Umeå University's logo

Med sin klassiska definition söker språkgeografin med kartan som hjälpmedel dels att fastlägga språkliga företeelsers geografiska utbredning, dels att bidra till förklaringen av företeelsernas uppkomst, sammanhang och karaktär. Studierna kan behandla material från olika språknivåer – ljud, böjningsformer, lexikon och syntax men även ortnamn och personnamn – och kan utföras med olika tekniker. I Sverige var språkgeografin främst under förra delen av 1900-talet ett framstående område. Dialekter och ortnamn kartlades, men även forskare som arbetade med materiell kultur och folktro använde kartan som hjälpmedel.

Kungl. Gustav Adolfs Akademien satte redan 1937 i gång arbetet med en atlas över svensk folkkultur. Fyra volymer planerades: den första kartlade materiell och social kultur och utkom 1957, och den andra behandlade sägen, tro och högtidssed och utgavs 1976. De två återstående volymerna skulle kartlägga svenska dialekter och ortnamn. En stor mängd material insamlades och manuella kartor togs fram, och monografier över enskilda språkliga fenomen – trädnamn av typen äspe, utvecklingen av kort i i ord som vidja, dativbruket i dialekterna, pronomenen dä, hä, ä etc. i olika syntaktiska ställningar, ortnamnen på -inge, (-)säter, (-)tomt/(-)toft, -sta(d) och (-)hester m.m. – utgavs, men det sammanfattande atlasarbetet slutfördes inte och tyvärr splittrades det opublicerade materialet. År 1993 lades atlasprojektet slutligen ned av Akademien.

Men 2009 återupptogs projektet på artikelförfattarens initiativ med målet att utge en samlad volym om dialekter och ortnamn. Det är från det arbetet som erfarenheter hämtats. I grunden finns det stora intresse författaren livet igenom haft för kartor – vad kartor berättar och vad de inte berättar.

Föredraget har två delar. I den första belyses karteringstekniken i sig. August Strindbergs kartläggning av orden för ’nyckelpiga’ är en utgångspunkt, och senare kartor med symboler, gränslinjer, sgrafferingar och på kartan inskrivna former, har alla fördelar och nackdelar, och en kombination av teknikerna torde bäst kunna fånga den komplicerade språkliga dynamik som en karta söker, men knappast helt tillfredsställande, vill fånga. David Kornhalls karteringsmetod, använd i studien av de sydsvenska fisknamnen, är ett – också internationellt sett – originellt bidrag vad gäller åskådliggörandet av utbredningsmönster, men har knappast alls lockat till efterföljd. Goda möjligheter skapas numera med digital teknik. I föredraget diskuteras olika karteringstekniker.

I en andra del diskuteras ett urval av de olika förklaringar som karteringen kan resultera i då det gäller språkföreteelsernas ”uppkomst, sammanhang och karaktär”. Tidigare har frånvaron av pannordiska perspektiv ibland lett till missbedömningar vid tolkningen av dialektkartan. En språkgeografisk kartering kan även stödja, eller alternativt, ifrågasätta, en språkhistorisk konstruktion. Hur man skall tolka spelet mellan konkurrerande ljudutvecklingar diskuteras, där prestige och identifikation aktualiseras. Här kommer bl.a. nasalassimilationen (mp > pp, nt > tt och nk > kk) i nordiska dialekter att diskuteras. Ett annat problem är hur en likartad, mer iögonenfallande ljudutveckling som möter i dialekter på avstånd från varandra, egentligen skall tolkas – som resultat av en regelrätt spridning eller som en potentiell ljudutveckling som så att säga ”bubblar upp” på olika ställen, oberoende av varandra? Detta senare problem diskuteras bl.a. utifrån kartläggningen av nordiska dialekters sekundära former av den initiala ljudförbindelsen hv-. På ordkartor kan pågående språkförändringar konkret synliggöras. Natan Lindqvists studier av Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning (1947) återger som bekant inte bara de frekventa formerna utan också det han kallar ”urspårade” former och kontaminationer. Även om hans kartor därigenom kan bli svårlästa, kommer man de språkförändrande ombildningsprocesserna nära in på livet. Ifrån atlasen kommer bl.a. orden för ’idissla’ att diskuteras, där formerna ofta står nära emotiva ombildningsprocesser.

Med ordgeografiska exempel kan spridningsmönster av novationer belysas, såsom av franska lånord eller av ord för ’översäng’, ’avträde’ eller ’potatis’. Ordgeografins fördelar berörs i samband med detta.

Av det som hittills sagts får man intrycket att kartläggning endast görs av företeelser som hör äldre tider till. Många sådana fenomen har förvisso karterats, men självfallet kan även senare språkmaterial behandlas, förutsatt att det finns viss täthet av belägg och att representativitet kan förutsättas. I atlasen återfinns sålunda kartor över moderna fenomen flakmoped/packmoped/ lastmoped; hamppare/hammis, hambis/huggar/hampis för ’hamburgare’, vilka sammanställts av Mikael Parkvall.

Med exempel från tidigare forskning, både egen och andras, och det pågående arbetet med Kungl. Gustav Adolfs Akademiens språkatlas, kommer en del spännande språkgeografiska perspektiv att belysas.

Gunvor Linnéa Flodell, född Nyberg, Stockholm, avled den 16 maj 2024. Gunvor blev 84 år, och efterlämnar barnen Birgitta, Mikael, Krister och Kristina med familjer. 

Gunvor föddes i Umeå den 5 april 1940, men växte upp i Vännäs. Modern Frida kom från Dalarna och inskärpte vikten av identitet och rötter, fadern Sven betonade å sin sida utbildningens betydelse. På läroverket uppmuntrades hon att läsa vidare, och det blev Uppsala universitet och nordiska språk. 

