I den här boken diskuteras bakgrunden till folkresningarna i Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade MENA-regionen. Vilka var drivkrafterna bakom folkresningarna? Var det politiskt förtryck och demokratiskt underskott som fick oppositionen att vakna till liv? Eller var det regionens ekonomiska snedfördelning, rättsosäkerheten och avsaknadenav ett socialt skyddsnät? Eller kan man se folkresningarna som ett uttryck för frustration och vanmakt? Kanske som en känga mot den utbredda korruptionen, som grep in i invånarnas vardagliga liv och kränkte deras mänskliga värdighet? Regionen har varit utsatt för både politiskt förtryck och utbredd korruption under en lång tid. Vad var det som fick bägaren att rinna över just år 2010? Kan det ha varit den stora andelen unga i regionen? Länderna har på senare år fått ett kraftigt vapen mot censuren i och med den moderna tekniken och parallellt har andelen högutbildade ökat markant. Vilken roll spelar dessa faktorer?Och vem var det egentligen som låg bakom folkresningarna? Var det Facebookgenerationen som var den drivande motorn? Eller olika islamistiska grupperingar? Eller kanske den växandemedelklassens krav? Och vad var det egentligen upproren ville förändra? Protesterna var till en början antiauktoritära aktioner som riktades mot korrupta och förtryckande regimer. Demonstranterna krävde demokratiska och mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk islam var inte helt ute ur bilden, däremot dröjde det lite innan de trädde fram. Nu vet vi att både den demokratiskt sinnade riktningen av politisk islam och den ultrakonservativa gjorde stora framsteg. Hur ska vi förstå denna utveckling? Är det ett bakslag för den arabiska våren? Kan man särskilja politiken från religionen i regionen? Och är politisk islam en enhetlig idétradition?Jag diskuterar också om folkresningarna verkligen var så oväntade som de verkade. Varför kunde man inte förutse händelseförloppen? Var västerländska makthavare och analytiker förblindade av sina egna förhållanden med länderna i regionen? Eller ligger förklaringen i traditionella och konservativa idétraditioner som under lång tid styrt synen på den muslimska Orienten och förhållandet mellan den västerländska civilisationen och den islamiska? Och vilka var vinnarna och förlorarna? Efter de inledande folkresningarna i Tunisien och Egypten har regionala och nationella aktörer anpassat sig till den nya situationen. Det pågår en maktkamp mellan olika politiska sekulära och religiösa krafter i dessa länder och mellan regionala stormakter som Saudiarabien, Iran, Turkiet och Qatar. Parallellt med detta pågår en maktkamp mellan å ena sidan västländer och deras allierade och å andra sidan Ryssland och Kina och deras bundsförvanter. De vill alla styra utvecklingen åt ett håll som gynnar dem. Det nya politiska läget har föranlett nya allianser och nya strategier. Men gynnar denna maktkamp verkligen regionens demokratiseringsprocess, eller har den motsatt effekt? Det leder mig osökt in på framtiden. Vad kan man förvänta sig av folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern på lång sikt? Hur kommer regionen att se ut? Och vilken riktning kommer utvecklingen att ta?