Umeå University's logo

Syftet med studien är att studera hur gymnasielärare i Sverige förhåller sig till sin anmälningsskyldighet i Socialtjänstlagen 14:1 när de får kännedom eller misstänker att ett barn upp till 18 år far illa. En kvalitativ metod tillämpades med fyra semistrukturerade intervjuer med gymnasielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades med hjälp av en tematisk analys och hade sin teoretiska utgångspunkt i rollteorin samt från det teoretiska begreppet handlingsutrymme. 

Resultaten visar att gymnasielärare inte alltid gör orosanmälningar direkt vid kännedom och allt mindre vid misstanke. De gör sällan egna orosanmälningar i sitt yrke utan förhåller sig till skolans rutiner av att kontakta rektorn vid oro för en ungdom. Utöver detta samlar de in information genom andra på skolan och har även individuella uppfattningar om vad som krävs för att göra en orosanmälan i form av egna bedömningskriterier. Ett annat framträdande resultat är att gymnasielärare inte vet det exakta innehållet och formuleringen i Socialtjänstlagen 14:1.

Slutsatserna i studien visar att gymnasielärare saknar kunskap om anmälningsskyldigheten. De gör bland annat egna utredningar innan en eventuell orosanmälan trots att anmälningsskyldigheten är absolut, samtidigt som de delegerar sitt individuella ansvar till bland annat rektorn utifrån skolans rutiner. Det finns därmed ett behov av att se över rutinerna och gymnasielärares kunskaper om anmälningsskyldigheten, då dessa faktorer påverkar gymnasielärares förhållningssätt till den. Detta kan i sin tur ha en avgörande betydelse för ungdomars välbefinnande och säkerhet.