor fest (X:78–80). Linder bjuder in ”Socknens ståndspersoner med deras Fruar, samt kyrkovärdarne och Fattigvårdsstyrelsens Ledamöter, tills. något öfver 200 personer, på Caffe” (X:78). Han berättar: ”Sedan man druckit Caffe, och jag med glas i hand helsat mina Gäster välkomna, surprenerades jag med en skål, som med ett utmärkt vackert tal föreslogs af Doct. Grafström och åtföljdes af en sång i quartett hvartill han gifvit orden. Jag blef djupt rörd och förmådde knappt med några ord besvara skålen, då en ännu mindre förmodad öfverraskning återstod, i det Doct. Gfm, efter ett nytt föredrag med afseende på min verksamhet i egenskap af Fattig-Föreståndare, öfverlemnade mig, å fattigvårdsstyrelsens Ledamöters vägnar, en Silfver-vas, som de på enskild bekostnad anskaffat för tillfället. – Äfven jag hade, med min goda Gummas bifall, i tysthet beredt dem en liten surpris, genom en donation till fattigvården af 500 Rdr” (X:78–79). Detta synes ha blivit en av höjdpunkterna i Linders liv.
Linder är en av Tygelsjöprosten J. E. Rietz’ främsta lokalmeddelare när denne sammanställer sitt svenska dialektlexikon. Redan 1859 sänder Linder in uppgifter om till Rietz, och när denne något år senare reser norrut, träffas de. I ett brev från biskop Israel Bergman 1860 understryks betydelsen av Linder för tillkomsten av dialektlexikonet, och det uttalas, detta efter Rietz, stor ”tacksamhet och högaktning för den berömliga möda som Hr Pastorn haft ospard att lemna [Rietz] de uppteckningar och upplysningar om Westerbottniska folkspråket, hvilka han begärt” (X:126). På Rietz’ initiativ, och som ett tack, kallas Linder år 1863 till ledamot av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn (X:211).
Den språkintresserade Linder skriver även i Umeåbladet om slut-å i namnen Umeå, Piteå, Luleå etc. (X:251–256). Artikeln avslutar han med att säga att förhållandet att namnen ”äro af Lappskt ursprung, och tagna från de floder hvarintill de invandrande valde sina första bostäder, är väl otvifvelaktigt, och någon annan anledning till sednare namnförändringarne, genom tillägget af: å, lärer heller icke kunna spåras än kyrkors och städers lägen vid flod eller å, äfven om afsigten derjemte varit att utplåna den Lappska derivationen” (X:254–255). Detta är intressanta reflektioner.
Vissa dramatiska händelser sker i Linders familjekrets. Sålunda brinner i april 1858 mangårdsbyggnaden på Linders gård i Baggböle ned (X:38) där dottern Fredrika, som arbetar i skolan i Baggböle, bor. Sannolikt förkyler hon sig ”i de kalla rum hon, för att kunna fortsätta skolundervisningen i Baggböle, bebodde. Hösten var kall och stormig, och min nya mangårdsbyggning kunde [---] ej blifva färdig till inflyttning förr än vid October månads utgång” (X:72). Fredrika blir sämre och sämre, och avsomnar den 6 maj. Grafströms berörande ”Ord vid grafwen” återfinns i Linders Minnen (X:90–98).
Vad gäller den kulturella scenen får vi vissa, men inte så många, inblickar under perioden. På fettisdagen 1862 är sålunda Linder t.ex. inbjuden till en kostymbal, där bl.a. en grupp zuaver, alltså soldater från norra Algeriet, marscherar in (X:168). Och så berättar han att sonen Herlog Robert år 1865 sätter upp ”ett Societets Spectakel i Löfånger, dervid uppfördes en vaudevill. Tre för En, dervid han äfven debuterade” (X:237). Detta är ett danskt lustspel som utgivits i svensk översättning 1858, så det är ett rykande aktuellt stycke som spelas i Lövånger!
