Överfallsvåldtäkter är sällsynta och av naturliga skäl saknas oftast vittnen till händelsen, den huvudsakliga bevisningen består vanligtvis av målsägandens och den åtalades utsagor. I NJA 2009 s. 447 I och II menade Högsta domstolen att det inte räckte att målsägandens utsaga var mer trovärdig än den tilltalades. Det krävede dessutom att målsägandens utsaga, till den del det var möjligt, kunde kontrolleras. De två åtalade männen, som av lägre instanser dömdes för våldtäkt, friades av Högsta domstolen. Deras nekande och avsaknaden av stödbevis medförde att det inte kunde anses vara ställt utom rimligt tvivel att de gjort sig skyldiga till de påstådda brotten.

I våldtäktsmål ska alltså målsägandens utsaga kontrolleras för att kunna värderas högre än den åtalades. Det gäller, i enlighet med NJA 2009 s. 447 I och II, även om den målsägandens utsaga anses vara mer trovärdig än den åtalades. Med andra ord är det särskilt viktigt med stödbevisning, till exemple i form av rättsintyg, i våldtäksmål om en fällande dom ska kunna komma på tal. Med anledning av ovanståden finner jag det intressant att undersöka i vilken omfattning rättsintyg har åberopats och vilket bevisvärde rättsintygen tillmäts i våldtäktsmål.