Syftet med fördjupningsarbetet har varit att via en pilotstudie öka kunskapen om ungdomar med funktionsnedsättning i Umeå, med avseende på psykisk hälsa, och på hur de upplever sin vardag i skolan, med kamrater och i familjen. Psykisk hälsa undersöktes genom att ungdomar med funktionsnedsättning som går i specialklasser (grundsärskolans högstadium, högstadium för ungdomar med Asperger, högstadium för ungdomar med rörelsenedsättningar), fick besvara en enkät under skoltid. För att kunna relatera till den undersökning som Statens Folkhälsoinstitut genomförde hos ungdomar i Sverige 2009 har samma enkät använts.

Resultatet visar att de flesta ungdomar har angett att de mår bra, trivs i skolan, har bra kontakt med sina lärare och med sina föräldrar. Majoriteten mår lika bra som de flesta ungdomar i landet och t.om bättre än de ungdomar i Folkhälsoinstitutets undersökning, som angett att de hade någon funktionsnedsättning.

Inom några områden visades dock lägre resultat. Ungdomarna i vår undersökning uppgav att deras svårigheter påverkade deras vardag i familjen och vid fritidsaktiviteter. De umgås mer sällan med kamrater, motionerar mindre och har färre fritidsaktiviteter. Ungdomar med Asperger skiljer ut sig mest i vår undersökning, de är mindre nöjda med livet och med sig själva, känner sig mer ensamma,  umgås mer sällan med kamrater och har mindre kul, jämfört med ungdomar i grundsärskolan.

Det finns områden där stödet ifrån Barn- och ungdomshabiliteringen kan förbättras, som att utveckla metoder för socialt samspel och stärka ungdomarnas identitet och i samarbete med andra aktörer öka delaktigheten till en mer aktiv fritid.

Fem psykoterapeuter, med blandad grundutbildning, på en barnspsykiatrisk klinik i Blekinge, har intervjuats. Syftet har varit att undersöka vilka erfarenheter och upplevelser psykoterapeuterna har av att möta barn, ungdomar och familjer, tillhörande Jehovas Vittnen, i barnpsykiatrin. Jehovas Vittnen är ett trossamfund som finns över hela världen. Det är en tro som dikterar tydliga och stränga levnadsvillkor för sina medlemmar och som inte deltar i övriga samhällets förekommande traditioner.

I intervjuerna har samtliga terapeuter upplevelser av att det är svårare att utmana och skapa förändring i dessa fall. Utmanandet av ett system där man lever reglerad utifrån en tro som Jehovas Vittnen, upplevs bekymmersamt. Terapeuterna saknar tillräcklig kunskap om samfundet och om barns levnadsvillkor där. Samtliga terapeuter uppger också att det inte är en självklar och naturlig sak att fråga patienter om deras trostillhörighet.

I intervjuerna framkommer en negativt färgad bild av samfundet och svårigheter kring att jobba terapeutiskt i en kultur som är främmande den terapeuterna själv lever och är skolade i.

Det faktum att terapeuterna inte har någon egen trostillhörighet verkar vara försvårande, då frågor om tro inte finns som en naturlig del i terapeuternas repertoar. Rädsla för att kränka den lagstadgade religionsfriheten och den privata sfären, är något som leder till försiktighet vid dessa möten. I uppsatsens avslutande del sker ett resonemang kring och ges förslag på frågor som skulle kunna ingå som en del i terapeuters anamnesupptagning, vid möten med nya familjer

Sammanfattning Studiens syfte var att undersöka terapeuters erfarenheter av hur ett samarbete kan skapas när utgångspunkten är att man inte känner sympati för patienten i en terapirelation. Det finns förhållandevis lite forskning som handlar om denna specifika aspekt av behandlingsrelationen. För att belysa frågan intervjuades sju legitimerade psykoterapeuter med en halvstrukturerad fokuserad intervju. Nyckelord och citat utmynnade i fem huvudteman med underteman. Huvudteman var: Utforskande/Nyfikenhet, Allians, Arbetsmetoder, Värderingar och Egen utveckling. Informanterna menade att det går att ha en samarbetsrelation med en patient trots att man som terapeut inte känner sympati men man upplever alliansen som svagare. De upplevde att det underlättar att ha en god terapeutisk allians över tid och att utfallet blir mer gynnsamt. Vi fann också att terapeutens personliga värderingar och etiska principer är det som avgör om man kan ha en behandlingsrelation överhuvudtaget. Hamnar terapeuten i alltför svåra personliga värdekonflikter upplevde samtliga att det inte gick att fortsätta. Resultatet visar att brist på sympati för patienter förekommer och intervjupersonerna hade metoder för att hantera dessa känslor. Lång yrkeserfarenhet, livserfarenhet, egenterapi, utbildning, handledning och tillgång till kolleger kan ha varit underlättande i hanteringen av de problem i terapirelation och behandling som en bristande sympati kan skapa.   Nyckelord: Allians, Sympati, Metod, Psykoterapi, Antipati 

Familjeproblem anses i de flesta familjeterapeutiska teorier uppstå i samspelet, kommunikationen och interaktionen mellan individerna i familjen. Samtal med små barn upplevs som komplicerat av många familjeterapeuter. I de flesta familjeteorier förväntas dock hela familjesystemet delta i den terapeutiska processen. Men de allra minsta barnen, de mellan 0 – 3 år, har inte den verbala förmågan eller abstraktionsförmågan som krävs för den ”traditionella” familjeterapin. Syftet med den här studien har varit att undersöka familjeterapeuters erfarenheter av att bedriva familjeterapi med späd- och småbarnsfamiljer. Hur arbetar familjeterapeuter med de minsta barnen och vilka möjligheter och hinder finns det med att arbeta familjeterapeutiskt med dessa familjer? Studien är kvalitativ och bygger på semistrukturerade intervjuer med åtta legitimerade familjeterapeuter som arbetar med späd- och småbarnsfamiljer. Resultatet visar att det bedrivs familjeterapi med dessa familjer. Terapeuterna väver in metoder i terapin som används vid samspelsbehandling, exempelvis videofeedback. Flera av terapeuterna uttrycker dock oro över att den familjeterapeutiska kunskapen alltmer försvinner från de mottagningar dit småbarnsfamiljer kommer för att få hjälp. Ett sätt att lyfta fram familjeterapin skulle kanske kunna vara att tydligare stå för och visa att det är familjeterapi som är den behandlande insatsen.

In late 2011 The Swedish Society of Radiation Physics formed a working group to concentrate on the Quality Assurance of modern radiation therapy techniques. The given task was to identify and summarise the different QA strategies in Sweden and also the international recommendations. This was used to formulate recommendations for practical guidelines within Sweden. In this paper a brief summery of the group's work is presented. All the Swedish radiation therapy centres do a pre treatment verification measurement as QA for every new IMRT and VMAT plan. Physicists do it and they believe it to be time consuming. A general standpoint from all the centres was that new guidelines and legislation is needed to allow QA that does not require a measurement. Based on various international publications and recommendations the working group has presented two strategies, one where all new plans are checked through measurement and one where no measurement is needed. The measurement-based strategy is basically the same as the one used today with an extended machine QA part. The other presented strategy is process oriented where all the different parts of the treatment chain are checked separately. The final report can be found in Swedish on http://www.radiofysik.org.

Background: Traumatic brain injury (TBI) is one of the most common causes of disability and mortality. While some patients recover quickly, especially at the mild side of the injury severity continuum, many will experience symptoms for years to come. In this chronic phase, patients report a wide array of symptoms, where fatigue is one the most common. This fatigue makes huge impact in several areas of these patients’ lives. Despite the prevalence of fatigue after TBI, the underlying mechanisms are unclear. Further, there are no standardized way for assessment and diagnosis, and there are no treatments with satisfying empirical support. The aim of this thesis was to examine the effects of the novel compound OSU6162 on fatigue in patients with TBI, and to explore functional and structural brain imaging correlates of fatigue after TBI.

