I kapitlet undersöks hur Arktis för artonhundratalsförfattare är en plats och en idé som erbjuder ett fritt spelrum för fantasin, men hur detta spelrum också begränsas i takt med att Arktis kartläggs och hur berättelser förläggs i en ihålig planet, under Arktis yta. I det första avsnittet ligger fokus på föreställningar om ett öppet polarhav och fantastiska öar i kortromanen “The Extraordinary and All-Absorbing Journal of Wm. N. Seldon” (1851; anonym författare), Jules Vernes Voyages et aventures du capitaine Hatteras (1864), Vidar Berges Den hemlighetsfulla nordpolsön (1902) och Robert Ames Bennets Thyra: a Romance of the Polar Pit (1901). Samtliga texter fyller vad som uppfattas som ett tomt Arktis, eller luckor i historien, med eget innehåll. I det andra avsnittet analyseras Mary E. Bradley Lanes Mizora: A Prophecy (1889), och William R. Bradshaws The Goddess of Atvatabar (1892) som exempel på texter där handligen förläggs till utopiska samhällen under jord i den Arktiska periferin. I det tredje avsnittet diskuteras hur författare skapar logiska förklaringar till hur texter om upptäckter i eller under Arktis når en publik.