Rektorer känner ofta starka förväntningar på sig, och de har en särskilt komplex omvärld som påverkar deras yrkesroll. Det finns exempelvis starka förväntningar från stat och huvudman om att elevers resultat ska mätas och höjas, personalen vill ha goda arbetsförutsättningar och kontinuerligt stöd, och många vårdnadshavare har krav på specialinsatser för sina barn och en direktkontakt med rektor. Vissa förväntningar upplever rektorer som stimulerande och andra är belastande. En utgångspunkt i detta kapitel är att förväntningar är grundläggande fundament för den interaktion som sker mellan rektorer och andra aktörer, och att förväntningarna påverkar rektorers yrkesutövande. De upplevda förväntningarna spelar en stor roll inom ramen för det professionsattribut som kallas "erkännande av omvärlden" i denna antologi.
Två andra grundläggande begrepp i kapitlet är ansvarighet och tillit. Förståelsen och tillämpningen av dessa begrepp har stor betydelse för ett annat professionsattribut, rektorers "autonomi". Autonomi är i detta sammanhang starkt knutet till rektorers yrkesmässiga handlingsutrymme där rektorers ansvarighet och relationer som kräver tillit både kan öka och minska rektorers autonomi.