Umeå University's logo

Sverige har sedan början av 1980-talet haft en vision om ett narkotikafritt samhälle. Den svenska narkotikapolitiken har för att uppnå denna vision präglats av en restriktiv hållning. Förbudsmodellen har på senare tid börjat ifrågasättas och utmanas i Sverige av skadereducering som politisk idé.

Skadereducering är i vid mening alla insatser som har till syfte att minska skada. Den politiska rörelsen runt begreppet kan delas in i en folkhälsolinje och en ideologisk linje, där den ideologiska linjen ser skadereducering som en politisk modell inom vilken narkotikaanvändning bör avkriminaliseras. Det svenska förhållningssättet till skadereducering har alltjämt utgått från ett folkhälsoperspektiv där skadereducering fått fungera som enbart sjukvård jämte en restriktiv narkotikapolitik. Implementeringen av skadereducering i Sverige har varit beroende av samarbete och samsyn mellan framför allt den regionala hälso- och sjukvården och den kommunala socialtjänsten. Som två aktörer med olika ansvar för beroendevården har de spelat, och spelar, en roll i hur området utvecklas.

Med utgångspunkt i svensk beroendevårds historia är syftet med aktuell studie att undersöka hur begreppet skadereducering kan förstås bland yrkesverksamma inom beroendevården i kommun och region. För att besvara studiens syfte har kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomförts med tre yrkesverksamma inom regionens beroendevård och fyra yrkesverksamma inom kommunens beroendevård. En tematisk analys genomfördes för att finna mönster i intervjupersonernas utsagor. Uppsatsen har en socialkonstruktionistisk ansats och därmed har empirin analyserats med hjälp av en diskursanalys. Skadereducering som begrepp skildras utifrån premissen att svenskt tal om beroende är i utveckling där en nollvisionsdiskurs börjat hämta influenser från vad vi valt att kalla en skadereduceringsdiskurs.

Uppsatsens resultat visar på att yrkesverksamma inom region och kommun lyfter skadereducering i form av de verksamheter som redan implementerats i svensk beroendevård som positivt. Intervjupersonerna var enade i åsikten att Sveriges narkotikalagstiftning bör bli mindre restriktiv, men ställde sig tveksamma till vilka signaler ett mer omfattande införande av skadereducering skulle skicka till individer som använder narkotika. Uppsatsen visar på hur svensk beroendevård är under utveckling och att skadereducering fått en större plats i talet om beroende. Samtidigt råder det oklarhet kring vad skadereducering är och bör vara i en svensk kontext, och hur stor förändring som är önskvärd enligt yrkesverksamma inom region och kommun.