Examensarbetet undersöker kriminalvårdares handlingsutrymme avseende häktade barn utifrån ett barnperspektiv samt hur barnkonventionen implementeras i Kriminalvården. Allt fler barn häktas för grova brott och Sverige har fått kritik från FN avseende tillvägagångssättet gällande häktning. Tidigare forskning liknar isolering av barn, som häktning ofta innebär, som barnmisshandel och har visat på allvarliga skadeverkningar hos häktade barn. Kriminalvårdarna är de som har den främsta kontakten med häktade barn, därmed anses det högt relevant för socialt arbete att undersöka kriminalvårdares förutsättningar när de arbetar med barn i häkten. Uppsatsen presenterar och analyserar de dokument som kriminalvårdarna använder som vägledning i arbetet med häktade barn. Dessutom, med utvecklingsteorin som utgångspunkt, diskuterar uppsatsen hur frihetsberövandet påverkar barns utveckling och hälsa. Slutsatsen av uppsatsen är att handlingsutrymmet för kriminalvårdare, som arbetar med häktade barn, är begränsat men till viss del flexibelt och tolkningsbart. I vissa situationer gäller det för personalen att tolka sitt handlingsutrymme utifrån Kriminalvårdens dokument. Utöver är slutsatsen att Kriminalvårdens dokument och anvisningar har tydlig koppling till forskning inom området.