En aspekt av språkundervisning som ofta glöms bort är tillägnandet av språkets prosodi, d v s hur man ska uttala övergripande ljudsekvenser med målspråkslika betoningsmönster och en målspråkslik användning av stigningar och fall i tonhöjd. Under 70-talet sades det att den delen av språktillägnandet inte var så viktig att öva på, att prosodin faller på plats ”automatiskt”. Även inom den kommunikativa synen på språkundervisning som tog över under åttiotalet och fortfarande dominerar, har uttalsundervisning haft låg prioritet. Ett argument som brukar framföras när det gäller uttalsundervisning är att det inte är så nödvändigt att ägna sig åt prosodi, eftersom en talare av ett främmande språk har rätt att behålla sin identitet i form av sin främmande brytning, ja, enligt Kjellin, 2000, skulle det rent av vara kränkande för eleven att uppmanas att träna bort sin accent!
Men hur står det egentligen till med detta? Lär sig eleverna det främmande språkets prosodi automatiskt? Och om de inte gör det, spelar deras accent någon roll för hur de blir uppfattade när de kommunicerar på det främmande språket? När det gäller spanska som främmande språk så är den målgrupp eleverna kommer att ha kontakt med till större delen infödda talare av språket. Sålunda är de infödda språkvarieteterna rimliga att sträva mot. Där skiljer sig spanska, tyska och franska från engelska, där den infödda modellen kanske är mindre central, eftersom språket i stor utsträckning även används som internationellt kommunikations medel. I min forskning har jag studerat kommunikativa effekter av svenska elevers prosodiska mönster i spanska, samt hur prosodi uppmärksammas i våra styrdokument och läromedel, och det är det senare jag tänkt att denna artikel framför allt ska handla om.