Syftet med denna studie var att undersöka hur boendestödjare kan uppleva sina förutsättningar att stödja brukare på LSS-boenden till delaktighet i samhällslivet och till ett liv som andra. Rapporter och tidigare forskning belyser svårigheter för insatser att nå upp till lagens ambitioner om detta.Personer som bor på gruppboenden befinner sig i en utsatt situation, vilket gör personalen helt avgörande för deras möjlighet att kunna leva som andra. Det saknas vidare forskning i en svenskkontext om boendestödjares förutsättningar att förverkliga lagens målsättning, vilket motiverar vår studie.Vi använde oss av förmedlingsmodellen där vi kontaktade enhetschefer för gruppboenden. Vi fick kontakt med en enhetschef som ordnade fyra intervjuer med personal som arbetade vid olika gruppboenden i en mindre kommun. Vi genomförde semistrukturerade intervjuer och alla intervjuer spelades in på teams och transkriberades. I analysen använde vi oss av tematisk analys som resulterade i två övergripande teman: Brukarens rätt att leva som andra och Personalens handlingsutrymme och den ambivalenta makten. Resultatet visade att bristen på resurser på mångasätt påverkade intervjupersonerna och därigenom brukarnas möjligheter till delaktighet och ett liv som andra. Intervjupersonerna visade sig också ha en makt som var svårbalanserad, där nytta och risk alltid var en avvägning. Att som personal ha i uppgift att hjälpa brukarna att ta beslut, men samtidigt inte påverka dem för mycket var en utmaning för intervjupersonerna.Vår slutsats är att bristande resurser kan hämma boendestödjares förutsättningar att uppfylla ambitionerna i lagstiftningen. Därutöver menar vi att formuleringen i LSS (SFS 1993:387) är problematisk, då den utgår ifrån samhällsnormer fastän personerna som omfattas av lagen ofta saknar förutsättningar att bli fullt delaktiga i samhällslivet och kunna leva som andra.