I Uppsala träffade hon sin blivande make Sven-Arne, från Bjurholm. Bara en månad efter vigseln 1964 lämnade de Sverige för Oberá, Misiones i Argentina, där maken blivit pastor i emigrantförsamlingen. Oberá kom att livslångt engagera dem båda. Gunvor inspirerades av dialektologen Folke Hedblom att dokumentera språket hos de svenskättlingar som ännu bodde i Oberá, och detta fantastiska material låg sedan till grund för den perspektivrika avhandlingen om Misionessvenskan, framlagd 1986.

Då hade dock familjen sedan länge återkommit till Sverige, till Järlåsa i Uppland, och efter några år som utbildningschef vid Nordiska språkinformationscentret i Helsingfors och som lektor vid Högskolan i Örebro, kom Gunvor 1992 till Umeå universitet, som universitetslektor i nordiska språk. Hon fortsatte att forska och Misionessvenskan stod förstås i centrum, men nu kompletterades studierna med undersökningar av dialekter i Västerbotten. I hennes bok De verkar te å gå bakåt (2002) – tillkommen inom projektet Kulturgräns norr – undersöktes komplexet språk och identitet på ett innovativt sätt baserat på material från Misiones och Bjurholm. Med lovord bedömdes hennes vetenskapliga produktion när hon välförtjänt blev docent. 

Sedan hon pensionerats fortsatte hon med forskning och hade strax före sin bortgång för en internationell tidskrift slutfört en artikel om Misionessvenskan, en svenska som nu inte längre används i vardagen men har en symbolisk betydelse i kulturella och religiösa sammanhang. De brev som Gunvor regelbundet genom åren sände mig, vittnade om hennes fortsatt starka engagemang för Misionessvenskan som språk och kultur. Det fanns hos Gunvor en vetenskaplig nyfikenhet och en stark målmedvetenhet, som bara ytterligare understryker hennes betydelsefulla gärning. 

Under sina år i Umeå deltog Gunvor i institutionens verksamhet, men medverkade också i andra aktiviteter, t.ex. i Johan Nordlander-sällskapet, där hon en följd av år hade posten som valberedare och flitigt deltog i våra aktiviteter. Hon bidrog också i våra publikationer. I artikeln ”Brasilienbreven berättar” (Oknytt 1–2, 2003, s. 44–71) får vi, utifrån en bevarad brevsamling, initierade inblickar i en arbetar- och emigrantfamiljs tankar vid mötet med främmande förhållanden i Brasilien. Analysen genomförs på detaljnivå, och belyser både språkliga och kulturella dimensioner. I ett bidrag i vår skriftvolym nr 24, När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002 (s. 103–109) redovisar Gunvor på ett intressant sätt väderleksuttryck i emigrantsvenska och dialekter.   

Jag och mina kolleger satte stort pris på Gunvors engagemang, men också för att hon gav uttryck för sina uppfattningar i olika frågor – och stod för dem. Vi minns henne med stor värme.

Volym 5 innefattar minnesanteckningar från åren 1857–70. Linder har nu blivit äldre, och hans Minnen innehåller flera korta notiser. Han deltar inte heller lika aktivt i de sociala aktiviteterna under dessa år, och har därför också mindre att berätta. Under ca fem år, från 1863 fram till juli 1868, gör han dessutom ett uppehåll i sitt skrivande, och har därför sammanfattat perioden (X:193); troligen baseras detta på vissa minnesanteckningar. Linder klagar över att en del passerat som ”icke blir här anmärkt i chronologisk ordning, är en följd af att hogkomsten af händelser upptina efteråt utan ordning i minnet, likasom tonerna i Münkhausens posthorn” (X:239). Det finns därtill luckor i anteckningarna, såsom datumangivelser, vilka Linder haft för avsikt att komplettera men där detta inte skett.

Åren 1857–70 är dramatiska, i Umeå och Västerbotten, i Sverige och i världen, och några axplock av allt som återberättas skall redovisas.

Nödår följer på varandra, och inom fattigvården – där Linder som fattigföreståndare har en central position – arbetas det febrilt. I början av år 1857 berättar han om hur fattigvården samlar in pengar vid auktioner som försäljer kvastar, tvagor (viskor för rengöring), vävda arbeten och andra hantverk som fattiga förfärdigat. Inte alltid blir förtjänsterna stora, men det blir i alla fall en del pengar för inköp av spannmål till nödställda (X:1–2).

Även 1863 är ett svårt år, i synnerhet i Lappmarkerna och i norra Finland och Österbotten, och det ordnas ”soireer, Concerter och societets spectak[l]et” för att samla in pengar till behövande (X:182). Vid ett sådant tillfälle framförs en längre dikt av skalden och tidningsmannen Johan Nybom (X:182–186, även X:217–222).

Vid storsvagåren 1866–68 uppehåller sig Linder, naturligt nog, ännu längre. I början av 1866 noterar han sålunda att ”[o]msorgerna och bestyren för fattigvården blifva nu mycket besvärliga och tidsödande, och behofven ökade” (X:243). Och 1867 blir förhållandena än sämre, och året inleds med en notis: ”Att beskrifva allt det elände som med loppet af detta olycksår rådde i landet skulle fylla en hel volym och ändå icke blifva fullständigt. En ej ringa del af befolkningen var hardt när att svälta ihjel, innan öppet vatten gjorde tillförsel af lifsmedel möjelig” (XI:3). Nämnvärt bättre blir det knappast 1868: ”Nya året ingick, såsom af det föregående väl kan skönjas, under hunger och dyrtid” (XI:25). Nöden kommer Linder särskilt nära genom läsungdomarna, ty ”[s]törre delen af nattvardsungdomen måste jag äfven understödja, emedan föräldrarne ej mäktade förse dem med nödigt matförråd” (XI:4). Problemen fördjupas genom de smittsamma sjukdomar som genom åren grasserar, såsom smittkoppor och tyfus (XI:28–29).