Linder åtar han sig även en del arkitektuppdrag under dessa år, bl.a. för brukspatron Erik Häggström, guldsmed Erik Linderoth, konditor Fredrik Plagemann (X:4), brukspatron Erik Forssell och länsbokhållare Magnus Huss (X:40). Vid uppförandet av nya läroverket, som invigs 1860, har Linder till en början ett finger med i spelet (X:52, X:99). Han ritar så sent som 1868 för handelsman Carl Rydins räkning en påbyggnad av mangårdsbyggnaden på Grisbacka – och, konstaterar han, detta blir ”[s]annolikt sista gången jag haft, och kunnat verkställa ett dylikt uppdrag” (XI:38).
Vi ges också en hel del inblickar i Linders arbete med Holmsunds kyrka. Vi följer sålunda orneringsarbeten (X:143, X:168), med ”Emblemer på predikstolen, altaret och orgel-läcktaren skuros i trä, sådana de nu befinnas på sina platser. Det största partiet var korset, med sin svepduk, och törnekransen”.
Och den 30 augusti 1863 invigs Holmsunds kyrka av A. A. Grafström, biträdd av sex präster. Erik Andreas Rosenius – broder till väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius – håller tal till landshövding Gustaf Lorentz Munthe samt Grafström och Linder. Den sistnämnde blir ”frapperad af de allusioner på min barndom, mina ungdoms öden, och min odling och plantering i Norsjö, som så vackert och var så sannt och träffande, som skulle han sjelf varit ett samtidigt åsyna vittne dertill, eller läsit mina minnen från den tiden” (X:197). Så här heter det nämligen i hyllningsdikten:
”Du gick att lifvets strider strida
re’n faderlös i lifvets vår
invid en älskad moders sida,
som blödde af oläkligt sår…;
men smak och sinne för det sköna
du röjde tydligt redan då,
och sen man städs dem kunnat röna, –
de själens ädla rosor två.
Som linden skott och grenar höjer
så länge stammen ännu står
och dermed lifvar och förnöjer, –
så äfven du från år till år
har burit alster af ditt snille,
din smak i teckning, konst och slöjd,
tills kronan du fullborda ville
i lifvets qväll till mångas fröjd.
Ditt Norsjö, der du bröt och plöjde,
åt efterverlden märken bär
af hur du det i fägring höjde,
och lika oförgänglig är
hvar minnesvård, att så vi säga,
du rest dig här på Umans stand;
de alla friska märken ega
af samma smak och konstnärs-hand…” (X:207–208).
Det noteras även att Linder tecknar ”vûer”: ”Forssellska Bolaget, som nu beslutit att sälja Bruk och Sågverk, anmodade mig äfven om att teckna vûerne deraf och af deras lastageplats. För detta ändamål reste jag midsommarsdagen [1858] till Säfvar, tecknade på aftonen vûen af Herregården och sågverket. Dagen efter, på e.m. vûen af Bruket och dess byggnader, hvarefter på quällen företogs resan sjövägen till Lastageplatsen, hvars vûe med byggnader och skeppshvarf aftecknades om natten ifrån en pråm som lades för ankare utanföre i hamnen” (X:40). Men arbetet tar inte slut med det, nej ”Vûerna Laverades sedan i toush under pågående byggnadsarbeten och medtogs till England af Konsul Erik Forsell, som med eget fartyg afgick i början af Juli till London” (X:41). Dessa inblickar har mervärde.
