En stor del av innehållet i 1800-talets tidningar utgjordes av material som klippts från andra tidningar, protokoll, utredningar och andra källor. Genom att undersöka saxens plats på tidningsredaktionerna – och hur klipparbetet skilde sig från arbetet med fjäderpenna respektive anteckningsblock – synliggörs ett nedskrivningssystem som definierade nyhetsvärderingar, reglerade vad som var möjligt att uttrycka och rapportera, och vilka platser tidningsmännen kunde besitta på redaktionerna, i världen och i historien. Med saxen reproducerades vad som meddelats av andra. Denna passiva reproduktion osynliggjorde den som klippte och skapade ett underläge i förhållande till skrivande publicister. Att klipparna inte lämnade några spår efter sig i de texter de klippte har också gjort att deras arbete sällan uppmärksammats i historieskrivningen. För att få syn på dem som arbetade med sax måste man gå till skönlitterära och andra skildringar av vardagens redaktionssysslor. Det underläge som saxen skapade och symboliserade kunde samtidigt användas retoriskt för att manifestera yrkestillhörighet och en strategisk maktlöshet i en tid när pressen upplevdes få allt större makt.