Methods: Studies I and III were based on a placebo-controlled, double-blinded clinical trial examining the effects of the monoaminergic stabilizer OSU6162 on fatigue in patients in the chronic phase of traumatic brain injury. In study I, self-assessment scales of fatigue and neuropsychological tests were used as outcomes, while functional magnetic resonance imaging (fMRI) blood-oxygen-level dependent (BOLD) signal was the primary outcome in study III. Studies II and IV used cross-sectional designs, comparing patients with TBI with age- and gender matched healthy controls. Study II examined whether fMRI BOLD signal could be used to detect and diagnose fatigue in patients with TBI, and study IV whether white matter hyperintensities (WMH) contribute to lower cognitive functioning and presence of fatigue after TBI.

Results: Study I revealed no effects of OSU6162 during 28 days of treatment at maximum doses of 15 mg twice daily on measures of fatigue or any other outcome. The results from study II indicated that fatigue after TBI is linked to alterations in striato-thalamic-cortical loops, and suggested that fMRI could be a promising technique to use in the diagnosis of fatigue after TBI. In study III the results revealed effects of treatment in the right occipitotemporal and orbitofrontal cortex. In these areas, the BOLD response was normalized in the OSU6162 group as compared to healthy controls, while the placebo group showed a steady low activity in these areas. The regional effects were located outside the network shown to be linked to fatigue in study II, which might explain why there were no effects on fatigue after treatment with OSU6162 in study I. Study IV showed that WMH lesions increased with increased TBI severity, but the presence and extent of lesions did not explain lower neuropsychological functioning or fatigue in subjects with previous TBI.

Conclusions: In summary, although no effects on fatigue after treatment with OSU6162 were seen, the results provide support to the theory that fatigue after TBI is linked to alterations in striato-thalamic-cortical loops, and on how fatigue after TBI could be assessed or diagnosed using fMRI. Structural damage within white matter was however not related to fatigue.

Studiens syfte var att undersöka erfarenheter hos psykoterapeuter inom psykiatrin av att bedriva KBT med patienter som samtidigt lever med kronisk och/eller allvarlig somatisk sjukdom. Detta utifrån frågeställningar om hur KBT-terapeuter beskriver hur samtidig allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom påverkar det terapeutiska arbetet och hur terapeuterna förhåller sig till denna påverkan i relation till att genomföra terapin? Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex psykoterapeuter som alla hade KBT-inriktning och arbetade inom psykiatrin. En tematisk analys gjordes sedan av intervjuerna och där framkom huvudteman som följsamhet, helhetssyn och organisatorisk påverkan. Följsamhet till patienternas behov av anpassning gällde allt från längden på sessionerna till möjligheten att pausa terapin under vissa perioder. Att ha en helhetssyn kunde innebära att psykoterapeuten klev utanför sitt expertområde för att samarbeta med den somatiska vården kring en patient, eller att patienten kunde ta rollen som expert kring den somatiska sjukdomen. Det kom även fram att yttre förutsättningar som den organisatoriska tillhörigheten påverkade hur terapeuten kan förhålla sig till patienter med samtidig psykisk och somatisk ohälsa. De informanter som tidigare arbetat inom somatisk vård beskrev att de använde denna erfarenhet som stöd medan de informanter som inte hade samma erfarenhet beskrev att detta var något de kunde sakna i dessa ärenden. Då många människor lever med allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom samtidigt som de har behov av psykoterapi, är detta en aspekt av vården som är viktig att ha vetskap om. Vi kan konstatera att det finns en kunskapslucka att fylla om hur man i psykoterapi kan hantera och arbeta med samtidig psykiatrisk och somatisk problematik som vi är övertygade om skulle komma psykoterapeuter generellt till nytta, inte enbart de som arbetar inom psykiatrisk vård.

Fördjupning om botulinum toxins och dess fysiologiska effekter samt grundläggande information om ämnet.

Informationen är hämtad från vetenskapliga artiklar och böcker som bearbetas, sammanställs och hänvisas till i arbetet. Databaser som vi använt oss av är bland annat PubMed, SveMed och AMED.

Av artiklarna som lästs så har det visat sig att injektion av botulinum toxin har ökat genom åren och främst inom det kosmetiska. Botulinum toxin är ett farligt nervgift som hindrar signalerna till musklerna.

Ytterligare fysiologiska effekter är att rynkor slätas ut, svettningar försvinner, muskelskador repareras, men för höga doser kan leda till bieffekter så som hängande ögonlock, dregling och/eller svårigheter vid intag av föda.

Slutsatsen är att botulinum toxin är populärt men med tanke på de fysiologiska effekterna så borde man avstå från medlet eller åtminstone utsätta kroppen för det med stor försiktighet.

1.1 Nyckelord:

Botulinum Toxin, Botulinum Toxin typ A, Botox, Fysiologisk effekt, Användningsområden, Cosmetic, Injection, Primary care

I Sverige används både individuell – och familjeterapeutisk behandling för unga nyinsjuknade

anorexia nervosa patienter. Familjeterapeutisk behandling rekommenderas. Det finns dock

kritik mot familjeterapeutisk behandling som säger att man inte tillräckligt påverkar

patienternas kognitiva/affektiva svårigheter. Å andra sidan kan familjesamspelet vara en

viktig faktor för förändring av kognitiva/affektiva variabler, då våra självbilder och affekter

formas i relation till andra. Negativ självbild och stark självkontroll vid anorexia kan kvarstå

efter behandling och kan öka risken för återfall.

Studiens syfte är dels att beskriva självbilden på gruppnivå innan och efter behandling av

unga anorexia nervosa patienter som behandlats på Stockholm Centrum för Ätstörningar.

Vidare är syftet att se om självbilden förändras olika mycket, efter familjebaserad respektive

individual terapi.

Studien är en registerstudie och använder sig av data från kvalitetssäkringsbasen Stepwise.

Totalt ingår 44 patienter. I studien mäts självbild med hjälp av Structural Analys of Social

Behavior som är ett självskattningsformulär där självbilden beskrivs i åtta kluster.

Anorexia Nervosa patienter har en negativ självbild som kännetecknas av självkontroll,

självkritik och självhat. Trots detta upplever de att de tar hand om sig själva i högre

utsträckning än normalgruppen. Vid ett årsuppföljning har självbilden normaliserats oavsett

individual eller familjebehandling, vilket talar för att psykoterapi är verksamt för unga

anorexia nervosa patienter.

Abstrakt

Studiens syfte var att undersöka om det finns ett samband mellan KBT-inriktade psykoterapeuters kunskapsnivå i sexologi och deras erfarenhet och förhållningssätt till frågor om sexualitet i det psykoterapeutiska arbetet. Studien genomfördes med en webbenkät som bestod av en kvantitativ och kvalitativ del. Undersökningsgruppen bestod av 118 legitimerade psykoterapeuter med inriktning kognitiv beteendeterapi som var registrerade på www.kbt.nu och www.sfkbt.se. Studiens resultat visar att de flesta av respondenterna inte har haft något utbildningsmoment i ämnet sexologi under sin psykoterapeututbildning. Majoriteten anser att det är ganska viktigt eller mycket viktig att ha teoretisk kunskap i ämnet. Vidare visar studien på ett signifikant samband mellan mängden utbildningsdagar i sexologi och att anse sig ha tillräcklig kunskap för att arbeta med det i terapier. Undersökningen har tydliggjort att andra faktorer än utbildning har betydelse för hur psykoterapeuter förhåller sig till ämnet som exempelvis trygghet, självkännedom samt medvetna och omedvetna hinder. Med stöd av vår studie ser vi att de psykoterapeuter som känner sig bekväma i ämnet också i högre utsträckning talar med sina klienter om sexuella spörsmål i terapin. Mot bakgrund av detta behöver det skapas förutsättningar för psykoterapeuter att ha mod att våga fråga och integrera sexualitet som en naturlig del i psykoterapi.

