Varför fortsätter frågan om vad personalvetare gör och vilka intressen de representerar att besvaras på motstridiga sätt? I den här texten ska jag formulera en kritik mot två vanliga sätt att besvara denna fråga som behandlar problemet som abstrakt teoretiskt eller ideologiskt och mot dem ställa ett perspektiv där personalarbetets paradox förstås som resultatet av en motsättning mellan personalvetares beroendeställning gentemot sina arbetsköpare och yrkesgruppens behov av att formera sig som en relativt självständig profession.