Hjälp samlas som vi sett in i samband med auktioner på slöjdvaror, vidare vid välgörenhetsevenemang och genom försäljningen av skrifter där intäkterna går till nödställda, dessutom genom generösa gåvor från utlandet. I boklådor i Stockholm läggs listor ut för att samla in gåvor till behövande.

I förbindelse med nödåren nämns även tidens Amerikaemigration. Linder framhåller att betydande orsaker till utvandringen ligger ”i missvexter, brist på arbetsförtjenst, och i en minskad handel, samt ett stillastående i alla affairer och den brist på företagsamhet, som alstrats af de sista årens svåra conjunkturer” (XI:80). Men det finns andra skäl: ”Lusten för ombyte, och en förhoppning att i hast kunna göra lycka i det så mycket beprisade förlofvade landet, äro väl ofta nog bidragande orsaker, i förening med okunnighet om förhållandena i förenta Staterna. En benägenhet för ombyte har ock altid utmärkt den stora Göthiska stammen. Många Emigranter hafva ock utspridt sanningslösa uppgifter om förhållandet i det aflägsna landet. Utvandrade slägtingar göra ock sitt till för att i det främmande landet få se sina vänner och bekanta” (XI:81). Linder är uppenbarligen tidigt ute med initierade reflektioner av detta slag.

Sågverksexpansionen sker under den här tiden, och här framkommer även intressekonflikter. År 1867 beskyller sålunda jägmästaren Gustaf Erik Lind ”Herrarne Dickson”, ägarna till Baggböle sågverk, för att kronotimmer som flottats från Lycksele ”åtföljt Baggböle Sågverks timmer utföre elfven, och hvilket tillgrep [Lind] ansåg vara af [Baggböles] folk, eller betjening, verkställdt” (XI:15). Lind lagförs för sina anklagelser – och fälls i Umeå rådhusrätt. Processen följs i rikspressen som har sympatier för Lind, och pengar samlades in till honom men också ”respengar och arfvoden åt rättegångsbiträden” (XI:16). Just vid denna tid myntas ord som baggböling, baggböla och baggböleri.

I samband med Linders femtio år som präst år 1859 inbjuds till stor fest (X:78–80). Linder bjuder in ”Socknens ståndspersoner med deras Fruar, samt kyrkovärdarne och Fattigvårdsstyrelsens Ledamöter, tills. något öfver 200 personer, på Caffe” (X:78). Han berättar: ”Sedan man druckit Caffe, och jag med glas i hand helsat mina Gäster välkomna, surprenerades jag med en skål, som med ett utmärkt vackert tal föreslogs af Doct. Grafström och åtföljdes af en sång i quartett hvartill han gifvit orden. Jag blef djupt rörd och förmådde knappt med några ord besvara skålen, då en ännu mindre förmodad öfverraskning återstod, i det Doct. Gfm, efter ett nytt föredrag med afseende på min verksamhet i egenskap af Fattig-Föreståndare, öfverlemnade mig, å fattigvårdsstyrelsens Ledamöters vägnar, en Silfver-vas, som de på enskild bekostnad anskaffat för tillfället. – Äfven jag hade, med min goda Gummas bifall, i tysthet beredt dem en liten surpris, genom en donation till fattigvården af 500 Rdr” (X:78–79). Detta synes ha blivit en av höjdpunkterna i Linders liv.

Linder är en av Tygelsjöprosten J. E. Rietz’ främsta lokalmeddelare när denne sammanställer sitt svenska dialektlexikon. Redan 1859 sänder Linder in uppgifter om till Rietz, och när denne något år senare reser norrut, träffas de. I ett brev från biskop Israel Bergman 1860 understryks betydelsen av Linder för tillkomsten av dialektlexikonet, och det uttalas, detta efter Rietz, stor ”tacksamhet och högaktning för den berömliga möda som Hr Pastorn haft ospard att lemna [Rietz] de uppteckningar och upplysningar om Westerbottniska folkspråket, hvilka han begärt” (X:126). På Rietz’ initiativ, och som ett tack, kallas Linder år 1863 till ledamot av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn (X:211).

Den språkintresserade Linder skriver även i Umeåbladet om slut-å i namnen Umeå, Piteå, Luleå etc. (X:251–256). Artikeln avslutar han med att säga att förhållandet att namnen ”äro af Lappskt ursprung, och tagna från de floder hvarintill de invandrande valde sina första bostäder, är väl otvifvelaktigt, och någon annan anledning till sednare namnförändringarne, genom tillägget af: å, lärer heller icke kunna spåras än kyrkors och städers lägen vid flod eller å, äfven om afsigten derjemte varit att utplåna den Lappska derivationen” (X:254–255). Detta är intressanta reflektioner.

Vissa dramatiska händelser sker i Linders familjekrets. Sålunda brinner i april 1858 mangårdsbyggnaden på Linders gård i Baggböle ned (X:38) där dottern Fredrika, som arbetar i skolan i Baggböle, bor. Sannolikt förkyler hon sig ”i de kalla rum hon, för att kunna fortsätta skolundervisningen i Baggböle, bebodde. Hösten var kall och stormig, och min nya mangårdsbyggning kunde [---] ej blifva färdig till inflyttning förr än vid October månads utgång” (X:72). Fredrika blir sämre och sämre, och avsomnar den 6 maj. Grafströms berörande ”Ord vid grafwen” återfinns i Linders Minnen (X:90–98).

