Umeå University's logo

Abstrakt

Bakgrund:Larm om barnhjärtstopp är sällsynt inom ambulanssjukvården och skapar en stor oro och stress hos ambulanspersonalen. Klinisk erfarenhet tillsammans med regelbunden övning och simuleringsträning stärker känslan av självsäkerhet att hantera dessa typer av larm. För att upprätthålla kompetens och minska osäkerhet måste ambulanspersonalen därför erbjudas regelbunden övning i barn A-HLR.

Motiv: Det saknas studier som undersöker ambulanspersonalens självskattade förmåga att utföra barn A-HLR och som belyser osäkerheter kring specifika moment i algoritmen.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ambulanspersonalens självskattade förmåga att utföra momenten i algoritmen för barn A-HLR hos barn under 12 år.

Metod: Datainsamlingen genomfördes med ett självskattningsformulär via en webbaserad enkät där 164 sjuksköterskor som arbetade inom ambulanssjukvården deltog genom ett icke-slumpmässigt urval. Data analyserades med deskriptiv analys och jämförande statistik.

Resultat: Huvudfynden visade att sjuksköterskor med en eller fler specialistutbildningar, tidigare erfarenhet av barnhjärtstopp, över 4 års erfarenhet inom ambulanssjukvård och de som tränat barn A-HLR minst en gång per år skattade sin förmåga signifikant högre än de grupper som de jämfördes med. Det lägst skattade momentet oavsett utbildningsnivå var att hantera tensionspneumothorax. Bland alla deltagare uppgav 22% att de övade barn A-HLR mer sällan än 1 gång per år.

Konklusion: Med tanke på den stress personalen utsätts för i dessa situationer och patientsäkerhetsriskerna som kan uppstå om något i behandlingen går fel är det anmärkningsvärt att alla regioner inte efterföljde HLR-rådets rekommendation om att öva barn A-HLR minst 1 gång per år. Det moment som deltagarna kände sig mest osäkra på var att åtgärda tensionpenumothorax. För att upprätthålla och stärka ambulanspersonalens kunskap och kompetens om barn A-HLR krävs upprepad övning och simuleringsträning vilket kan resultera i en högre kompetensnivå nationellt, ökad klinisk självsäkerhet i akuta situationer och potentiellt ökad chans till återupplivning för barn som drabbas av hjärtstopp.

Abstract

Background: Alarms about pediatric cardiac arrest are rare in ambulance services and create great concern and stress among ambulance personnel. Clinical experience, regular practice and simulation training strengthens the feeling of confidence in handling these types of alarms. To maintain competence and reduce uncertainty, ambulance personnel must therefore be offered regular practice in pediatric advanced life support (PALS).

Motive: There is limited research on ambulance personnel's self-assessed ability to perform PALS and highlights uncertainties in specific steps of the algorithm.

Aim: Aim of this study was to investigate ambulance personnel's self-assessed ability to perform the steps in the PALS algorithm for children under 12 years old.

Method: Data were collected using a self-assessment form via a web-based survey involving 164 nurses in ambulance services through a non-random sample. Descriptive and comparative statistics were used for analysis.

Results: The main findings showed that nurses with one or more specialist education, prior experience with pediatric cardiac arrest, over 4 years of experience in ambulance services, and those who practiced PALS at least once a year rated their ability significantly higher than the groups they were compared with. Managing tension pneumothorax was the lowest-rated step. Among participants, 22% reported practicing PALS less than once a year.

Conclusion: Considering the stress personnel face in these situations and the patient safety risks that can arise if something goes wrong in the treatment, it is remarkable not all regions followed the CPR Council's recommendation to practice PALS annually. The step participants felt most uncertain to handle was tension pneumothorax. To maintain and strengthen ambulance personnel's knowledge and competence in PALS, repeated practice and simulation training are required, which can result in a higher national competence level, enhance clinical confidence in acute situations and potentially increased chances of revival for children suffering cardiac arrest.