Denna tredje volym innehåller minnesanteckningar från åren 1829–37, och innefattar de sjätte och sjunde delarna av Linders Minnen. Förordet till del VI är daterat den 15 december 1841.
Alldeles som i de tidigare volymerna finns här utdrag från hustrun Fredricas många brev och från hennes dikter. Hon var en flitig och mycket driven skribent, och talar också på ett ställe om att ”gripa till min gamla vän, pennan” (VII: 118). Dessutom finns i volymen utdrag av texter, både en pjäs och dikter, signerade sonen Theodor, tillkomna när denne är i de övre tonåren. En av hans dikter, författad vid Härnösandslektorn Nils Magnus Berlins ”Silfver-Bröllopp”, utkom till och med av trycket i Norrlands Tidningar(VII: 136).
Vi får i minnesanteckningarna självklart följa den linderska familjens öden, där ett genomgående tema är hustrun Fredricas mer eller mindre svåra sjukdomstillstånd. Makens oro är inte att ta miste på. Linders omsorger om sönernas utbildning återkommer på en del ställen i minnesanteckningarna; på ett ställe övar han exempelvis de äldsta sönerna Albert och Theodor i att ”teckna Chartor” (VI: 49). Så småningom lämnar de Umeå för Härnösand – även om den tiden ger dagboken en del inblickar.
Linder tror mycket om sonen Theodors karriärmöj- ligheter, men Theodor känner sig osäker i större sociala sammanhang, och på ett ställe skriver han till föräldrarna om sin oförmåga att ”lätt och hastigt kunna uttrycka sig” (VII: 147). Svaren från både fadern och modern återges – sammantaget är detta en fin och avslöjande brevväxling, där man kommer familjen helt nära (VII: 147–153).
En del sorger drabbar familjen Linder dessa år. När yngste sonen Herlog 1837 drunknar utanför Obbola kastas en mörk skugga över familjen. Linder skriver om händelsen: ”Herlog var en stark simmare, och det lärer fallit honom in att simma öfver till en Holme, kallad: Klubben, der han hört sägas vara godt om bär. Som han var närsynt, lärer afståndet förekommit honom mindre än det var, och sjögången märkte han ej, emedan han var i lä för vinden, och med hafs-sjö och vågor var han aldeles obekant, emedan han hittils endast simmat i elfven. Sannolikt blef han, då han kommit ut på sundet, öfversköljd af någon våg, och dervid insupit vatten och förlorat fattningen, eller ock fått kramp – med ett ord – han blef borta!” (VII: 271 f.). Ochså tillägger Linder: ”Mamma bar förlusten af den älskade Sonen med mycken resignation, ehuru det utan tvifvel tärde på hennes svaga lifs-tråd” (VII: 283). Det blir en mörk höst för den linderska familjen 1837, vilket avspeglas i flera av Fredricas brev.
Vi får i föreliggande volym även inblickar i många kyrkliga angelägenheter. På ett ställe talas om en konfirmation med hela 160 barn (VI: 74). På ett annat berättas om de ”läsmärken” som Linder sätter in i kyrkböck- erna: ”de 50,000 prickarne jag derunder, vid eldsljus, på en stor sammansatt charta, med alla Tabellernas rubriker, under genomgåendet av kyrkoböckerna gjorde, och räknade, kändes som sandkorn i mina ögon” (VI: 139). En skildring av allt tissel och tassel i samband med en vigsel (VII: 55 ff.) har överraskande poänger.
Men läser i de föreliggande texterna även om administrativa klyvningar av Umeå pastorat och de problem som uppstår med de nya gränserna (VII: 57 ff.). Vidare berörs hur valen till kyrkliga befattningshavare går till. Här avslöjas också sådant som sker bakom kulisserna, bland annat försåtliga rykten som är i svang om biskopskandidaten Franzén: ”en viss man [hade] låtit utsprida det rycktet bland presterskapet, att Doct. Franzén var så af ålderdom decrepitus [skröplig], att han ej förmådde hålla sig vaken, utan plägade i sällskap somna midt under conversationen” (VI: 80). Trots dessa rykten blir Franzén så småningom biskop i Härnösands stift.
