”Det bör ånyo framhållas att det inte är unikt för detta fall att sakkunniga har olika uppfattning om vilka slutsatser som kan dras av vid obduktioner och kompletterande undersökningar gjorda fynd.”[1]

Ovanstående utlåtande gav Justitiekanslern i samband med hans granskning av de rättsmedicinska undersökningarna av Osmo Vallo efter att denne avlidit i samband med ett polisingripande den 30 maj 1995. Kroppen genomgick tre oberoende rättsmedicinska undersökningar vilka resulterade i olika slutsatser. Någon dödsorsak kunde dock inte fastställas.

Till skillnad från obduktionsutlåtanden innehåller rättsintyg medicinska utlåtanden över skador på levande människor. Problemet med att fastställa orsak och verkan över skador och tillstånd är dock detsamma. Liksom i Osmo Vallos fall kan det vid utfärdande av rättsintyg vara mycket svårt att fastställa exakt hur en viss skada har uppkommit. Ett rättsintyg kan många gånger ha avgörande betydelse i brottmålsrättegång. Bland annat för att skapa en enhetlighet i verksamheten och en bättre kvalité på det rättsmedicinska arbetet i Sverige bildades 1991 Rättmedicinalverket. Detta är en statlig förvaltningsmyndighet som tillhandahåller expertis inom områdena rättspsykiatri, rättsmedicin, rättskemi och rättsgenetik. Verket är en mycket viktig del i det svenska rättssamhället genom att utfärda medicinska utlåtanden, däribland rättsintyg, till rättsväsendet. Men verket nekar idag andra parter än polis, åklagare och domstol att få rättsintyg utfärdade. Advokatsamfundet påpekade genom en skrivelse till Justitiedepartementet i september 2002 att detta inte är en acceptabel ordning och att det avsevärt kan undergräva den tilltalades möjlighet att effektivt bereda sitt försvar. [2]

[1] Justitiekanslern i JK Dnr 2684, s. 7.

[2] Advokatsamfundets skrivelse till justitiedepartementet den 16 september 2002.  (Bilaga 1).