Personer som avlider dras flerstädes fram, endast någon enstaka gång i denna volym mer utförligt. En sådan utförlig beskrivning ägnas den år 1862 avlidne historikern och boktryckaren Anders Magnus Strinnholm, jämnårig med Linder och född i Umeå 1786 (X:165–167). Linder säger att Strinnholm ”egnade sig helt och hållet åt sitt älsklings studium, historien, förande ett mycket stilla och indraget lif. Hans arbeten lästes, men hans personliga bekantskap söktes ej” (X:165). Kung Carl XIV Johan kallar en dag 1836 Strinnholm till middag på slottet, men denne tror inte att just han skulle vara bjuden. ”Inkommen i Galleriet [på slottet], stannade han förlägen vid dörren, emedan Svenska Akademiens Ledamöter der voro samlade. Sluteln bemärkt af [Akademiens ständige sekreterare Bernhard] von Beskow, som kände honom, frågade denne hvad han ville. Strinnholm svarade att han var befalld till Konungen. Det är väl ett misstag, mente von B. –’Ja, så tror jag med’, svarte Strinnholm. – I det samma öppnades dubbeldörrarne och Carl Johan inträdde. Konungen hade nyligen stiftat ett årligt pris till belöning och uppmuntran för litteraira förtjenster, men Academien hade icke kommit öfverens om hvilken som skulle erhålla den. Sedan Konungen nådigt nickat åt Academiens Ledamöter, frågade han: ’Hvilken är Hr Strinnholm?’ von B. skyndade då att presentera honom. ’Jag är förtjust att se Er’, sade Konungen, ’Ni är en utmärkt Historiæ skrifvare’. Sedan han sagt några vanliga ord till Akademisterne, vände han sig åter till Strinnholm och sade: ’följ mig!’ och gick med honom till sina rum. Inom några minuter förenade sig Academiens Ledamöter att gifva Carl Johans priset åt Strinnholm. Året efter blef han [ämbetsmannen Gustaf af] Wetterstedts efterträdare i Svenska Akademien” (X:165–166). Det blir en snabb karriär för den tillbakadragne Strinnholm. Denna berättelse är skickligt uppbyggd av Linder.
Umeå blir under denna tid alltmer en skolstad, läroverket har redan nämnts. Andra skolor som grundas är flickskolan och lantbruksskolan. Flickskolan invigs 1862 (X:187–188), och Grafström deltar i invigningen med en dikt (X:189). Vid Ume Landtbruksskola finns Ferdinand Unander (X:137), och om skolan säger Linder: ”Märkvärdigt nog synes Ume Socken ej vara angelägna om att ditsända elever, ehuru der gifves fri kost och undervisning; men från andra Socknar i Länet har skolan emottagit fyllnad för sina fri-platser. Der bygges, odlas och experimenteras ganska flitigt” (a.st.). Lantbruksskolan är i Linders smak, eftersom han har ju ett stort intresse för odling och trädgårdsskötsel. Genom åren får han också flera utmärkelser från Svenska trädgårdsföreningen (X:156, X:162), och vid världsutställningen i London 1862 återfinns därtill en av Linder förmedlad samling ”af rotvexter [rotfrukter] från Doct. [Johan] Ångström i Lycksele, [som] blef ock bemärkt, och vann ett pris” (X:171).
Kronprins Carls besök i Umeå 1858 uppmärksammas (X:43–50), och om ett besök i Umeå tolv år senare av kronprins Oscar berättas också (XI:92–95). En lokal manifestation som uppmärksammas är minnesvården över general Georg Carl von Döbeln, under högtidliga former avtäckt i Umeå 1867 (X:232, XI:8–9).
Några nationella manifestationer uppmärksammas därtill. Sålunda relateras Gustaf Vasa-festen i dalska Utmedland 1860 vid 300-årsminnet av kungens död. Ett monument avtäcks, rest vid den källare där ”en Dalquinna” enligt traditionen i november 1520 gömde Gustaf Eriksson undan förföljande danska ryttare (X:149–150). Och 1868 uppmärksammas den 30 november att det är 150 år sedan Carl XII dog. Det berättas att strofer av Grafström avsjungs under kanonsalut (XI:61–62), och dessa återfinns också i minnena (XI:63–66).
Delar av tidens politiska diskussioner oroar Linder, t.ex. den adress som Svenska demokratiska Partiet (Nyliberala partiet) sänder till Internationella Freds- och frihetsligans andra kongress i Bern 1868 med undertecknare som August Blanche, Lars Johan Hierta och Adolf Hedin. Målen är ”Äktenskapets upphäfvande; Barnens uppfostran genom Statens försorg; Religionens afskaffande, samt Den inviduella egande-rättens upphäfvande” (XI:51).
