Under de senaste åren har forskningen om ledarskap blivit allt mer populär. Däremot tenderar studier om politiskt ledarskap att väcka mindre intresse och det finns ett särskilt behov av forskning som belyser kvinnors förutsättningar att vara partiledare. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka kvinnliga partiledares upplevelser och erfarenheter av könets betydelse för deras politiska ledarskap. Uppsatsen utgår från två olika teoretiska perspektiv på politiskt ledarskap. Det ena perspektivet ser politiskt ledarskap som ett könat system med stöd av strukturella förklaringsmodeller och det andra ser politiskt ledarskap som ett neutralt system utifrån ett aktörsbaserat perspektiv. Datamaterialet utgörs av självbiografier från fyra svenska partiledare som avgått från sina uppdrag efter 2010: Sahlin (S), Olofsson (C), Kinberg Batra (M) och Lööf (C). Självbiografierna analyseras med stöd av tematisk analys och resultatet presenterades utifrån två övergripande teman: för- och nackdelar samt struktur kontra aktör. Utifrån resultatet framstår det som att kvinnor har sämre förutsättningar att vara politiska ledare än män. Det framkommer vissa fördelar med att vara kvinna även om resultatet till övervägande del beskriver att könet innebär en nackdel för uppdraget. Samtliga partiledare utgår från att det finns strukturella hinder för kvinnor i samhället och politiken. Däremot tenderar de att beskriva sina egna prestationer utifrån mer aktörsbaserade förklaringsmodeller. Det finns dock vissa skillnader i hur partiledarnas förhåller sig till frågan. Uppsatsen avslutas med en diskussion om studiens slutsatser, styrkor och svagheter samt presenterar förslag på vidare forskning i området.