Upprepade missväxtperioder skapar för Linder drastiskt växande antal fattigvårdsärenden. Den 13 januari 1832 skri- ver ”Mamma” (alltså hustrun Fredrica) så här – man anar oron: ”Linders resor i Socknen börjas nu, och göromålen ökas allt mer. Gud gifve honom styrka, och mig hälsa att gifve honom den hugnad jag bör, men jag är nog ofta dålig, och då är allt tungt!” (VI: 146). Linder gör också under dessa svåra år egna, personliga uppoffringar för de fattiga, bl.a. köper han lin men också ull för att skaffa dem arbete med spånad och vävnad (VI: 150 ff.). Någon ekonomisk utdelning ger detta för Linders del förvisso inte, men det är en uppskattad insats bland bygdens människor.
Linder engagerar sig under perioden även i en nykter- hets- och måttlighetsförening och blir dess förste ordförande (VI: 83 ff.), liksom han kallas till ledamot i Evangeliska sällskapet (VI: 197). Han får dessutom av konsistoriet i Härnösand i uppdrag att beskriva kyrkorna i pastoratet och på planscher återge kyrkor, gravstenar med inskriptioner etc. (VI: 198). Detta arbete intresserar honom naturligtvis mycket.
För en rad kulturella aktiviteter lämnas i volymen uppgifter: man kan läsa om musikaftnar – där Fredrica står för texten och Johan Anders för musiken – och om skådespel och maskerader. Ibland är det kulturella programmet mycket välmatat, som under januari 1836 (VII: 159). Fettisdagsfirande nämns, och vi möter besökande taskspelare. På ett ställe beskrivs i detaljer ett kungabesök i Härnösand (VII: 240).
Andra händelser i bygden relateras naturligtvis också, exempelvis svåra olyckor, som då tio man förolyckas på en fälbåt utanför Holmön (VII: 243 f.) eller då kapellpredikant Olof Bergvall och en av hans följeslagare omkommer i en sjöolycka vid Ratan (VI: 30). Vidare finns uppgifter om skogseldar och vådeld. Den moderna tiden gör sig därtill påmind, och ångfartyget ”Norrland” börjar trafikera kusten från Stockholm upp till Haparanda – Linder beskriver i ett sammanhang livfullt en överfärd med ”Norrland” till Vasa (VII: 250 ff.).
Ett intressant och lite oväntat inslag som återkommerpå flera ställen i volymen är återgivandet av julklappsrim. Både rimmen och förklaringen till vad rimmen syftar på, återfinns (VII: 138 ff., VII: 193 ff., VII: 310 ff., VII: 320). Vi väljer här att återge ett rim skrivet av den helt unge Herlog:
Mitt första är hvad som på föttren sitta plär;
Mitt andra är hvad smält om våren rinner ner i Elfven
– mitt tredje är ett djur
Som upp i fjellen trifves
Och utaf Lappar drifves
Snabbt som en hjort i ur och skur
– Mitt hela icke annat är
Än en Julklapp till Mamma kär! (VII: 205 f.).
Härmed avses: skosnören (sko-snö-ren).
Julklappsrim av detta slag blev populära i högreståndskretsar omkring år 1800, och en skatt av sådana relateras alltså i Linders Minnen. Ett annat inslag utgör uppräkningen av de olika skålarnas benämningar (VI: 88 ff.).
Det är ett rikt persongalleri som möter i Linders Minnen – det synnerligen omfattande personregistret är ett gott bevis på detta. Två gestalter som träder in på den linderska scenen under dessa år och som är särskilt viktiga för Linder, är den nytillträdde kyrkoherden på Backen, Anders Abraham Grafström, och den redan nämnde biskopen Frans Michael Franzén. Linder håller dem båda högt, och respekten är ömsesidig.