Vad gäller den kulturella scenen får vi vissa, men inte så många, inblickar under perioden. På fettisdagen 1862 är sålunda Linder t.ex. inbjuden till en kostymbal, där bl.a. en grupp zuaver, alltså soldater från norra Algeriet, marscherar in (X:168). Och så berättar han att sonen Herlog Robert år 1865 sätter upp ”ett Societets Spectakel i Löfånger, dervid uppfördes en vaudevill. Tre för En, dervid han äfven debuterade” (X:237). Detta är ett danskt lustspel som utgivits i svensk översättning 1858, så det är ett rykande aktuellt stycke som spelas i Lövånger!

Linder åtar han sig även en del arkitektuppdrag under dessa år, bl.a. för brukspatron Erik Häggström, guldsmed Erik Linderoth, konditor Fredrik Plagemann (X:4), brukspatron Erik Forssell och länsbokhållare Magnus Huss (X:40). Vid uppförandet av nya läroverket, som invigs 1860, har Linder till en början ett finger med i spelet (X:52, X:99). Han ritar så sent som 1868 för handelsman Carl Rydins räkning en påbyggnad av mangårdsbyggnaden på Grisbacka – och, konstaterar han, detta blir ”[s]annolikt sista gången jag haft, och kunnat verkställa ett dylikt uppdrag” (XI:38).

Vi ges också en hel del inblickar i Linders arbete med Holmsunds kyrka. Vi följer sålunda orneringsarbeten (X:143, X:168), med ”Emblemer på predikstolen, altaret och orgel-läcktaren skuros i trä, sådana de nu befinnas på sina platser. Det största partiet var korset, med sin svepduk, och törnekransen”.

Och den 30 augusti 1863 invigs Holmsunds kyrka av A. A. Grafström, biträdd av sex präster. Erik Andreas Rosenius – broder till väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius – håller tal till landshövding Gustaf Lorentz Munthe samt Grafström och Linder. Den sistnämnde blir ”frapperad af de allusioner på min barndom, mina ungdoms öden, och min odling och plantering i Norsjö, som så vackert och var så sannt och träffande, som skulle han sjelf varit ett samtidigt åsyna vittne dertill, eller läsit mina minnen från den tiden” (X:197). Så här heter det nämligen i hyllningsdikten:

”Du gick att lifvets strider strida

re’n faderlös i lifvets vår

invid en älskad moders sida,

som blödde af oläkligt sår…;

men smak och sinne för det sköna

du röjde tydligt redan då,

och sen man städs dem kunnat röna, –

de själens ädla rosor två.

Som linden skott och grenar höjer

så länge stammen ännu står

och dermed lifvar och förnöjer, –

så äfven du från år till år

har burit alster af ditt snille,

din smak i teckning, konst och slöjd,

tills kronan du fullborda ville

i lifvets qväll till mångas fröjd.

Ditt Norsjö, der du bröt och plöjde,

åt efterverlden märken bär

af hur du det i fägring höjde,

och lika oförgänglig är

hvar minnesvård, att så vi säga,

du rest dig här på Umans stand;

de alla friska märken ega

af samma smak och konstnärs-hand…” (X:207–208).

Det noteras även att Linder tecknar ”vûer”: ”Forssellska Bolaget, som nu beslutit att sälja Bruk och Sågverk, anmodade mig äfven om att teckna vûerne deraf och af deras lastageplats. För detta ändamål reste jag midsommarsdagen [1858] till Säfvar, tecknade på aftonen vûen af Herregården och sågverket. Dagen efter, på e.m. vûen af Bruket och dess byggnader, hvarefter på quällen företogs resan sjövägen till Lastageplatsen, hvars vûe med byggnader och skeppshvarf aftecknades om natten ifrån en pråm som lades för ankare utanföre i hamnen” (X:40). Men arbetet tar inte slut med det, nej ”Vûerna Laverades sedan i toush under pågående byggnadsarbeten och medtogs till England af Konsul Erik Forsell, som med eget fartyg afgick i början af Juli till London” (X:41). Dessa inblickar har mervärde.

Personer som avlider dras flerstädes fram, endast någon enstaka gång i denna volym mer utförligt. En sådan utförlig beskrivning ägnas den år 1862 avlidne historikern och boktryckaren Anders Magnus Strinnholm, jämnårig med Linder och född i Umeå 1786 (X:165–167). Linder säger att Strinnholm ”egnade sig helt och hållet åt sitt älsklings studium, historien, förande ett mycket stilla och indraget lif. Hans arbeten lästes, men hans personliga bekantskap söktes ej” (X:165). Kung Carl XIV Johan kallar en dag 1836 Strinnholm till middag på slottet, men denne tror inte att just han skulle vara bjuden. ”Inkommen i Galleriet [på slottet], stannade han förlägen vid dörren, emedan Svenska Akademiens Ledamöter der voro samlade. Sluteln bemärkt af [Akademiens ständige sekreterare Bernhard] von Beskow, som kände honom, frågade denne hvad han ville. Strinnholm svarade att han var befalld till Konungen. Det är väl ett misstag, mente von B. –’Ja, så tror jag med’, svarte Strinnholm. – I det samma öppnades dubbeldörrarne och Carl Johan inträdde. Konungen hade nyligen stiftat ett årligt pris till belöning och uppmuntran för litteraira förtjenster, men Academien hade icke kommit öfverens om hvilken som skulle erhålla den. Sedan Konungen nådigt nickat åt Academiens Ledamöter, frågade han: ’Hvilken är Hr Strinnholm?’ von B. skyndade då att presentera honom. ’Jag är förtjust att se Er’, sade Konungen, ’Ni är en utmärkt Historiæ skrifvare’. Sedan han sagt några vanliga ord till Akademisterne, vände han sig åter till Strinnholm och sade: ’följ mig!’ och gick med honom till sina rum. Inom några minuter förenade sig Academiens Ledamöter att gifva Carl Johans priset åt Strinnholm. Året efter blef han [ämbetsmannen Gustaf af] Wetterstedts efterträdare i Svenska Akademien” (X:165–166). Det blir en snabb karriär för den tillbakadragne Strinnholm. Denna berättelse är skickligt uppbyggd av Linder.

