Studien syftar till att undersöka hur förskollärare använder förskolans utemiljö för att främja naturvetenskapligt lärande. Tidigare forskning visar vikten av att skapa positiva erfarenheter av naturvetenskap redan i tidig ålder, då detta kan påverka barnens intresse och prestationer inom ämnet senare i livet. Trots att förskolans läroplan föreskriver ett aktivt arbete med naturvetenskap visar tidigare forskning att denna undervisning ofta är begränsad och främst fokuserar på biologi genom aktiviteter kopplade till djur och natur.I studien används kvalitativa metoder i form av samtalspromenader med fem förskollärare, observationer och fotografering av utemiljöer. Studien utgår från affordance-teorin som betonar hur miljöns egenskaper kan erbjuda olika möjligheter till interaktion för olika personer. Teorin används för att analysera hur utemiljöns fysiska egenskaper tillsammans med andra faktorer stödjer eller begränsar barnens lärande. Resultaten visar att platser som nivåskillnader, gunga, sandlåda och platser med vatten synliggör främst lärande i fysik. Buskar och odlingsområden används i första hand för lärande i biologi. Ingen av platserna kopplas främst till kemi även om vattnets olika former nämns på de vattenrelaterade platserna. En plats kopplad till teknik framkommer.Förskollärarnas engagemang, nyfikenhet och utemiljöns naturliga skiftningar framhävs som centrala faktorer för att förverkliga lärandemöjligheter. Samtidigt identifieras hinder som tidsbrist, säkerhet och pedagogernas osäkerhet kring ämnet naturvetenskap.Sammantaget pekar resultatet på att pedagoger genom medvetna val kan påverka vilka handlingserbjudanden barn uppfattar och förverkligar, vilket understryker vikten av pedagogernas aktiva roll i att utnyttja miljön som en resurs. En slutsats utifrån studien är att förskolans utemiljö kan fungera som en värdefull resurs för naturvetenskapligt lärande, förutsatt att pedagoger får stöd och möjligheter att utforska dess potential.