Allt fler personer bär idag någon form av medicinska implantat. Det kan varaaktiva implantat som pacemakers eller passiva som exempelvis knä eller höftprotes.Återgång till arbetsliv är normalt inget problem, men i vissa yrken kandet kompliceras av den miljö som arbetaren vistas i. Exponering för elektromagnetiskafält, från statiska fält upp till och med mikrovågsområdet, kan påverkasåväl aktiva som passiva implantat. Felfunktion hos implantatet, elektrostimuleringav närliggande nerver och muskler och upphettning av närliggande vävnadär exempel på sådan oönskad påverkan.

Det ställs idag höga krav på störtålighet hos implanterbar medicinteknisk utrustning.Trots detta finns det en rad situationer där oönskad påverkan kan ske.Individfaktorer, arbetssätt och inte minst att varje utrustning kan sägas varaunik, bidrar till svårigheten att ge generella råd.

I den riskbedömning som arbetsgivaren är ålagd att utföra enligt arbetsmiljölagenska hänsyn tas till personer med speciella behov, exempelvis personermed olika typer av implantat.

Vilka som är involverade i riskbedömningen och hur omfattande den bör varaberor på vilken typ av implantat och vilken typ av arbete det gäller. Väsentligtär att såväl medicinsk som teknisk kompetens bör delta i riskbedömningen. Vadgäller störtåligheten för ett specifikt implantat så är tillverkarna av implantatende som bäst kan bistå med information. Riskbedömningen bör inkludera följandemoment:

Typ av implantat och dess känslighet för yttre påverkan samt medicinskakonsekvenser av felfunktion;Identifiera möjliga källor för påverkan på arbetsplatsen;Sammanställning och analys av insamlad data;Slutsatser och råd om hur arbetet lämpligast ska utformas och utföras;Uppföljande kontroll, speciellt viktigt vid ändrade arbetsuppgifter ellerinförande av nya moment.