Umeå University's logo

Denna studie om ungdomskriminalitet har ett socialkonstruktivistiskt angreppssätt och utgår från diskursteori. Metoden som har använts i undersökningen är fokusgruppsintervjuer. Totalt nio ungdomars röster representerar materialet som har analyserats i ett diskurspsykologiskt perspektiv. Vi har studerat hur sociala identiteter konstrueras och träder fram, som en produkt av samspel och social interaktion. I förhållande till två samhällsdiskurser, ansvarsdiskursen och individualiseringsdiskursen, har ungdomarnas förhållningssätt analyserats. Vi har funnit den sociala identitet som konstrueras som ett uttryck för identifikation såväl som lojalitet med den egna grupptillhörigheten. När vi har kartlagt skillnader i ungdomarnas sätt att förhålla sig till olika teman, har vi gjort en jämförelse mellan dessa. Vi fann då ungdomarnas underliggande uppfattning om att ungdomskriminalitet på olika vis fyller en funktion i en ung människas liv och tillvaro. Vi sammanställde tre olika brottskategorier, där varje kategori motsvarar den funktion som ungdomarna beskriver. De tre kategorierna representerar följande funktioner; en tillförande funktion, en kompenserande funktion och en förmedlande funktion. Dessa ses som försök till att avhjälpa ett bristtillstånd i tillvaron. Ungdomarna ger uttryck för maktlöshet som kan förstås i förhållande till att ungdomar inte har samma makt eller möjlighet som vuxna att påverka och ställa till rätta. Den kan också ses som ett uttryck för att de positionerar sig utifrån subjektet, en ung individ som förmedlar psykisk ohälsa och utanförskap. Ungdomarnas budskap i förhållande till förebyggande åtgärder, är att det behövs fler vuxna bland barn och ungdomar; föräldrar, lärare och annan skolpersonal, till och med socialtjänsten. Det viktiga är att fånga upp den unga individ som är i behov av stöd för att erbjuda hjälp innan det är för sent.