Umeå University's logo

I Sverige dör ungefär 1500 personer i suicid årligen och till följd av var och en av suiciden drabbas uppskattningsvis fem till tio närstående. Den här gruppen har en ökad risk för att utveckla olika former av psykisk ohälsa och egen suicidalitet och därför är stöd till denna målgrupp av största vikt. Däremot finns det ytterst lite tidigare forskning på området. Denna kvalitativa semistrukturerade intervjustudies syfte är att undersöka professionellas bild och erfarenheter av efterlevandestöd efter suicid och dess organisering, samt deras uppfattningar om hur stödet kan förbättras. Genom en tematisk analys framträder fyra teman. Studien visar på att det är otydligt var ansvaret för efterlevandestöd ligger. Även om det är det offentliga som har det huvudsakliga ansvaret för efterlevandestöd så tar civilsamhället ett stort ansvar. Det är inte helt oproblematiskt att ideella organisationer tar ett stort ansvar över denna fråga då de framför allt inte har samma resurser, samt att de inte kan erbjuda jämlikt stöd på samma sätt som det offentliga. Studien visar även på att samverkan mellan olika aktörer är en viktig del i organiseringen och utformningen av efterlevandestöd, men att det kan finnas utmaningar med en sådan samverkan. Ett annat framträdande mönster är att ett uppsökande proaktivt efterlevandestöd är eftersträvansvärt, vilket även stämmer överens med tidigare forskning. Detta stöd innebär att vården söker upp de efterlevande efter suicid i stället för att de behöver ta kontakt själva. Avslutningsvis pekar studien på att samhället, i synnerhet det offentliga, behöver ta ett större ansvar för denna grupp. Det behövs tydligare nationella initiativ för att förebygga psykisk ohälsa och suicidalitet hos efterlevande efter suicid.