Nyckelord: Kognitiv beteendeterapi, KBT-inriktade psykoterapeuter, sexologi, sexualitet

Syftet med denna studie var att belysa patientens och terapeutens erfarenheter av att samtala utifrån språksystemisk inriktning. Studiens frågeställningar var; vad kännetecknar ett språksystemiskt samtal och vilka erfarenheter har patienten och terapeuten av det språksystemiska samtalet? Studien har en kvalitativ ansats och data utgjordes av 4 videofilmer; en med ett samtal mellan patient och terapeut, en med ett samtal där patient och terapeut reflekterar över den första filmen, en med reflektioner omkring andra filmen från terapeutens handledningsgrupp i utbildningen samt en där en kollega till terapeuten intervjuar patienten och terapeuten.  Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom ett tema för patienten; känslor och ord arbetar tillsammans – man blir berörd, lyssnad till men kanske inte alltid förstådd. Temat för terapeuten var; att göra en resa tillsammans – terapeuten är inte expert på patientens liv, visar lugn och respekt, lyssnar på patientens språk. Slutsatserna var att samtal med en språksystemisk inriktning visar att det är viktigt att lyssna på patienten och dennes språk i samtalet, att terapeuten inte är expert på patientens liv och att genom samtalet görs en gemensam resa.

Co-terapi, vilket skulle kunna definieras som en särskild arbetsform där två terapeuter samarbetar i terapirummet, är ett förvånansvärt outforskat koncept, särskilt med tanke på hur ofta co-terapi används i kliniska sammanhang. Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka åsikter och upplevelser legitimerade psykoterapeuter och familjer har kring co-terapi. Tonvikten har legat vid co-terapiteamets samverkan och samspel i och utanför terapirummet. Huvudfrågeställningarna har bl.a. varit vilken inställning terapeuter och familjer har till co-terapi, vad som kännetecknar ett välfungerande samarbete mellan två terapeuter och vad som är viktigt att tänka på när en terapeut skall välja ut en kollega att samarbeta med. Utifrån en kvalitativ metod har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra legitimerade familjeterapeuter och fyra familjer som deltagit i familjeterapeutisk behandling vid de barnpsykiatriska klinikerna i Östersund och Umeå. Resultatet gör gällande att co-terapi är en omtyckt arbetsform som förmodligen ger en högre vårdkvalitet; familjerna känner en stor trygghet i mötet med två terapeuter, och terapeuterna beskriver en förbättrad arbetsmiljö.   Co-terapi framstår också som något kvalitativt sett mer än bara samarbete mellan två terapeuter.

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka vad familjemedlemmar tycker om att terapeuten använder humor i familjeterapi. Familjer i terapi, vuxna och barn från 12 år, ombads via sina terapeuter besvara en kort anonym enkät om humor kunde vara viktigt, till hjälp eller störande i samtalet. Totalt besvarade 117 personer enkäten, 80 vuxna och 37 barn. Resultatet visar att familjerna uppskattar humor och ser det som en hjälp i behandlingen. Få ser humor som ett störande inslag. Studien ifrågasätter den många gånger förhärskande inställningen att humor skapar ett undvikande av svåra saker i familjeterapier.

Injuries related to snowmobiles, motorcycles and moose-car collisions have increased. The aim of the present thesis was to analyse mechanisms and consequences in fatal and non-fatal accidents of these types, and to penetrate possible preventive measures.

Snowmobiles

The median age of the injured was 30 and of the killed 32, males pre­dominating. A majority of the accidents occurred during weekends, and especially the fatal accidents occurred after dark. The extremities were the most commonly injured parts of the body, however, drowning, crushed chest and cranial injuries caused most of the fatalities. Among the fatalities, four out of five were under the influence of alcohol. The present Swedish laws regarding snowmobiles seem well motivated. "Built-in" safety measures in the construction of the snowmobiles, pro­perly designed snowmobile tracks and functional search and rescue sys­tems could reduce the injuries.

Motorcycles

The median age was 19 years for both the traffic injured and the kil­led. Half of the traffic accidents were collisions with other motor ve­hicles. In the fatally injured group, also collisions with fixed road­side objects were common. Of the fatally injured, more than every fifth person died in an accident where alcohol was an influential factor. In the injured group, lower extremity injuries (especially in off-road riding) were common and among the fatalities most riders died from injuries to the head or chest. Out of one thousand motorcycle riders interviewed, 45% reported wobbling experiences (8% reported severe wobbling). Possible injury reducing measures include increasing the licensing age, more discriminating driving test, "built-in" restriction of the motorcycle's top speed, elimination of motorcycles prone to wobbling, and a more intensive traffic supervision (speeding, alco­hol).

Moose-car collisitions

The median age of the drivers was 38 years. Most collisions happened at dusk or when dark (3/4). The median collision speed was 70 km/h. The damage to the car was typical, the roof and the windshield pillars were deformed downwards and backwards. The broken windshield was often pressed into the passenger compartment. Most of the injured car occu­pants suffered cuts predominantly to the head and upper extremities. Nearly all the fatally injured died of head and neck injuries. The injuries may be reduced by strengthening the roof and the windshield pillars, and by introducing anti 1 acerati ve windshields.

Barn till föräldrar med psykisk ohälsa kallas ibland för de osynliga barnen. Beardslee familjeintervention (BFI) är en hälsofrämjande preventiv metod för barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Den har en viss evidens för positiva långtidseffekter för barn och familjer när föräldern har depression. Barnen har nu uppmärksammats ännu mer p.g.a. att lagstiftningen har skärpts från och med 1 januari 2010. Det gäller skyldighet för personal inom hälso- och sjukvård att ge information, råd och stöd utifrån barns behov. Mot bakgrund av detta var syftet med denna studie att undersöka föräldrars upplevelser och erfarenheter av BFI samt få med barnperspektiv genom att  till samma föräldrar ställa frågor som berörde deras barn. En kvalitativ metod med öppna breda frågeställningar har använts. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Sex föräldrar, som under 2010 hade genomgått BFI, intervjuades. De viktigaste resultaten från intervjuerna var att kommunikationen i familjen hade påverkats positivt med öppnare dialog. Tidpunkten av BFI var mycket viktig, att personalen, enligt föräldrarna, kunde prata med barnen på rätt nivå och att metodens flexibilitet och möjlighet till uppföljning uppskattades av föräldrarna.

This study was performed to evaluate the reliability and agreement of the IsoKai isokinetic lift test as it is currently administered in admission to the Swedish Armed Forces. The study included an intrarater (n = 534) and interrater reliability sample (n = 137), of Swedish male conscripts who performed the test on two test occasions about two hours apart. Two-to-four lifts were performed at each occasion, and the highest mean (IsoKai(MF)) and peak force (IsoKai(PF)) produced (N) were used for evaluation. All intraclass coefficients showed excellent reliability. The interrater analyses resulted in intraclass coefficients of 0.942 (95% CI; 0.920-0.959) and 0.858 (95% CI; 0.806-0.896) for the IsoKai(MF) and IsoKai(PF), respectively, while the corresponding coefficients for the intrarater analyses were 0.935 (95% CI; 0.923-0.946) and 0.865 (95% CI; 0.842-0.886). Agreement, the capability of a test to detect changes, was assessed by the standard error of measurement (SEM/SEM%) and the smallest real difference (SRD/SRD%). These estimate indicated that it is possible to achieve measurements relevant to use in real practice with the IsoKai isokinetic lift test. Bland and Altman analyses revealed no systematic errors in either sample. Based on these findings, the IsoKai isokinetic lift test is suggested to be a highly reliable test for maximal dynamic muscular strength. The test could be of use in selection procedures in order to accurately evaluate maximal dynamic muscular strength, and for evaluating longitudinal changes in strength.