Umeå blir under denna tid alltmer en skolstad, läroverket har redan nämnts. Andra skolor som grundas är flickskolan och lantbruksskolan. Flickskolan invigs 1862 (X:187–188), och Grafström deltar i invigningen med en dikt (X:189). Vid Ume Landtbruksskola finns Ferdinand Unander (X:137), och om skolan säger Linder: ”Märkvärdigt nog synes Ume Socken ej vara angelägna om att ditsända elever, ehuru der gifves fri kost och undervisning; men från andra Socknar i Länet har skolan emottagit fyllnad för sina fri-platser. Der bygges, odlas och experimenteras ganska flitigt” (a.st.). Lantbruksskolan är i Linders smak, eftersom han har ju ett stort intresse för odling och trädgårdsskötsel. Genom åren får han också flera utmärkelser från Svenska trädgårdsföreningen (X:156, X:162), och vid världsutställningen i London 1862 återfinns därtill en av Linder förmedlad samling ”af rotvexter [rotfrukter] från Doct. [Johan] Ångström i Lycksele, [som] blef ock bemärkt, och vann ett pris” (X:171).

Kronprins Carls besök i Umeå 1858 uppmärksammas (X:43–50), och om ett besök i Umeå tolv år senare av kronprins Oscar berättas också (XI:92–95). En lokal manifestation som uppmärksammas är minnesvården över general Georg Carl von Döbeln, under högtidliga former avtäckt i Umeå 1867 (X:232, XI:8–9).

Några nationella manifestationer uppmärksammas därtill. Sålunda relateras Gustaf Vasa-festen i dalska Utmedland 1860 vid 300-årsminnet av kungens död. Ett monument avtäcks, rest vid den källare där ”en Dalquinna” enligt traditionen i november 1520 gömde Gustaf Eriksson undan förföljande danska ryttare (X:149–150). Och 1868 uppmärksammas den 30 november att det är 150 år sedan Carl XII dog. Det berättas att strofer av Grafström avsjungs under kanonsalut (XI:61–62), och dessa återfinns också i minnena (XI:63–66).

Delar av tidens politiska diskussioner oroar Linder, t.ex. den adress som Svenska demokratiska Partiet (Nyliberala partiet) sänder till Internationella Freds- och frihetsligans andra kongress i Bern 1868 med undertecknare som August Blanche, Lars Johan Hierta och Adolf Hedin. Målen är ”Äktenskapets upphäfvande; Barnens uppfostran genom Statens försorg; Religionens afskaffande, samt Den inviduella egande-rättens upphäfvande” (XI:51).

Linder återkommer längre fram till detta radikala partiprogram (XI:73–75): ”Konunga-makten afskaffas och Sverige förvandlas till en federativ Republik [---] TjenstehjonsStadgan upphäfves och arbetaren är en fri man, med lika röst-rätt, i politiska, sociala och Communala frågor. Quinnan har i alla afseenden lika rätt med mannen, tillträde till alla embeten. m.m. Stats-kyrkan afskaffas, Biskopar och alla onödiga andel. Tjenstemän afskaffas. Krigsmakten till lands och vatten afskedas m.m. Adelskapet utstrykas, jemte all Riddarordnar. Alla åt presterskapet anslagna inkomster anslås åt folkskoleväsendet. Dödstraffet och alla långvariga fängelse-straff afskaffas, m.m. Allmän och lika röst-rätt, och religions frihet – oinskränkt tryckfrihet, jury i brottmål [---] Det är önskeligt att alla dessa reformer kunna på s.k. laglig väg genomdrifvas; hvarom icke, så [v]ädjar hvarje radikal till revolutionen” (XI:75).

Linder suckar, och skriver: ”Man lärer väl få hoppas och antaga att denna Central-Congressens socialistiska tendenser icke innebära någon fara för vårt Samhälles ostörda lugn och normala utveckling” (XI:51).

År 1868 följer Linder kyrkomötet (XI:38–39, XI:44–50, 52–58). Han tycker att mötet väcker ”många onödiga, äfven otjenliga motioner […] deraf somliga synas vittna om en syftning att återgå till åtskilligt föråldradt, som i följd af stigande upplysning och mera odlade begrep blifvit aflagdt, sås. t.ex. tillåtelsen att vid barndop begagna 1693 års handbok” (XI:54). Han framhåller vidare beträffande översättningen av Nya testamentet att ”det språk som nu talas, må begagnas, med undvikande af Archaismer, och andra gamla obsoleta ord och talesätt. [---] Jag har nemln ej kunnat fatta i hvad mån det vore mera vördnadsbjudande att, t.ex. skrifva: quinnone, mannenom, Judomen, Skepparenom o.s.v. i stället för: quinnan, mannen, skepparen, o.s.v ” (XI:47). Kostnaderna för kyrkomötets genomförande noteras: ”Det nu slutade Kyrkomötet kostar nära 21,000 Rdr – månne hvad der uträttades är så mycket värdt, och hade ej tilläfventyrs det kunnat behandlas vid Riksdag, och möteskostnaden i stället minska statsbristen?” (XI:55).

