Ett ökat stöd för barn som bevittnar våld har länge varit ett omdiskuterat ämne. Fram till 2021 fanns inget inom svensk rätt som tillvaratog dessa barns rättigheter, vilket bidrog till införandet av barnfridsbrottet. En av de verksamheter som i nuläget hanterar ärenden med barnfridsbrott är Barnahus. I och med att barnen numera ses som målsägande, har denna verksamhet fått en ny målgrupp att arbeta kring. Syftet med denna uppsats är därför att studera samordnare på Barnahus upplevelse kring att arbeta med lagen om barnfridsbrott. Utgångspunkten i studien är att undersöka vilka förändringar som blivit i samordnarnas arbetssätt samt vilka utmaningar och möjligheter som uppmärksammats. Metoden som används är kvalitativa intervjuer med fyra samordnare från olika Barnahus i Sverige. Den analysmetod som varit aktuell för att analysera empirin och därmed ta fram olika teman är en riktad innehållsanalys. I empiriredovisningen framkommer att det inte blivit några större förändringar i samordnarnas arbetssätt utifrån lagen om barnfridsbrott, förutom ett ökat antal barnförhör och att denna målgrupp tas upp på samråd. Lagändringen har däremot bidragit till att stärka de utsatta barnens rättigheter samt ökat medvetenheten kring målgruppen. De främsta utmaningarna som framkom gäller resursbrist hos polisen, olika tolkningar av lagen, samt svårigheter som kvarstår kring barnens möjlighet att komma till tals. Slutsatserna som dras är att samordnarna på Barnahus ser positivt på det lagändring medfört för de utsatta barnen, trots detta kvarstår flertalet utmaningar som i dagsläget försvårar arbetet med barnfridsbrottet.