This longitudinal survey of Swedish biomedical PhDs from 1991 to 2009 found a 2.5-fold increase in biomedical PhD graduates, especially women, and mainly non-MDs, while the number of MDs remained fairly constant. The proportion obtaining a biomedical PhD in Sweden in 2006 was two and a half times that in USA compared to population and three and a half times by GDP, but similar to that of the Netherlands. Female non-MD but not female MD candidates were more likely than men to be examined by female examiners. Fewer of the non-MD than MD women continued to publish in English after their PhD. The median number of authors per paper in a thesis had increased by 1 (from 4 to 5) compared with 15–20 years ago. Swedish biomedical research was already well internationalized in 1991, when 38% of the external examiners came from abroad. This rose to 53% in 2003 but in 2009 had returned to 42%. USA and UK were the most common countries but Australia accounted for 2%. When assessed by connection with foreign research teams, Swedish researchers were also internationally well connected. Studies in other countries are needed to assess how generally applicable these findings are. Our findings suggest that the policy and management of Swedish scientific research systems needs revision to harmonize with the national economic capacity.

Background: There are different reports of the usefulness of the Nasometer™ as a complement to listening, often as correlation calculations between listening and nasalance measurements. Differences between findings have been attributed to listener experience and types of speech stimuli.

Aims: To compare nasalance scores from the Nasometer with perceptual assessments, for the same and different Swedish speech stimuli, using three groups of listeners with differing levels of experience in judging speech nasality. Methods & Procedures: To compare nasalance scores and blinded listener ratings of randomized recordings using three groups of listeners and two groups of speakers. Speakers were either classified as having hypernasal speech or speech with typical speech resonance. Listeners were speech-language pathologists (SLPs) working predominantly with resonance disorders, other SLPs and untrained listeners.

Outcomes & Results: Correlations (r(s) ) between hypernasality ratings and nasalance scores for each listener group and speech stimuli were calculated. For both groups of SLPs all correlations between perceptual ratings and nasalance scores were significant at p= 0.01. The correlations between the nasalance scores and ratings by listeners in the SLP groups were higher than those for the untrained listener group regardless of stimulus type. Post-hoc Mann-Whitney U-tests showed that the only difference that was significant was expert SLP group versus untrained listener group. Secondly, correlations between perceptual ratings and oral stimulus nasalance scores were higher when the perceptual ratings were based on spontaneous speech rather than on the oral stimulus. However, a Wilcoxon signed rank test showed that the difference was not significant. A third finding was that correlations between oral stimulus nasalance scores and perceptual scores were higher than those between mixed stimulus nasalance scores and perceptual scores. A Wilcoxon signed rank test showed that the difference was significant.

Conclusions & Implications: The Nasometer might be useful for the SLP with limited experience in assessing resonance disorders in differentiating between hyper- and hyponasality. With listener reliability for ratings of hypernasality still being an issue, the use of a nasalance score as a complement to the perceptual evaluation will also aid the expert SLP. It will give an alternative way of quantifying speech resonance and might help in especially hard to judge cases.

Corrective emotional experience (CEE) innebär att patienten känslomässigt upplever och erfar nya och mer adaptiva sätt att möta tidigare, olösta konflikter i en trygg relation. Denna studie syftar till att undersöka och tydliggöra vad ”corrective emotional experience” består i och vilka metoder som kan skapa sådana erfarenheter. Vad händer i patienten, vilka interventioner använder terapeuten för att möjliggöra CEE för patienten, samt vilka indikationer finns för dessa interventioner?

Som metod för detta examensarbete genomfördes en systematisk litteraturstudie. Via databassökning identifierades 16 kliniska studier om CEE från de senaste 15 åren. Studierna som hade måttlig (3 studier) till svag (13 studier) evidensstyrka utgör bas för analysen. Resultaten visade bl a på att CEE är viktigt för att patienten ska kunna förändra maladapativa mönster och att terapeuten har en avgörande roll i att erbjuda en trygg relation. Vikten av terapeutens förmåga till intersubjektivitet, ”bonding”, att kunna vara en trygg bas samt att anpassa sig efter patientens anknytningsmönster är kunskap som framkommer i denna studie.

Slutsatser som kan dras av studien är att CEE är en viktig förändringsmekanism i psykoterapi. Mer forskning omkring CEE behövs dock för att ytterligare påvisa vad som är verksamt och varför, förslagsvis med särskilt fokus på psykoterapeutens uppdrag att bygga relation och allians.

Den här uppsatsen undersöker mentalisering och dess betydelse vid starten av ett föräldraskap, bildandet av en familj.

– Studien utgår ifrån affektteori och anknytningsteori som en grund för mentaliseringsförmågans framväxande.

– Via en kvalitativ studie undersöks hur föräldrar uttrycker mentalisering över sig själva och sina barn i ett redan genomfört intervjumaterial med 4 föräldrapar under graviditet och fyra veckor efter barnets födelse. Intervjuerna genomfördes för 15 år sedan av Monica Hedenbro.

Studien visar att det är möjligt att avläsa föräldrars försök till mentalisering över sina barn men att mentalisering också uppstår i den dialog som paret har med varandra. Studien visar också att det går att se en skillnad mellan olika familjer.

När en förälder har möjlighet att dela sina egna tankar/farhågor och bli lyssnade på av den andra föräldern ev. även få bekräftelse så ökar antalet kommentarer om mentalisering.

Kommentarer om reglering av barnets fysiska behov föregår kommentarer om mentala tillstånd/mentalisering .

Forskning visar på sambandet mellan trygg anknytning och att föräldrar tillskriver sina barn egna känslor, tankar och intentioner och kommenterar barnets inre värld i ”mental states”.

Studien som helhet visar på vikten av att stödja föräldrars kommunikation med varandra och med sitt barn tidigt i blivandet av en familj, redan under graviditeten.

SHB (Src homology 2 domain-containing adapter protein B) is involved in receptor tyrosine kinase signaling. Mice deficient in the Shb gene have been found to exhibit a transmission ratio distortion with respect to inheritance of the Shb null allele among offspring and this phenomenon was linked to female gamete production. Consequently, we postulated that Shb plays a role for oocyte biology and thus decided to investigate oocyte formation, meiotic maturation, and early embryo development in relation to absence of the Shb gene. Oogenesis was apparently accelerated judging from the stages of oocyte development on fetal day 18.5 and one week postnatally in Shb(-/-) mice; but in adulthood ovarian follicle maturation was impaired in these mice. Completion of meiosis I (first polar body extrusion) was less synchronized, with a fraction of oocytes showing premature polar body extrusion in the absence of Shb. In vitro fertilization of mature oocytes isolated from Shb +/+, +/- and -/- mice revealed impaired early embryo development in the -/- embryos. Moreover, the absence of Shb enhanced ERK (extracellular-signal regulated kinase) and RSK (ribosomal S6 kinase) signaling in oocytes and these effects were paralleled by an increased ribosomal protein S6 phosphorylation and activation. It is concluded that SHB regulates normal oocyte and follicle development and that perturbation of SHB signaling causes defective meiosis I and early embryo development.

