Umeå University's logo

Este trabajo realiza un análisis crítico de las elecciones traductivas —elecciones del poeta traductor en su re-poetización— de tres poetas traductores colombianos de mediados del siglo XX. El objetivo de esta tesis es analizar las poéticas de la traducción de Jaime Tello, José Manuel Arango y Harold Alvarado Tenorio, con el fin de contribuir a la historiografía de la traducción de poesía en Colombia. Propongo, con base en la concepción de la traducción de poesía como una creación, que las prácticas traductivas de cada poeta traductor constituyen un momento particular en las concepciones de la traducción y reafirmo que la práctica de la traducción, como el de la crítica de la traducción, son siempre una labor inacabada e incompleta (Hewson, 2011, p. 257). Así pues, las cuestiones a tratarse en esta tesis pueden resumirse en tres preguntas básicas sobre las poéticas de la traducción: ¿cómo conciben los traductores poetas sus prácticas?, ¿qué hacen?, ¿qué revelan las elecciones traductivas acerca de las poéticas de la traducción de cada poeta traductor? El análisis se basa en la noción que concibió Roman Jakobson (1975) como la única forma posible de traducción de poesía: la transposición creadora. Partiendo de allí, y a la luz de la crítica de la traducción como la conciben Jiří Levý (1963/2011), Antoine Berman (1995/2009) y Lance Hewson (2011), esta propuesta se aleja de juicios valorativos sobre las traducciones —oposición entre fidelidad e infidelidad— y estudia las elecciones traductivas. El análisis sigue la intuición de Meschonnic (1972), según la cual lo traducido y las elecciones traductivas revelan al traductor y la forma en que traduce; a partir del estudio de estos elementos se construye una poética de la traducción. Al analizar la traducción como creación en tres figuras de la poesía colombiana desde las teorías de la traducción de poesía al español de una selección de repoetizaciones de Emily Dickinson, Walt Whitman, William Carlos Williams y de The Waste Land de T. S. Eliot, doy cuenta de tres maneras diferentes de hacer traducciones de poesía: una traducción como vouloir re-dire en La tierra estéril (1965/2009/2016) de Tello, una traducción como transfusión en Tres poetas norteamericanos (1991b) de Arango y una traducción como reinvención en La tierra baldía y otros poemas (1988/2005) de Alvarado Tenorio

This work carries out a critical analysis of the translational choices —the choices of the poet-translator in the re-poetization— process, focusing on three Colombian poet-translators from the mid-twentieth century. The aim of this thesis is to analyze the poetics of translation, in regards to Jaime Tello, José Manuel Arango and Harold Alvarado Tenorio, in order to contribute to the historiography of poetry translation in Colombia. I propose, based on the conception of poetry translation as a creation, that the translation practices of each poet-translator constitute a particular moment in the conceptions of translation and reaffirm that the practice of translation, like that of translation criticism, is always an unfinished and incomplete work (Hewson, 2011, p. 257). Thus, the issues to be addressed in this thesis can be summarized in three basic questions about the poetics of translation: how do poet-translators conceive of their practices; what do they do; what do the translational choices reveal about the poetics of translation of each poet-translator; and what do the translational choices reveal about the poetics of translation of each poet-translator? The analysis is based on the notion that Roman Jakobson (1975) conceived as the only possible form of poetry translation: creative transposition. Starting from there, and in the light of translation criticism, as conceived by Jiří Levý (1963/2011), Antoine Berman (1995/2009) and Lance Hewson (2011), this proposal moves away from evaluative judgements on translations -the opposition between fidelity and infidelity - and studies translational choices. The analysis follows Meschonnic's (1972) intuition, according to which what is translated and the translation choices reveal the translator and the way in which he or she translates; from the study of these elements, a poetics of translation is constructed. Through the application of the theories of translation of poetry and analyzing translation as creation in the works of three figures of Colombian poetry, using a selection of re-poetizations of Emily Dickinson, Walt Whitman, William Carlos Williams and T. S. Eliot's The Waste Land, I give an account of three different ways of making poetry translations: a translation as vouloir re-dire in Tello's La tierra estéril (1965/2009/2016), a translation as transfusion in Arango's Tres poetas norteamericanos (1991b), and a translation as reinvention in Alvarado Tenorio's La tierra baldía y otros poemas (1988/2005)

I detta arbete genomförs en kritisk analys av översättningsval, dvs val eller återpoetiseringar som gjorts av tre colombianska översättarpoeter i mitten av 1900-talet. Syftet med denna avhandling är att redogöra för översättningspoetiken hos dessa tre colombianska poeter för att bidra till poesiöversättningens historiografi i Colombia. Jag föreslår, baserat på uppfattningen om poesiöversättning som en kreativ skapandeprocess, att översättningsmetoderna för varje översättningspoet återspeglar ett särskilt moment i uppfattningen om översättning. Undersökningen visar att översättningspraktiken, liksom översättningskritiken, alltid är en ofullbordad och ofullständig uppgift (Hewson, 2011, 257). De översatta dikter som studeras i denna avhandling betraktas således som exempel och en inbjudan att fortsätta översätta. De frågor som ska behandlas i denna avhandling kan sammanfattas i tre grundläggande frågor om översättningens poetik: Hur uppfattar poetöversättarna sin praktik, hur kan översättarvalen analyseras och vad avslöjar översättningsvalen om varje poetöversättares översättningspoetik? Analysen bygger på vad Roman Jakobson (1975) uppfattade som den enda möjliga formen av poesiöversättning, nämligen kreativ transponering. I ljuset av översättningskritiken såsom den uppfattats av Jiří Levý (1963/2011), Antoine Berman (1995) och Lance Hewson (2011), skiljer sig denna uppfattning från utvärderande bedömningar av översättningar —uppfattningen om en motsättning mellan trohet och otrohet gentemot originalkällan— och tillåter i stället ett utforskande av översättningsvalen med syfte att följa Meschonnics (1972) principer som innebär att det som översätts —översättningsvalen— avslöjar för översättaren. De blottlägger hur översättaren går till väga och utifrån valen utkristalliseras en översättningspoetik. Genom att analysera översättning som kreativ process hos tre colombianska poeter, Jaime Tello, José Manuel Arango och Harold Alvarado Tenorio, redogör jag för tre olika sätt att översätta poesi: en översättning som en vouloir re-dire i Tellos La tierra estéril (2009/2016), översättning som transfusion i Arangos Tres poetas norteamericanos (1991) och översättning som en nyskapelse i La tierra baldía y otros poemas (1988/2005) av Alvarado Tenorio. Analysen genomförs med utgångspunkt i teorier om poesiöversättning och materialet består av ett urval återpoetiseringar till spanska av dikter av Emily Dickinson, Walt Whitman, William Carlos Williams och från The Waste Land av T. S. Eliot.