Uppgifter om tidens kommunikationer återkommer i minnesanteckningarna, främst järnvägsutbyggnaden (X:10, X:120, X:176); på ett ställe noteras att järnvägarna i riksdagsbudgeten får ”brorslotten” (X:132). Dessutom finns noteringar om ångbåtstrafiken efter kusten (X:12, X:170), därtill även, mer lokalt, anteckningar om brobyggnader över Umeälven (X:107) och vägar till och från Holmsunds lastageplats och Sandvik ute vid kusten (X:107).

Även internationell politik uppmärksammas. Sålunda berörs bland mycket annat indiernas uppror mot engelsmännen (X:13–14, X:54), oroligheter i Turkiet (X:54), våldsamheter riktade mot kristna i Syrien (X:121), livegenskapens upphävande i Ryssland (X:144), amerikanska inbördeskriget (X:159, X:175, X:212), resningar i Polen (X:223, X:225), dansk-tyska kriget (X:225) och invigningen av Suezkanalen (XI:81). Vidare berörs den italienske frihetshjälten Giuseppe Garibaldi (X:129–130), där Linder också noterar att ”[i] Junii öppnades här en subscription för Garibaldi och Cicilien till inköp af vapen”. Även senare återkommer Linder till en fängslade Garibaldi (X:173–175).

De allra sista sidorna av minnena ägnas prosten och mångåriga kollegan A. A. Grafströms bortgång 1870 (XI:98–101). Med orden över Grafström sätter Linder – symboliskt blir det på något sätt – också punkt för sitt eget minnesskrivande.

Kågeträskdagboken är tillkommen mellan 1891 och 1901. Den är skriven av systrarna Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten. I dagboken får vi en inblick i det dagliga livet på gården, med många uppgifter om husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst samt kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Det sociala livet i byn har en framträdande plats i dagboken, och uppgifter om nattfrierier, giftermål, födslar och död dokumenteras noggrant. 

         Själva dagboksutgåvan består av två volymer. I denna första volym presenteras dagbokens historiska och sociala sammanhang. Där finns också register över personer, ortnamn och dialektord samt förteckningar över källor och litteratur. (I den andra, redan utgivna volymen, återfinns den omfattande dagboken med tolkning och kommentarer. En kommande, tredje volym behandlar vis- och gåtböckerna från samma tid.)

         I de fyra kapitlen i volym I får vi lära känna både Anten-Ors gård i Kågeträsk och byn Kågeträsk. I kapitel 1, Kågeträskdagboken i sin samtid, placeras dagboken och visböckerna in i sitt skrifthistoriska sammanhang. Redaktionella principer för utgåvan redovisas. Det vardagliga skrivandet på gården placeras in i det sena 1800-talets folkliga skriftkultur. De skriftsponsorer som bidragit till att hushållsmedlemmarna på gården tillägnat sig skriften som resurs i sin vardag presenteras: folkskolan och dess framväxt samt väckelserörelserna.

         I kapitel 2, Anten-Ors gård i Kågeträsk, får läsaren lära känna gården och dess husfolk. Kapitlet inleds med en personlig betraktelse över gården Anten-Ors och det sociala livet i byn Kågeträsk, författad av biskop emeritus Martin Lönnebo som växte upp i byn. Gårdens ägor och det arbete som dokumenterats i dagboksanteckningarna presenteras: odling av grödor, djurhållning, textilt hantverk och matlagning och brödbak. I anslutning till kapitlet presenteras 13 stamtavlor.

         I kapitel 3, Byn Kågeträsk, presenteras byns historia från 1500-talet till 1800-talet. Jordbrukets och skogsbrukets utveckling under 1800-talet är särskilt i fokus. Det sociala livet i byn, såsom det berättas om i dagboken, med bland annat nattfrierier och religiösa sammankomster, sätts in i sitt kulturella sammanhang. I dagboken kan vi följa byborna i Kågeträsk från vaggan till graven. Här berättas om de barn som föds i byn och här skildras också människors dödskamp. I de avslutande avsnitten i kapitlet redovisas den konflikt och konkurrens som fanns under 1800-talet mellan medicinsk vetenskap, i form av utbildade läkare och barnmorskor, och den folkliga läkekonsten med dess folkliga botare. Förutsättningar för äldrevård och fattigvård i Skellefteområdet under 1800-talet presenteras också. I anslutning till kapitlet presenteras tre kartor över Kågeträsk och byns närmiljö.

         Språket i Kågeträskdagboken är en rik källa för den som vill veta mer om språkbruket i Kågeträsk och hos Anten-Ors. I kapitel 4, Språkbruk i Kågeträsk och hos Anten-Ors, presenteras inledningsvis den språkrepertoar som husfolket på gården hade tillgång till. Språkdrag som är utmärkande för Skelleftemålet och ett antal svårtolkade dialektord redovisas här. Därefter beskrivs språkbruk i dagboken som annars är svåråtkomligt: inofficiella personnamn, t.ex. Bastulid- Janne och Abrahams Lovisa och riktningsangivelser i samband med ortnamn, t.ex. uppi Djupfors, som ger oss en bild av hur man orienterade sig i landskapet. Här presenteras också en studie av de språkval som de dagboksskrivande systrarna gör. I vilken utsträckning använder de svenskt riksspråk eller Skelleftemål? Avslutningsvis diskuteras dagboksskrivandet som en del av en vardaglig skriftkultur och vilken social betydelse som dagboksskrivandet kan ha haft för dagboksskribenterna.