Inledning: Allt fler ungdomar i Sverige mår psykiskt dåligt. Depressioner och suicid ökar bland unga och det är viktigt att hitta effektiva terapimetoder. Vi har i denna uppsats valt att granska ABFT, Anknytningsbaserad familjeterapi, då den påvisat goda resultat. ABFT har sin grund bl.a. i interpersonella teorier som menar att depression hos unga kan motverkas av kvalitativa interpersonella relationer inom familjen. Denna pilotstudies syfte är att undersöka hur väl ABFT metoden genomförs i två kliniska terapiprocesser. Frågeställning: – Hur väl följer terapeuten manualens riktlinjer? – Hur väl uppnår terapeuten ABFT:s mål för varje deluppgift och hur påverkar det terapiprocessen? – Hur ser alliansen och den intersubjektiva kommunikationen ut mellan terapeut och familjemedlem och hur påverkar det terapiprocessen? Metod: Pilotstudien är en kvalitativ induktiv processtudie som vilar på en hermeneutisk grund. Grunden för studien är två ABFT behandlingar filmade från uppgifter 1-4, totalt 15 sessioner. Skattning av manualtrohet och deluppgifter har gjorts. Ett antal episoder har analyserat närmare utifrån teman som allians och intersubjektiv kommunikation. Resultat: Manualtrohet är låg till medel för ABFT terapeuter under utbildning. Manualtroheten blir lägre framförallt för att affektdjup inte skapas vilket visar sig i att både familjemedlemmar och terapeuter har svårt att stanna kvar i, dela och fördjupa de känslomässiga upplevelserna i terapin. Målen för ABFT:s deluppgifter uppnås delvis, terapiprocesserna blir något forcerade. Den intersubjektiva kommunikationens kvalité samt alliansen påverkar behandlingsprocessen och är av stor vikt för att få till en förändringsprocess och ett affektdjup. Diskussion: Vi har i studien belyst problematiken och svårigheten i att lära sig ABFT modellen och vidareutvecklat vad utbildare inom ABFT kan beakta för fortsatt implementering av ABFT modellen i Sverige.

Denna uppsats har till syfte att undersöka vad som gör att människor känner sig bra bemötta och nöjda med besöket hos Samtalsbyrån. Tidigare enkätundersökning i kommunen har visat att människor generellt känner sig bra bemötta men inte anledningen till detta.

Samtliga besökare, 41 personer, i tre kommuner erbjöds under en femveckorsperiod att delta anonymt i undersökningen genom att besvara en enkät. Av dessa besvarade 26 personer enkäten, ca 62 %. Ett stort bortfall av den möjliga svarsfrekvensen begränsar tolkningen av resultatet. Resultatet visar att människor som väljer att komma till Samtalsbyrån upplever sig bli bemötta med respekt, lyssnad på, känner sig delaktig och vägledda utifrån sin egen problemformulering. Enkäten föreslås bli en del av kvalitetssäkringen av Samtalsbyråns verksamhet om än i en något omarbetad form.

Syftet med studien var att undersöka hur behandlare, som har i uppdrag att arbeta med barn med olika svårigheter och med samspelsproblem, reflekterar kring och förhåller sig till föräldrarnas parrelation i det psykoterapeutiska arbetet.

En kvalitativ ansats har använts och sex behandlare har intervjuats. Behandlarna är verksamma både på familjemottagningar i landstingets och i kommunens regi.

Studien åskådliggör att behandlarna uppvisar en spridning i åsikter om vilken plats parrelationen ska ha i samtalen. I behandlarnas berättelse framkommer att flertalet brottas med frågor om hur viktig parrelationen är i förhållande till barnets symtom samt om det är gångbart att arbeta med parrelationen utifrån föräldrarnas behandlingsuppdrag och verksamhetens riktlinjer. Behandlarna funderar även kring den egna verksamhetens uppdrag kontra familjerådgivningens.

Flera behandlare berättar att parrelationen inte inledningsvis är i fokus, men att parrelationen många gånger senare i behandlingen lyfts upp, för att behandlaren inte kan undgå att se hur den påverkar barnet.

Samtliga behandlare berättar om positiva erfarenheter av att ha arbetat med parrelationen. De positiva erfarenheterna handlar både om att barnets symtom har upphört och om att föräldrarnas relation har förbättrats.

Studien har gjort det tydligt att det inte är enkelt att avgöra vad som ska fokuseras på och vad som ska uteslutas i ett behandlingsarbete på en familjemottagning, när föräldrar söker för symtom hos

Objectives: To compare medical students' and residents' knowledge retention of assessment, diagnosis and treatment procedures, as well as a learning experience, of patients with spinal trauma after training with either a Virtual Patient case or a video-recorded traditional lecture. Methods: A total of 170 volunteers (85 medical students and 85 residents in orthopedic surgery) were randomly allocated (stratified for student/resident and gender) to either a video-recorded standard lecture or a Virtual Patient-based training session where they interactively assessed a clinical case portraying a motorcycle accident. The knowledge retention was assessed by a test immediately following the educational intervention and repeated after a minimum of 2 months. Participants' learning experiences were evaluated with exit questionnaires. A repeated-measures analysis of variance was applied on knowledge scores. A total of 81% (n = 138) of the participants completed both tests. Results: There was a small but significant decline in first and second test results for both groups (F-(1,F-135) = 18.154, p = 0.00). However, no significant differences in short-term and long-term knowledge retention were observed between the two teaching methods. The Virtual Patient group reported higher learning experience levels in engagement, stimulation, general perception, and expectations. Conclusions: Participants' levels engagement were reported in favor of the VP format. Similar knowledge retention was achieved through either a Virtual Patient or a recorded lecture.

Bakgrund: Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa hos befolkningen världen över, med en livstidsprevalens på 15% för män och upp till 25% bland kvinnor. Det är en allvarlig och smärtsam sjukdom som orsakar mycket lidande både för den sjuke, för familjen och viktiga andra närstående. Genom att få förståelse för att en depression inte enbart drabbar den som är sjuk, finns förmodligen stora vinster att göra. Behandlingstiden kan troligen förkortas och leda till ett mer varaktigt behandlingsresultat om relationen till familj och nätverk undersöks närmare, samt att dessa involveras i behandlingen. Det är inte vanligt att familje/parterapi erbjuds inom vuxenpsykiatrin, utan huvuddelen av behandling vid depression sker individuellt. 

Syfte/frågeställning: Syftet med denna studie har varit att undersöka om socialt stöd från familj respektive vänner har betydelse för utfall av olika typer av depressionsbehandling (IPT/KBT). 

Studien har fokuserat på följande frågeställningar: 

1. Finns det samband mellan upplevt stöd och avbruten behandling? 

2. Finns det skillnad i hur man upplever det sociala stödet före och efter genomförd behandling inom respektive metod? 

3. Påverkar upplevelsen av det sociala stödet behandlingsresultatet? 

4. Är det skillnad i upplevelse av stöd utifrån behandlingsmetod? 

Metod: Studien bygger på data från en randomiserad behandlingsstudie vid depression där två olika psykoterapeutiska behandlingsmetoder jämförts; IPT och KBT. Totalt omfattar studien 35 IPT-behandlingar och 28 KBT-behandlingar. 

Resultat: De som upplevde ett gott stöd från familj förbättrades i högre grad i sin depression. Det syns ingen större skillnad i behandlingsutfall utifrån metod. Man kan se en tendens i att ett sämre upplevt socialt stöd ökar risken för att behandlingen avbryts i förtid. 

Slutsats: Studien ger stöd för att involvera partner/familj i depressionsbehandling.

Therapeutic Assessment with Children (TA-C) är en utrednings- och behandlingsmetod som på ett uttalat och strukturerat sätt tar med familjen och barnet under hela utredningen för att fånga underliggande strukturer som bidrar till beteenden. Utredning och behandling flätas in i varandra. Denna kombination väckte mitt intresse till att närmare undersöka denna relativt nya metod genom att inom ramen av detta arbete, utreda en familj som jag hade haft en fungerande kontakt med.

