Regeringen har 2023 beslutat att Kriminalvården i framtiden ska ha ansvar för unga lagöverträdare som döms till frihetsberövande påföljd – ett uppdrag som tidigare tillhört Statens Institutionsstyrelse. Ungdomsfängelse fanns i Sverige senast 1979, men påföljdsformen upphörde eftersom den inte fungerade som önskat. Syftet med studien är att beskriva och analysera hur och med vilka argument beslut om fängelsestraff för minderåriga dömda för grova brott framställs i fackmedia. Det empiriska materialet består av 12 artiklar som publicerats i fackliga tidskrifter mellan det att Tidöavtalet offentliggjordes och studiens början. Analysen har gjorts med utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv och Foucaults teori om diskurs och straff för att ge kontext till det empiriska materialet. Ett vanligt tema är att i samband med att kritisera beslutet lyfta kompetensen som finns hos Statens Institutionsstyrelse, och hävda att förändringen går ut över de barn som i stället kommer att vistas på kriminalvårds anstalt. Tydligt frånvarande är detaljer kring vad som saknas för att Statens Institutionsstyrelse skulle kunna utföra uppdraget bättre. Slutsatserna är att det råder konsensus om att Statens Institutionsstyrelse inte har rätt förutsättningar i dagsläget, men inte vad som konkret saknas, och att det eventuellt finns andra alternativ för att försöka lösa problemet med ungdomskriminalitet i stället för att återinföra en ineffektiv strafform.