         Volymen avslutas med tre register: personregister, ortnamnsregister och ord- register. Här finns även en samlad käll- och litteraturförteckning för volym I och II. 

         Dagböckerna lär oss alltså mycket om skivandet från denna tid. Det sena 1800-talet utgör nämligen en omvälvande skrifthistorisk epok i och med de alfabetiseringsprocesser som genomfördes i Västvärlden, som ett led i moderniseringssträvanden och nationsbyggande. I Anten-Ors gård i Kågeträsk blir skriften en ny resurs i vardagen. De bevarade dokumenten visar att alla tre kvinnorna på gården, mamman Greta Kajsa och systrarna Greta och Lovisa, använde sin skrivkompetens till att kopiera texter i visböcker och dokumentera vardagen i dagboksanteckningar. Men det är också mycket möjligt att männen på gården varit delaktiga i det vardagliga skrivandet. 

         Det var flera skriftsponsorer som stöttade utveckling av läs- och skrivkompetens i Kågeträsk, med folkskolan som huvudsponsor. Syskonen hos Anten-Ors fick där tillgång till en mekanisk skriftkultur, där de erbjöds en grundläggande och mekanisk läs- och skrivkompetens. I skolans dominanta skriftbruk, som bestod av välläsning, välskrivning och rättskrivning, fick systrarna lära sig att läsa utantill, att kopiera texter och att stava rätt. Läs- och skrivundervisningen fyllde samtidigt en fostrande roll, där de genom sedelärande berättelser och religiösa texter blev inskolade i kristen tro och moral. I folkskolan mötte de också den förhärskande språkideologin med dess strävan att förverkliga en enspråkig nation, där alla skrev och talade ett enhetligt svenskt språk. Genom skolans texter fick de tillgång till det svenska riksspråket, ett språk som de tidigare troligen mött endast i religiösa texter och möjligen i någon utsträckning i gårdsarkivets handskrivna juridiska dokument.

         Men folkskolans sponsring av medborgarnas läs- och skrivkompetens fick oväntade effekter, både för Anten-Ors hushåll och för många av de svenska medborgarna. Trots att folkskolan bara erbjöd en mekanisk skrivkompetens, hindrade det inte medborgarna från att utveckla en mer självständig skrivkompetens, som kunde användas till att producera egna texter med en stark förankring i människors vardag. Man kan säga att det utvecklades en folklig och vardaglig skriftkultur på gårdarna runt om i landet, där man dels följde skolans avskriftskultur och kopierade texter i visböcker, dels producerade egna texter i dagböcker. Skriftkulturen, som tidigare i första hand varit ett redskap i kyrkans och statens tjänst, och endast varit fullt tillgänglig för samhällets privilegierade, blev nu ett redskap också för folk i allmänhet. Skriftkulturen trängde sig in i människors vardag, in i deras sociala verklighet.

         Visböckerna och dagböckerna hos Anten-Ors är tydliga exempel på denna vardagliga skriftkultur. I denna ingick naturligtvis också läsande, men vi kan bara uttala oss om skrivandet hos Anten-Ors, eftersom det är detta vi har kännedom om. 

         Vi får räkna med att texterna i Anten-Ors hushåll var få. De skriftsponsorer som stöttade läsande och skrivande genom att tillhandahålla tryckta texter, var därför mycket betydelsefulla. Tre skriftsponsorer presenteras: Vetenskapsakademiens almanacka, producenter av skillingtryck samt väckelserörelserna.

         Vetenskapsakademiens almanacka och skillingtrycken sponsrade både läsande och ett mer självständigt skrivande. I almanackan kunde man dels läsa längre uppsatser med folkbildande syfte, dels själv skriva korta dagliga anteckningar. Visorna i skillingtrycken lästes eller sjöngs, men de användes också som förlagor för att skriva ner visor i visböcker. Vi vet förstås inte säkert om Anten-Ors tagit del av skillingtrycken, men vi har goda skäl att anta det, eftersom en av visböckerna innehåller skriftspråkstrogna avskrifter.

         Väckelserörelserna å sin sida sponsrade framför allt läsande genom att tillhandahålla tryckta texter genom såväl utgivning av litteratur som distribution ut på landsbygden. Väckelserörelserna erbjöd också ett alternativ till skolans mekaniska läskultur. De stöttade en mer självständig läsning, där man förväntades begrunda det lästa.

         Dessa skriftsponsorer av tryckta texter bidrar alltså till att sponsra både en mer självständig skrivkompetens och en mer självständig läskompetens. 

         Man kan säga att den vardagliga skriftkultur som utvecklades hos Anten-Ors och på många andra gårdar, har demokratiska förtecken. Den är demokratisk på så vis att alla med mekanisk skrivkompetens har möjlighet att delta, eftersom varken visbokspraktiken eller dagbokspraktiken har en fast form och inte är reglerade. Skribenterna utvecklar sitt deltagande i praktikerna allteftersom, och utvecklar många gånger egna skriftkonventioner som kan avvika från det normerade skriftspråket.