Utvärderingen med föräldrarna visade att de främst uppskattade möjlighet att få vara med under alla delar av utredningen. Testsituationerna blev synliga då föräldrarna tillsammans med familjeterapeut observerade barnet och psykologen bakom en enväggsspegel och kopplade det som hände i testrummet till vardagssituationer. Föräldrarna var kollaboratörer, observatörer och tolkare av de psykologiska testen tillsammans med utredarna. Detta sätt att utreda bidrog till ny förståelse och ökad nyfikenhet hos familjen. Föräldrarna som de själva beskrev det ”växte långsamt in i processen” och utvecklade en berättelse om sitt barn som var mer överensstämmande och användbar för att skapa mer positiva och framgångsrika sätt att interagera med barnet. Utifrån mina tidigare erfarenheter av att använda utredningsmetoden TA-C i kombination med familjeterapi och denna utredning så anser jag att det finns många anledningar till att involvera föräldrarna i utredningarna.

Vår hypotes utifrån studiet är att metoden skulle kunna tillämpas i familjer med social problematik där flera instanser är inkopplade och då man inte kommer vidare i behandlingsarbetet. Det krävs då erfarna terapeuter som dels har en familjeterapeutisk utbildning och dels att psykolog har fördjupad utbildning i TA-C metoden. Det finns många frågor som behöver undersökas närmare och vi rekommenderar varmt fortsatt forskning i utredningsmetoden.

Study design: Systematic review and meta-synthesis of qualitative findings.

Objectives: To establish the perceived effectiveness and mechanisms of community peer-based programmes based on narratives of consumers with spinal cord injury (SCI).

Methods: Scopus, Academic Search Complete, CINAHL, Health Source, Medline, PsycARTICLES, PsychINFO, SPORTSDiscus and ProQuest were searched for articles published in English between January 1990 and December 2015. Qualitative studies referring to community peer-based interventions were included if most cases had a SCI. The results section of included studies was extracted and entered in NVivo. Data were inductively coded and analysed according to the three phases of Thematic Synthesis.

Results: The search yielded 1402 unique records, out of which 126 were scrutinised in full. Four studies were appraised based on eight criteria and were finally included in the analysis. Three analytical themes emerged: (1) a unique learning environment created by the right mixture of learning resources, learning processes and a can-do attitude; (2) peer mentors—a unique learning resource with high level of relatedness that eases and empowers participants; and (3) an intervention that responds to important unmet needs and unrealised potential.

Conclusions: Community peer-based programmes for people with SCI provide individualised training in important life areas, using a variety of learning resources and a plethora of learning processes. The high level of perceived effectiveness suggests that this type of intervention is an important tool of health systems post discharge from initial rehabilitation. Community organisations should be supported with evaluating their programmes through quality research.

Objective The aim of this study was to explore physical and mental consequences and injury mechanisms among bus crash survivors to identify aspects that influence recovery. Methods The study participants were the total population of survivors (N=56) from a bus crash in Sweden. The study had a mixed-methods design that provided quantitative and qualitative data on injuries, mental well-being, and experiences. Results from descriptive statistics and qualitative thematic analysis were interpreted and integrated in a mixed-methods analysis. Results Among the survivors, 11 passengers (20%) sustained moderate to severe injuries, and the remaining 45 (80%) had minor or no physical injuries. Two-thirds of the survivors screened for posttraumatic stress disorder (PTSD) risk were assessed, during the period of one to three months after the bus crash, as not being at-risk, and the remaining one-third were at-risk. The thematic analysis resulted in themes covering the consequences and varying aspects that affected the survivors' recoveries. The integrated findings are in the form of four core cases of survivors who represent a combination of characteristics: injury severity, mental well-being, social context, and other aspects hindering and facilitating recovery. Core case Avery represents a survivor who had minor or no injuries and who demonstrated a successful mental recovery. Core case Blair represents a survivor with moderate to severe injuries who experienced a successful mental recovery. Core case Casey represents a survivor who sustained minor injuries or no injuries in the crash but who was at-risk of developing PTSD. Core case Daryl represents a survivor who was at-risk of developing PTSD and who also sustained moderate to severe injuries in the crash. Conclusion The present study provides a multi-faceted understanding of mass-casualty incident (MCI) survivors (ie, having minor injuries does not always correspond to minimal risk for PTSD and moderate to severe injuries do not always correspond to increased risk for PTSD). Injury mitigation measures (eg, safer roadside material and anti-lacerative windows) would reduce the consequences of bus crashes. A well-educated rescue team and a compassionate and competent social environment will facilitate recovery.

Rationale: There is a lack of long-term follow-up studies focused on injured and uninjured survivors’ experiences of the recovery process after major traffic crashes.

Aim/objective: To explore survivors’ experiences of long-term physical and psychological consequences and recovery five years after a major bus crash.

Methodological design and justification: A qualitative design was used to explore experiences in a 5-year follow-up study.

Research methods: Participants were 54 survivors of a bus crash with 56 survivors and six fatalities. Telephone interviews were analyzed with qualitative content analysis.

Results: The theme overarching the categories is “visible and existential marks in everyday life” and it represents the range of the crash’s influence in the survivors’ lives. The first category, “health consequences in daily life,” has four subcategories covering quick recovery, suffering in daily life, distress in traffic situations, and long-term pain. Described reasons for quick recovery among survivors were previous crisis experiences, traveling alone, being uninjured, and not being exposed to traumatic impressions. For the other survivors, being reminded of the crash caused disturbing reactions, such as sweating, anxiety, and flashbacks. Survivors avoided going by bus if they could. A group of the injured survivors were still suffering from limiting and painful injuries. The second category, “oneself and social connection,” has three subcategories that include self-awareness, impact on relationships, and connectedness. Survivors developed a stronger bond to their significant other or separated from their partner within the first couple of years. Friendships and a sense of connectedness among survivors were sources of long-lasting comfort and support.

Conclusion: There is a need for more information about disruptive long-lasting consequences, such as travel anxiety, and available treatments. Initially, health-promoting connectedness can be facilitated by treating survivors as a group of people who belong together, from the day of the crash and throughout the recovery process. 

Parkinson’s disease (PD) affects patients voice characteristics, reducing pitch variability compared to normal controls (1,2). Previous reports have shown an increase in pitch variability due to deep brain stimulation (DBS) of the Subthalamic nucleus (STN) (3). For patients stimulated in caudal zona incerta (cZi), the results indicate no effect on pitch variability in a read speech task{Karlsson:2012jr}.

The present study aimed at investigating the effects of speech task (spontaneous or read speech) and the lenght of the utterance on overall measures of pitch variability observed in DBS-treated patients. Ten patients treated with STN-DBS and ten patients treated with cZi-DBS were included in this prospective study.

Utterances produced sponatenously and produced during readings of a standard passage were compared in terms of treatment effects in pitch variability due to STN-DBS and cZi-DBS (Stim OFF and Stim ON recordings made 1,5 hour apart, all in Med ON) 6 and 12 months after operation. The results indicate that pitch variability is affected differently by STN-DBS and cZi-DBS depending on speech task and utterance length. In short utterances (<10 words), an increase in pitch variability is observed for both treatment groups and both speech tasks. For longer utterances, however, a more diverse effect of treatment and speech task is observed. The results therefore suggest that spech task and characteristics of thate utterance should be carefully considered when drawing conclusions on the overall effect of DBS on pitch variability.

1. Jiménez-Jiménez FJ, Gamboa J, Nieto A, Guerrero J, Ortí-Pareja M, Molina JA, et al. Acoustic voice analysis in untreated patients with Parkinson's disease. Parkinsonism Relat. Disord. 1997 Apr;3(2):111–6. 

2. Holmes RJ, Oates JM, Phyland DJ, Hughes AJ. Voice characteristics in the progression of Parkinson’s disease. International Journal of Language & Communication Disorders. 2000;35(3):407–18. 

