Umeå University's logo

Myndigheternas ansvar för barns säkerhet i Sverige ligger hos de yrkesverksammas orosanmälningar tillsammans med sociala myndigheternas utredningar. Tandvårdspersonal omfattas av anmälningsplikten och eftersom de kommer i nära kontakt med alla barn i samhället har de en viktig roll i att upptäcka barn som far illa. Trots detta visas en stor underrapportering från tandvården. Inom forskningen kan man se att de professionellas röster sällan blivit hörda eftersom det finns få intervjustudier inom området samt få studier utförda i Sverige. Många studier som hittats utgår från självrapportering med frågeformulär. Syftet med denna studie är därför att undersöka och analysera vilka omständigheter som kan inverka på yrkesverksamma inom tandvården att orosanmäla eller inte vid misstanke om att barn far illa. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fyra yrkesverksamma inom Folktandvården för att fånga in personliga upplevelser och avvägningar gällande att anmäla oro. Analysprocessen utfördes genom tematisk analys utifrån en induktiv forskningsansats. De teoretiska perspektiven; institutionella logiker och professionell logik har använts för att analysera det insamlade datamaterialet. Studiens resultat presenteras i tre övergripande teman; Syn på yrkesroll och förmåga, relationella faktorer samt organisatoriska förutsättningar. Slutsatserna i denna studie är att det fanns en mängd betydande omständigheter som kunde inverka på de intervjuade tandvårdspersonalens beslut avseende orosanmälan. Framträdande omständigheter som bidrog till osäkerhet för respondenterna att göra en orosanmälan gällde bristfällig kunskap om barn som for illa och om Socialtjänstens arbete. En ytterligare omständighet var att uppdraget gällande att upptäcka och anmäla barn som for illa inte fått tillräckligt med utrymme inom respondenternas verksamheter.