         Att skriva dagbok brukar sägas utmärka sig gentemot andra vardagliga skriftpraktiker. Vår samtida förväntan på den handskrivna dagboken är att den är privat och att den inte deltar i ett socialt sammanhang, i och med att det oftast bara är en skribent som deltar. Men i dagbokspraktiken hos Anten-Ors deltar alltså två skribenter. Vid ett unikt tillfälle hjälps de till och med åt att skriva ner ett ovanligt dramatiskt händelseförlopp, då deras två inneboende, Halt-doktorn och Lindqvist, kommer i bråk med varandra. Som vi ovan dessutom uppmärksammat har också andra hushållsmedlemmar troligen skrivit sporadiskt i dagboken. Dagboken tycks därmed ha varit en resurs för social samverkan för medlemmarna i hushållet hos Anten-Ors. Det finns även andra exempel på att flera skribenter deltagit i en och samma folkliga dagbokspraktik. Vetenskapsakademiens almanacka som ofta användes för anteckningarna, kunde också vara försedd med ett snöre för upphängning på väggen i köket, vilket indikerar att dagboksanteckningarna inte betraktades som privata.

         Visböckerna hos Anten-Ors ingick även de troligen i ett socialt sammanhang. Kanske sjöng de visor tillsammans? Kanske kopierade de visor från andras visböcker? Kanske skrev andra personer ner visor i deras visböcker? Vi har åtminstone en indikation på att visböckerna ingått i ett semi-offentligt sammanhang genom den namnteckning från en person bosatt i Mora som återfinns i en av visböckerna. 

         Flera av hushållsmedlemmarna på Anten-Ors gård deltog alltså i en vardaglig skriftkultur. Men vilken betydelse kan skriftkulturen ha haft för deras språkrepertoar och för deras förståelse av sig själva? 

         Det vardagliga skrivandet i visböckerna och dagboken erbjöd en möjlighet att både praktisera och upprätthålla en mekanisk skrivkompetens genom kopierandet av texter i visboken och en mer självständig skrivkompetens i dokumenterandet i dagboken. Samtidigt erbjöd det vardagliga skrivandet en möjlighet att upprätthålla den del i skribenternas språkrepertoar som bestod av det talade riksspråket (boksvenska) och det standardiserade svenska skriftspråket.

         Att skriva dagbok kan beskrivas som ett kontinuerligt, över tid pågående, identitetsarbete, som antagligen för det mesta sker omedvetet. En aspekt av denna identifikationsprocess utgör den språkliga identifikationen. I Kågeträskdagboken är det uppenbart att skribenterna genom sina ortografiska val vid skrivandet identifierar sig både med det svenska riksspråket och Skelleftemålet. 

         Det har påpekats att dagboksanteckningarna formar en kollektiv berättelse där gården står i centrum med utblickar över hela Kågeträskbygden. Individen är därmed knappt synlig i dagboksanteckningarna. Vid några enstaka tillfällen får vi syn på skribenten, då det uttrycks enstaka känslor eller då skribenten nämner sig själv vid namn. Likaså är själva dagboken resultatet av en kollektiv skriftpraktik där båda systrarna deltar. Men även om individen är svårfångad, vågar man påstå att dagboksskrivandet hade betydelse för skribenternas förståelse av sig själva och sin identitet. 

         I dagboksskrivandet finns ett generellt samband mellan skrivhandling och identitet – ett samband som berör alla former av dagboksskrivande, vare sig det är dokumenterande eller reflekterande. Den återkommande och regelbundna handlingen att dokumentera utvalda ögonblick från dagen skapar i sig kontinuitet. I dagboken skrivs vardagliga erfarenheter in i en berättelse om tidens gång, där stundens flyktiga erfarenhet bevaras med hjälp av skriften. Tiden blir en sammanhållande faktor för den identifikation som formas och omformas i de dagligen upprepade skrivhandlingarna.

         I inledningen till kapitel 2 ger biskop emeritus Martin Lönnebo en personlig betraktelse över sin barndomsby och över hus- folket hos Anten-Ors. Han säger där att ”de vände ansiktet bakåt” istället för att titta framåt mot det moderna. De var ju separatister, en religiös gruppering inom vilken man använde den äldre psalmboken och katekese. Deras konservativa hållning kom bland annat till uttryck i deras kläder som var av det mer ålderdomliga snittet. 

         Men även om de inte helt omfamnade den nya tiden som var i antågande, använde de dagligen det redskap som kanske är det allra, allra tydligaste tecknet på den moderna tidens intåg, nämligen skriften. På ett sätt kan man därför säga att de var moderna, även om de antagligen inte själva skulle ha hållit med om det. Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård har för alltid skrivit in sig i den moderna tiden. 

Kunskap, bildning och folkbildning är bärande delar i en demokrati. Men förståelsen för detta tycks vara låg på många håll och det statliga stödet till studieförbunden minskar nu kraftigt. Detta sker i en tid med stora kriser och utmaningar i världen, med ökad polarisering i samhället och allt färre som engagerar sig politiskt. Förändringen riskerar att slå särskilt hårt mot glesbygder i Norrland. 

Vår tid präglas samtidigt i hög grad av kulturmöten mellan människor med olika bakgrund och med olika erfarenheter. Det har vi gemensamt med tidigare generationer, vilket inte minst norrländsk historia vittnar om. Kulturmöten kan vara svåra, men när människor träffas skapas också nya perspektiv, kreativitet och utveckling. Hur tar vi till vara kraften i kulturen och i kulturmöten? 

Om detta och om många andra angelägna frågor behöver vi samtala och lära av varandra. 

Review of: Catarina Röjder, Hugo Karlsson & Roger Wadström, Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. XIII. Ortnamnen i Stångenäs härad. 1. Bebyggelsenamn, Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg 2021, ISSN 02841908; ISBN 9789186959746, XXXVII + 208 pp.