Umeå University's logo

Bakgrund: Tvångsåtgärder är en sista utväg som behandlingsform för patienter som utgör ett hot för sig själv, medpatienter eller personal inom psykiatrisk heldygnsvård. Sjuksköterskans roll är att se till att alla patienter får den vård de behöver, samt att stärka patienters känsla av kontroll över sitt liv. När patienter är i behov av tvångsåtgärder ser de sällan det behovet själva, och det upplevs snarare som kränkande och skapar lidande. Detta skapar dilemman som kräver en balanserad etisk bedömning av varje enskilt fall.

Motiv: Det finns behov av en djupare förståelse av sjuksköterskans upplevelse avtvångsåtgärder, hur dessa upplevelser kan bidra till att förbättra vårdkvaliteten, minska risken för trauman och öka respekten för patientens integritet.

Syftet: Syftet med denna studie var att belysa sjuksköterskors upplevelser av att medverka vid tvångsåtgärder inom psykiatrisk heldygnsvård.

Metod: Kvalitativ design med 12 narrativa semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes med stöd av intervjuguide. Insamlade data analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Deltagarna ansåg att tvångsåtgärder alltid är utmanande att utföra. Tvångsåtgärder påverkar patienterna negativt, så deltagarna försöker erbjuda frivillig behandling genom att motivera patienter och göra dem delaktiga i vården. För att kunna utföra tvångsåtgärder på bästa möjliga sätt behöver det finnas god kommunikation och samarbete inom arbetsgruppen, samt efterföljande stöd till patienterna.

Konklusion: Studien visar sammanfattningsvis att om det fanns mer utrymme till att prata med patienterna och arbeta med motivation så kan tvångsåtgärder ofta undvikas. Det finns utvecklingsmöjligheter kring efterföljande stödåtgärder, och det saknas utrymme för att prata om tvångsåtgärder utanför tvångssituationer. Utan dialog finns ingen möjlighet för utveckling eller förbättring, och målet är att vård och behandling i så stor utsträckning som möjligt ska ske frivilligt.

Nyckelord: omvårdnad, psykiatri, upplevelser, tvångsåtgärder, tvångsvård, sjuksköterskor

Background: Coercive measures are a last resort treatment for patients who pose a threat to themselves, fellow patients, or staff within psychiatric inpatient care. The nurse's role is to ensure that all patients receive the care they need, while also empowering patients. When patients require coercive measures, they rarely see the need for it themselves, and it is experienced as more of a violation. This creates dilemmas that require a balanced ethical assessment of each individual case. 

Motive: There is a need for a deeper understanding of the nurse's experience of coercive measures, how these experiences can contribute to improving the quality of care, respect for patient integrity, and reducing the risk of trauma. 

Aim: The aim of the study was to illuminate nurses' experiences of coercive measures within psychiatric inpatient care. 

Methods: Qualitative design with 12 narrative semi-structured interviews. The interviews were conducted with the support of an interview guide. The collected data were analyzed using qualitative content analysis. 

Result: The participants perceived coercive measures as challenging. Coercive measures have a negative impact on patients, so the participants try to offer voluntary treatment by dialogue and motivation. To be able to conduct coercive measures in the best viable way, there needs to be honest communication and collaboration between colleagues, as well as subsequent support for patients. 

Conclusion: This study essentially shows that if there were more room for dialogue with patients, coercive measures could be avoided. There are opportunities for development regarding follow-up support measures, and there is no space to discuss coercive measures outside of coercive situations. Without dialogue, there is no possibility for improvement, and the goal is for care and treatment to take place as voluntarily as possible. 

Keywords: nursing, psychiatry, experiences, coercion, compulsory care, nurses