3. Dromey C, Kumar R, Lang AE, Lozano AM. An investigation of the effects of subthalamic nucleus stimulation on acoustic measures of voice. Mov. Disord. 2000;15(6):1132–8.

The use of machine-learning in neuroimaging offers new perspectives in early diagnosis and prognosis of brain diseases. Although such multivariate methods can capture complex relationships in the data, traditional approaches provide irregular (l12 penalty) or scattered (l1 penalty) predictive pattern with a very limited relevance. A penalty like Total Variation (TV) that exploits the natural 3D structure of the images can increase the spatial coherence of the weight map. However, TV penalization leads to non-smooth optimization problems that are hard to minimize. We propose an optimization framework that minimizes any combination of l1, l2, and TV penalties while preserving the exact l1 penalty. This algorithm uses Nesterov's smoothing technique to approximate the TV penalty with a smooth function such that the loss and the penalties are minimized with an exact accelerated proximal gradient algorithm. We propose an original continuation algorithm that uses successively smaller values of the smoothing parameter to reach a prescribed precision while achieving the best possible convergence rate. This algorithm can be used with other losses or penalties. The algorithm is applied on a classification problem on the ADNI dataset. We observe that the TV penalty does not necessarily improve the prediction but provides a major breakthrough in terms of support recovery of the predictive brain regions.

Syfte: Studien syftade till att undersöka hur par som fullföljt parterapin Emotionally Focused

Couple Therapy (EFT) hos certifierade EFT-terapeuter i Sverige, upplevt parterapin. Två

frågeställningar belystes; vilken upplevelse paren har av förändring i relationen samt vad

paren upplevde som verksamt i EFT-behandlingen. Metod: Åtta individuella telefon

intervjuer genomfördes och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen

utmynnade i två teman Den egna förändringen samt Terapin och terapeutens agerande, med

tre subteman vardera. Konklusion: Det visade sig att deltagarnas upplevelser av förändring

och vad som upplevdes som verksamt stämmer överens med vad som framkommit i tidigare

internationell forskning. Alliansens betydelse diskuteras, samt arbete med parsexualitet inom

ramen för EFT. Sammantaget tyder studien på att EFT även är tillämpbar på svenska

förhållanden.

Studien beskriver aktuell forskning kring hur yngre barn tänker om andra människors tankar och känslor utifrån olika teoretiska perspektiv. Vidare provas ett test som så tidigt som möjligt under barns utveckling möjligen kan belysa förskolebarns förmåga att sätta sig in i någon annans tankar, perspektiv. Inom autismforskningen har begreppet theory of mind använts för att belysa den kognitiva förmåga som krävs för att en person ska kunna sätta sig in i någon annans tankar. Från flera håll har begreppet ifrågasatts eftersom det krävs flera kognitiva komponenter såsom minne och verbal förmåga för att lösa denna typ av uppgifter. Följande studie har genomförts för att undersöka ett test som så renodlat som möjligt försöker belysa förmågan att förstå hur någon annan tänker. Elva barn som utretts för autismspektrumfrågeställning och fått diagnosen autism har fått genomföra testet ”Kicki och Katten” och jämförts med tio typiskt utvecklade barn matchade på mental ålder. Resultatet visar att det inte finns någon skillnad mellan barnen med autism och de typiskt utvecklade barnen och att barn med en mental ålder under fyra år, i båda grupperna, inte klarar av testet Kicki och Katten. Testet Kicki och Katten fungerar inte för att bedöma theory of mind hos yngre barn än fyra år.

Föreliggande arbete är en experimentell studie som genomfördes vid Spädbarnslabbet, Uppsala Universitet. Undersökningsgruppen bestod av 10-månader gamla barn (n=33) och deras föräldrar. På en dataskärm fick barnen titta på stimuli i form av ljuspunktsanimering av mänsklig rörelse. Barnens titt-tid och pupilldilation registrerades. Det finns i tidigare forskningsresultat belägg för att normalutvecklade barn har en känslighet för biologisk rörelse men detta är inte tidigare studerat med hjälp av pupillometri. I studien ingick också att föräldrarna till barnen i undersökningsgruppen fyllde i ett självskattningsformulär för symtom inom autismspektrum. Syftet med studien var att undersöka om små barns känslighet för biologisk rörelse går att mäta med pupillometri samt att kartlägga om individuella skillnader i känslighet för biologisk rörelse var relaterat till graden av symtom inom autismspektrum hos föräldrarna. Hypoteserna som testades var dels att barnen i undersökningsgruppen var känsliga för biologisk rörelse och att detta skulle visa sig i termer av pupilldilation dels att det skulle finnas ett negativt samband mellan föräldrars självskattning av symtom inom autismspektrum och deras barns känslighet för biologisk rörelse. Resultaten visade att barngruppen som helhet var känslig för biologisk rörelse och att pupillometri var ett användbart mätinstrument för att mäta detta. Resultaten visade inte något samband mellan barnens känslighet för biologisk rörelse och föräldrarnas självskattade symtom inom autismspektrumområdet. Vi fann däremot ett oväntat negativt samband mellan barnens känslighet för biologisk rörelse och familjens socioekonomiska status.

Slutsatsen av denna studie är att pupillometri är en användbar datainsamlingsmetod för att studera små barns känslighet för biologisk rörelse. Något negativt samband mellan barnens känslighet för biologisk rörelse och föräldrarnas symtom inom autismspektrum framkom inte denna studie.

Objective:

This study aimed to describe the experiences and encounters of a group of people with Sick Building Syndrome (SBS) as their symptoms emerged.

Design, methods and subjects:

A semi-structured interview was performed with 10 informants with symptoms of SBS. Five of them were previously diagnosed and had participated in an earlier follow-up study. The remaining five had had SBS symptoms for a shorter period. The interviews were analysed using qualitative content analysis. To ensure trustworthiness triangulation was used. 

Results:

The analysis resulted in a main theme: Conflicting Interpretations of SBS Symptoms, and three subthemes: Gradual Understanding of SBS Symptoms, Experience of Rejection and Experience of Confirmation. The main theme and the sub-themes together represent a process where the informants’ experiences of belief and support, lack of support and disbelief and limited understanding occurs when they are perceiving symptoms, looking for explanations, understanding  the connection between symptoms and being  in a poor indoor environment  and while managing their SBS symptoms.

The symptoms, when they first appear, often appear similar to that of flu. When the informants realise the connection between the symptoms and the building some of them decide that “Okay, enough is enough, there’s nothing wrong with me, it’s the building”. Many of the informants act to  change the way they manage the situation as a result of increased symptoms. During this whole process the informants/patients perceived a lack of confirmation and support from e.g. employers, primary health care and occupational health care centres. The informants were confirmed by colleagues acting for a better indoor environment.

Conclusion:

The symptoms of SBS are diffuse and difficult to recognise for all involved. The experiences of those who have dealt with this issue are in line with knowledge relating to other diseases not recognised as legitimate. It is important for healthcare personnel to be aware of the possible connection between symptoms and the indoor environment. For employers and facility managers, knowledge of their obligations in terms of the working environment is important. The importance of confirmation in encounters has to be underlined.

The aim of this study was to explore the content of rehabilitation plans after multimodal rehabilitation (MMR) for chronic pain patients, focusing on occupation-oriented measures. A secondary aim was to study how the individual rehabilitation plans had been carried out and implemented during 1 year after MMR. A multiple methods approach with quantitative and qualitative data was used. The quantitative part was descriptive and examined whether the rehabilitation plans were carried out, the number of recommendations in each plan and the type of measures suggested. The qualitative part constituted a content analysis of interviews. Vocational rehabilitation was the second most common recommendation for the whole group. The analysis of the interviews resulted in seven categories divided into two main categories: impeding factors and facilitating factors for rehabilitation. The compliance of professionals and external parties with the patients’ rehabilitation plans, and the patients’ positive experience of their change in behaviour, contributed to the completion of the rehabilitation plans. In conclusion, lack of follow-up from the professionals and negative bodily signals inhibited the completion of rehabilitation. Flexibility on the part of professionals and external actors regarding patients’ rehabilitation plans as well as their own positive experiences of striving for change facilitated rehabilitation.