Backen blir, med Grafström och Linder, så småningom ett nav för kulturlivet i Umeå – detta skymtar fram i denna volym, och återkommer även längre fram i Linders Minnen. Biskop Franzén möter vi flera gånger, exempelvis 1835 då han visiterar församlingen. Linder berättar här – detta med glimten i ögat: ”Biskopen anmodade mig att examinera ungdomen, och gick sjelf med och hörde derpå. Jag hade derefter den tillfredsställelsen att emottaga hans bifalls yttring i ordalag som jag högt värderade, och fick sedan höra honom examinera de äldre, hvilket var rätt lärorikt. Han examinerade ensam, och höll längre ut än man hade trodt honom uthärda, hvartill Lect. Bergman trodde det hafva bidragit, att jag hade låtit arrangera om en liten förfriskning förut i Sakristian, bestående af ett glas Renskt vin och en smörgås” (VII: 89 f.).
Ett myller av människor skymtar förbi, såsom den legendariske prosten Carl Johan Holm i Själevad och den kände entomologen Johan Wilhelm Zetterstedt, den senare stadd på en resa till Lappmarkerna, vilken resulterar i boken Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län, förrättad år 1832 (1833; även utg. i faksimil 1980). Linder möter dessutom i Lycksele ”Långa Lappflickan” (Stina-Kajsa Larsdotter), vilken han under sin tjänstgöring i Norsjö 1819 hade döpt. Hon hälsar honom med ett ”Puorist Attjam”,”God dag, min far” (VII: 262). Ett intressant porträtt ges också av den kvinnliga nybyggaren Brita Greta Nilsdotter som anlade nybygget Krokbäck i Sävars socken (VI: 168). Det är mycket sällan man under den här tiden möter kvinnliga nybyg- gare.
En del personer som nämns utmärker sig, inte alla gånger så positivt. En återkommande gestalt är ”Fru Nensén”, alltså Sara Margareta Degerman, skild från kyrkoherde Jonas Nensén (se om skilsmässan volym 2, V: 199 ff.), vilken omtalas på flera ställen i volymen (bl.a. VI: 141, VI: 180f., VI: 206 f., VI: 230, VII: 117). Hon har svårt att finna ro – och ger inte heller andra någon ro, uppenbarligen – och karakteriseras på ett ställe som olycklig. Kapten Pehr Axel Strömberg, som bor på löjtnantsbostället Axla i Umeå (och är utomäktenskaplig son till den avsatte landshövdingen Pehr Adam Stromberg), dör i mars 1837 och om honom säger Linder att ”han lefvat, ätit och sofvit. Det var den mäst overksamma och stillsittande Man, med hälsa och ungdom, som jag kännt” (VII: 217). Hans efterföljare på bostället sägs för övrigt vara Strömberg ganska lik, även om han är lite aktivare, och tydligen gör en och annan promenad mellan landet och staden. Intressant är därtill att läsa om förre rektorn Pierre Viroux på nybygget Rosinedal i Degerfors och dennes ansträngda relation till kyrkoherde Olof Elias Burman (VII: 183 ff.) – den skildringen ger oss inblickar i det mänskliga psyket.
Andra personer nämns mer i förbigående, exempelvis sådana som avlider under tidsperioden. Hit hör Linders tidiga mentor Samuel Ödman, biskopen Erik Almquist, kontraktsprosten Nils Ström, Skellefteå och kyrkoherden Olof Hambræus.
Denna volym ger oss sentida läsare en mångfasetterad bild av Linders, och familjens, verksamhet i Umeåbygden under ett decennium under förra delen av 1800-talet, och vi möter otaliga samtida personer – ja, en del lär man som vi sett nästan känna.
Umeå: kungl. Skytteanska samfundet , 2023. , p. 754