Umeå University's logo

Distinktionen mellan analytiska och syntetiska sanningar spelade en viktig för filosofer som Leibniz, Hume och Kant. Men det var först med Frege som begreppet analyticitet fick en definition som inte bara tycks vara explicit utan som också hade en bred tillämpbarhet. Den förmodade distinktionen analytiskt/syntetiskt har dock senare ifrågasatts av filosofer såsom Quine. Denna uppsats avser i första hand att visa att Quines argument, i artikeln Two Dogmas of Empiricism (1951), mot analyticitet inte är tillräckligt starka för att bevisa att den fregeanska definitionen av analyticitet är cirkulär. I detta sammanhang har uppsatsen även undersökt kronologiskt viktiga epoker där Quine engagerar sig i den analytiska/syntetiska distinktionen i sitt arbete före liksom efter 1951. Den mer moderna traditionen, som delar in analyticitet i två kategorier – metafysisk och epistemisk analyticitet – går tillbaka till Boghossian (1996). Boghossian försvarar en uppdaterad version av Wittgensteins och Carnaps åsikt att analyticitet skall anges i termer av implicita definitioner I motsats till Boghossian anser Williamson att det inte finns något sätt att uppfatta analytiska sanningar som gör analyticitet användbar inom filosofin. Inom ramen för uppsatsens syfte kommer även dessa ’post-quineanska’ försök att beskriva analyticitet och den analytiska förklaringen av a priori att redovisas och kritiskt granskas.

The distinction between analytic and synthetic truths has played an important role for philosophers such as Leibniz, Hume and Kant. However, it was Frege who gave the notion of analyticity a definition that not only appears to be unambiguous but is also widely applicable. However, the supposed analytic/synthetic distinction was later challenged by philosophers such as Quine. This thesis aims primarily to show that Quine’s arguments, in the article Two Dogmas of Empiricism (1951), against analyticity are not sufficient to show that Frege’s definition of analyticity is circular. In this context, the paper has also examined chronologically important periods where Quine is engaged in the analytic/synthetic distinction before and after 1951. The more modern tradition, which separates analyticity into two broad categories – metaphysical and epistemic analyticity – goes back to Boghossian (1996). Boghossian defends an updated version of Wittgenstein’s and Carnap’s view that analyticity should be stated in terms of implicit definitions. In contrast to Boghossian, Williamson believes that there is no way of understanding analytic truths that makes analyticity useful in philosophy. Within the scope of this thesis, these ‘post-Quinean’ attempts to describe analyticity and the analytic explanation of a priori will also be presented and critically reviewed.