The effect of deep brain stimulation (DBS) of the subthalamic nucleus (STN) and caudal zona incerta (cZi) on speech articulation in patients with Parkinson’s disease (PD) was investigated. Read speech samples were collected from nine patients with STN-DBS and ten with cZi-DBS. The recordings were made preoperatively and 12 months postoperatively with stimulator on and off (on medication). Blinded, randomized, repeated perceptual assessments were performed on words and isolated fricatives extracted from the recordings to assess 1) overall articulatory quality ratings, 2) frequency of occurrence of misarticulation patterns, and 3) fricative production. Statistically significant worsening of articulatory measures on- compared with off-stimulation occurred in the cZi-DBS group, with deteriorated articulatory precision ratings, increased presence of misarticulations (predominately altered realizations of plosives and fricatives) and a reduced accuracy in fricative production. A similar, but not significant, trend was found for the STN-DBS group. 

Uppsatsen inleds med en beskrivning av Familjebaserad korttidsterapi såsom den bedrivs vid Barn- och ungdomspsykiatrimottagningarna i Falun resp Sundsvall/Härnösand, där författarna själva är verksamma. Modellen innehåller en särskild struktur med urvalsprocess utifrån särskilda kriterier och 1-2 samtal som är två timmar inkl paus. Ett salutogent synsätt genomsyrar denna familjeterapeutiska modell, där det också ingår reflektioner för terapeuter och med familj. Ramarna och de olika momenten i behandlingen syftar till att starta och optimera en förändringsprocess som familjerna själva kan arbeta vidare med.

Studien syftar till att få en fördjupad beskrivning av modellen samt närmare undersöka hur de verksamma terapeuterna i Falun och Sundsvall/Härnösand tänker att de påverkas av att arbeta med denna modell och vad de tänker att de själva bidrar med som är verksamt. Som metod valdes en form av semistrukturerad intervju, s k fokusgruppintervju. Terapeuternas reflektioner utifrån intervjuerna, redovisas dels i processbeskrivande form, dels i tematiska summeringar och citat.

Resultatet visar på att terapeuterna i båda grupperna beskriver att de i denna modell tycker sig vara på en högre medveten prestationsnivå och att de upplever mer kraftfullhet och positiva känslor än när de arbetar med annat behandlingsarbete. De beskriver att både den begränsade tiden, samt övriga ramar, förhållningssätt och metoder samverkar och påverkar den egna upplevelsen och att det de gör upplevs verksamt. Särskilt intressanta reflektioner framkommer kring betydelsen av arbetsteamet, som finns med i och under det direkta familjearbetet, samt de ”reflekterande teamen” som metod. 

Uppsatsens syfte var att via intervjuer med behandlingspersonal vid en barnpsykiatrisk klinik undersöka deras syn på behov av att erbjuda familjebehandling/familjeterapeutiska insatser samt hur man, om behov föreligger, ska gå tillväga för att stärka familjeperspektivet utifrån förändrad prioritering. Det visade sig att alla respondenter, både nya och mer erfarna, såg ett tydligt behov av att behandla hela familjer då barnet är en del av detta sammanhang och inte själva kan bära ansvar för förändring. Respondenterna såg både ett behov av familjekompetens hos alla behandlare, men även behov av familjeterapi för mer komplexa ärenden. Tre betydelsefulla åtgärder kunde identifieras för att förstärka familjeperspektivet. Dels framkom ett behov av utbildningsinsatser. En basutbildning för alla på kliniken i familjebehandling med syfte att förstärka och behålla kompetens, men framförallt för att skapa en gemensam grundsyn hos medarbetarna. Man ansåg det också som betydelsefullt och lärorikt att få arbeta tillsammans med erfarna behandlare. Även familjeterapeuterna behöver fortbildas, dels i nya evidensbaserade metoder men också handledarutbildas beroende på hur uppdraget till gruppen kommer att formuleras av ledningen. Specialistgrupp för att möjliggöra metodarbete är den andra åtgärden. Kompetens finns i metod hos klinikens medarbetare men praktiseras inte till fullo. De metoder som används systematiskt inom kliniken, är de som har stöd av specialistgrupp. Rätt använd kompetens ses också som betydelsefullt. Dels utifrån att det bidrar till att behålla och utveckla spetskompetens, men det skapar också ökad respekt för ledningen hos medarbetarna och ger arbetstillfredsställelse om klinikens resurser används på ett effektivt sätt.

Studiens syfte var att undersöka familjeterapeuters erfarenheter av att arbeta med

temat sexualitet i familjeterapi. För att försöka besvara detta genomfördes intervjuer

med fem legitimerade familjeterapeuter som hade erfarenheter av att arbeta med par.

Frågeställningarna var; Förekommer temat sexualitet i de samtal familjeterapeuter

har? Hur ser familjeterapeuter på sin roll när det gäller temat sexualitet i samtalen?

Fem intervjuer genomfördes och analyserades med tematisk analys. Resultatet visar

att temat sexualitet ofta kommer upp i familjeterapeuternas samtal främst när det

gäller parsamtal där temat initierades av familjeterapeuterna oavsett vilket uppdrag

som presenterades. Tema sexualitet kom även upp i individualsamtal men då mer

sammankopplat med det problem man sökte för. Familjeterapeuterna ansåg att det är

deras ansvar att ta upp temat sexualitet. För att våga detta krävdes att terapeuten var

trygg med ämnet sexualitet. Faktorer som bidrog till denna trygghet var

familjeterapeuternas inställning till och klargörande av sin egen sexualitet, kunskaper

i ämnet sexualitet, handledning där sexualitet togs upp samt tillgång till forum där

man kunde prata om sexualitet.

Dissatisfaction with medical information is a common problem among patients. There is also evidence that patients lack information that physicians believe they have given to the patient. The aims of this study were to 1) survey patients' subjective need for, and satisfaction with, the information that they received during their hospital stay 2) develop and evaluate systematic routines for giving information to the patients and also communication and collaboration between the medical and nursing staff concerning the satisfaction of the patients' need for information.

The study was an intervention project and the research perspective was organizational psychology.

Survey study. The patients experienced a considerable need for medical information, especially about the examination results and prognosis. The patients' need for information regarding prognosis was the least satisfied.

Intervention 1. A general improvement of the information to the patients occurred when the systematic routines were established. The patients' subjective need for information was unchanged throughout two years. Their satisfaction with information, after an initial improvement, did not increase throughout these two years. There was low correlation between the patients' and their physicians' estimations concerning the patients' need for information on diagnosis, prognosis and examination results. Likewise, concerning the adequacy of that information.

Intervention 2. Communication and collaboration between the medical and nursing staff included a system for assessment and solution of the patients' information problems. Problem-solving took place at a multidisciplinary team conference (MTC). Medical problems were better elucidated than the patients' psychological problems. After training of registered nurses (RN) as conference chairpersons, the patients need for information was better understood. The staff reported 42 information problems after training compared to two before. For half of the information problems decisions were discussed on steps to be taken in order to satisfy the patients' need for information. A year after the system for assessment and solution of information problems was established, the patients were more satisfied with information about examinations and their results and on information about medication (p< 0.05). Further, new norms for the patients' need for information were established and a change was initiated.

The results are discussed with regard to how and why patients' shall have information, by whom and to whom information shall be given, when and where information shall be given and which content it shall have.