Linder återkommer längre fram till detta radikala partiprogram (XI:73–75): ”Konunga-makten afskaffas och Sverige förvandlas till en federativ Republik [---] TjenstehjonsStadgan upphäfves och arbetaren är en fri man, med lika röst-rätt, i politiska, sociala och Communala frågor. Quinnan har i alla afseenden lika rätt med mannen, tillträde till alla embeten. m.m. Stats-kyrkan afskaffas, Biskopar och alla onödiga andel. Tjenstemän afskaffas. Krigsmakten till lands och vatten afskedas m.m. Adelskapet utstrykas, jemte all Riddarordnar. Alla åt presterskapet anslagna inkomster anslås åt folkskoleväsendet. Dödstraffet och alla långvariga fängelse-straff afskaffas, m.m. Allmän och lika röst-rätt, och religions frihet – oinskränkt tryckfrihet, jury i brottmål [---] Det är önskeligt att alla dessa reformer kunna på s.k. laglig väg genomdrifvas; hvarom icke, så [v]ädjar hvarje radikal till revolutionen” (XI:75).
Linder suckar, och skriver: ”Man lärer väl få hoppas och antaga att denna Central-Congressens socialistiska tendenser icke innebära någon fara för vårt Samhälles ostörda lugn och normala utveckling” (XI:51).
År 1868 följer Linder kyrkomötet (XI:38–39, XI:44–50, 52–58). Han tycker att mötet väcker ”många onödiga, äfven otjenliga motioner […] deraf somliga synas vittna om en syftning att återgå till åtskilligt föråldradt, som i följd af stigande upplysning och mera odlade begrep blifvit aflagdt, sås. t.ex. tillåtelsen att vid barndop begagna 1693 års handbok” (XI:54). Han framhåller vidare beträffande översättningen av Nya testamentet att ”det språk som nu talas, må begagnas, med undvikande af Archaismer, och andra gamla obsoleta ord och talesätt. [---] Jag har nemln ej kunnat fatta i hvad mån det vore mera vördnadsbjudande att, t.ex. skrifva: quinnone, mannenom, Judomen, Skepparenom o.s.v. i stället för: quinnan, mannen, skepparen, o.s.v ” (XI:47). Kostnaderna för kyrkomötets genomförande noteras: ”Det nu slutade Kyrkomötet kostar nära 21,000 Rdr – månne hvad der uträttades är så mycket värdt, och hade ej tilläfventyrs det kunnat behandlas vid Riksdag, och möteskostnaden i stället minska statsbristen?” (XI:55).
Uppgifter om tidens kommunikationer återkommer i minnesanteckningarna, främst järnvägsutbyggnaden (X:10, X:120, X:176); på ett ställe noteras att järnvägarna i riksdagsbudgeten får ”brorslotten” (X:132). Dessutom finns noteringar om ångbåtstrafiken efter kusten (X:12, X:170), därtill även, mer lokalt, anteckningar om brobyggnader över Umeälven (X:107) och vägar till och från Holmsunds lastageplats och Sandvik ute vid kusten (X:107).
Även internationell politik uppmärksammas. Sålunda berörs bland mycket annat indiernas uppror mot engelsmännen (X:13–14, X:54), oroligheter i Turkiet (X:54), våldsamheter riktade mot kristna i Syrien (X:121), livegenskapens upphävande i Ryssland (X:144), amerikanska inbördeskriget (X:159, X:175, X:212), resningar i Polen (X:223, X:225), dansk-tyska kriget (X:225) och invigningen av Suezkanalen (XI:81). Vidare berörs den italienske frihetshjälten Giuseppe Garibaldi (X:129–130), där Linder också noterar att ”[i] Junii öppnades här en subscription för Garibaldi och Cicilien till inköp af vapen”. Även senare återkommer Linder till en fängslade Garibaldi (X:173–175).
De allra sista sidorna av minnena ägnas prosten och mångåriga kollegan A. A. Grafströms bortgång 1870 (XI:98–101). Med orden över Grafström sätter Linder – symboliskt blir det på något sätt – också punkt för sitt eget minnesskrivande.
Med bistånd av Avdelningen för arkiv och specialsamlingarvid Umeå universitetsbibliotek.