umu.sePublications
Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Rutiner vid omhändertagande av avliden person, lokalt och regionalt: En kritisk granskning av olikheter i rutiner och riktlinjer inom Västra Götalandsregionens olika akutmottagningar och ambulanssjukvård
Umeå University, Faculty of Medicine, Department of Community Medicine and Rehabilitation, Forensic Medicine.
2011 (Swedish)Student paper other, 5 credits / 7,5 HE creditsStudent thesis
Abstract [sv]

När en människa avlider mister inte bara en närstående sin anhörig utan det uppstår också en massa frågor. Hur skall jag göra nu? Vem tar hand om vad? I dessa fall ställs det ganska stora krav på vårdpersonal som skall visa vägen och svara på dessa frågor. När en människa har somnat in i sitt hem under lugna förhållanden är det många gånger så att hemsjukvården eller hemtjänsten är först på plats och i sin tur larmar en ambulans. I och med att ambulansen kommer till platsen startar en process med en hel del telefonsamtal till olika instanser. Eftersom personen avlidit i hemmet kommer detta att falla under primärvårdens ansvar och skötas efter oftast lokala rutiner. Många av dessa rutiner finns inte klart och tydligt dokumenterade lokalt utan alla ”vet” att det är så man gör.

 

För att all sjukvårdspersonal som någon gång hamnar i denna situation ska kunna uppträda professionellt, bör man ha något stöd att luta sig mot. Det vill säga ett styrdokument som bör vara ganska detaljerat och kvalitativt utarbetat för att man skall kunna skapa en tryggare situation för en eventuell anhörig så att denna kan påbörja sin sorgeprocess.

Samhällets intryck av sjukvården i Västra Götalandsregionen är att den, i mångt och mycket, sjunkit i sitt förtroende hos medborgarna bland annat på grund av långa väntetider innan man får vård på akutmottagningen eller bara för att få träffa en läkare (Västra Götalandsregionens årsrapport 2010, Vårdbarometern, befolkningens syn på vården 2002-2010). När någon avlider, antingen om det är hemma eller på sjukhuset, är det viktigt för den vårdpersonal som blir engagerad att bistå anhöriga som medmänniska, att den berörda personalen har både erfarenhet, empati och rutiner eller riktlinjer som stöd då det kommer att vara en mycket speciell situation.

 

Det finns därför anledning att se över dessa styrdokument inom akutsjukvården, både ambulanssjukvårdens och akutmottagningarnas, för att skapa en regional riktlinje eftersom det hela styrs av samma ledning och man jobbar mot samma medborgare oavsett var i storlänet man befinner sig.

 

Juridiskt finns det mycket att se över i dessa dokument. Många rutiner, riktlinjer och PM är skrivna i god tro utan att ha en juridisk förankring. När man tittar på flera utav de lagar som på ett eller annat sätt styr arbetet vid omhändertagande av en avliden, blir det ganska klart att gällande lagar och författningar inte följs när lokala rutiner skrivs. Är det av okunskap eller för att underlätta organisationens dagliga arbete?

När är en människa död? I lag om kriterier om bestämmande av människas död (1987:269) finns grunden för när en människa skall räknas som död och hur man ska gå till väga för att fastställa detta. ”När hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort” räknas en människa som död. En undersökning av hjärnan och när man med säkerhet kan säga att ett cirkulations- och andningsstillestånd varat så länge skall dödens inträde fastställas.

För sjukvårdens arbete är Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) en starkt styrande lag. Lagen innehåller grundläggande mål, krav och ansvarsfrågan för både kommuners och landstings hälso- och sjukvård. I 1 § finner vi den inledande bestämmelsen där det framgår vad som avses med hälso- och sjukvård vilket också innefattar att ta hand om avlidna. När omhändertagandet av en avliden sedan startar finns det fler lagar och förordningar att följa. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall (SOSFS 1996:29) ger en tydlig bild att ytterst är det landstingen och kommunerna som ansvarar för att en verksamhet är organiserad så att hälso- och sjukvårdens uppgift utförs smidigt. Det åligger landstingena och kommunerna i samarbete lokalt att skapa en tydlig arbets- och ansvarsfördelning samt att till samtliga berörda informera om dessa. Information till personal angående omhändertagande av avliden, möjligheten till någon person att rådfråga vid ett dödsfall utanför sjukhus, konstaterande av ett dödsfall, polisanmälan, undersökning av kroppen och utfärdandet av ett dödsbevis är i lagen tydligt beskrivet men ger också utrymme för att kunna skapa lokala föreskrifter och då helst i samarbete med andra berörda instanser som exempel Polisen eller Rättsmedicinalverkets rättmedicinska avdelningar. Vid identifieringen av en avliden tydliggörs hur personal skall gå till väga vid känd eller okänd identitet, hur kroppen ska id märkas samt när polisen skall kopplas in. Polisen i sin tur styrs av FAP 414-1 (RPSFS 2000:14) vid dödsfall. Polisens ansvar klargörs bland annat för underrättelse till skattemyndigheten efter utfärdat dödsbevis, beslut av undersökningsform av den avlidne, omhändertagande av värdesaker samt identifiering av en avliden. I denna lag hänvisas också tydligt till de andra lagar och förordningar som kan tänkas gälla i olika fall med avlidna och vilka yrkeskategorier eller myndigheter som kan beröras.

Hälso- och sjukvårdslagen hänvisar till begravningslagen (1990:1144) om det finns skäl till en polisanmälan på grund av omständigheter och förhållande till dödsfallet där det också tydliggörs om vem, när och vart ett dödsbevis samt intyg om dödsorsak skall sändas. Begravningsförordningen (1990:1147) kompletterar begravningslagen när det gäller dödsbevis och intyg om dödsorsak samt att den belyser vilka myndigheter som i samråd kan meddela ytterligare föreskrifter. För att få rätt obduktionssätt, rättsmedicinsk undersökning eller klinisk obduktion, fastställs detta i obduktionslagen (1995:832) där det även klargörs vad de olika sätten innehåller samt vad målet med dessa är. Samtliga av dessa lagar och föreskrifter är tydliga i sitt innehåll och ger inte stora möjligheter till tolkningar ändå finns det stora utsvävningar i det innehåll som presenteras och analyseras.

 

Place, publisher, year, edition, pages
2011. , 30 p.
National Category
Forensic Science
Identifiers
URN: urn:nbn:se:umu:diva-58334OAI: oai:DiVA.org:umu-58334DiVA: diva2:547917
Uppsok
Medicine
Supervisors
Examiners
Available from: 2012-08-29 Created: 2012-08-29 Last updated: 2012-08-29Bibliographically approved

Open Access in DiVA

No full text

By organisation
Forensic Medicine
Forensic Science

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar

urn-nbn

Altmetric score

urn-nbn
Total: 420 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf