Umeå University's logo

Following Swedish ratification of the European Charter of Local Self-Government in 1989, a number of further reforms of Sweden’s system of local government have taken place. Based on premises derived from institutional theory, this article examines the extent to which these reforms can be seen as further adjustments to the Charter. Analyses of monitoring reports and policy documents indicate that the reforms are largely inspired by the Charter but that some key features of the Swedish legal system, such as the lack of a significant judicial remedy, remain unaffected despite the demands of the Charter.

Sweden ratified the European Charter of Local Self-Government in 1989 and committed itself to following all its articles. Sweden regarded itself as fully complying with all the Articles of the Charter, but emphasised that it was more relevant for other countries in Europe and the world. However, two monitoring reports from Congress, in 2005 and 2013, had been critical about implementation of the Charter. The Swedish government responded by gradually making further adjustments which generally increased the scope of local self-government. These included a major constitutional revision and changes in the Local Government Act. Changes have been largely inspired by the Charter but some essential features of the Swedish legal system, such as a lack of a significant judicial remedy have remained unaffected despite the demands of the Charter.

Kommunerna och landstingen är genom självstyrelsen och sina många förtroendevalda den svenska demokratins mest verkställande organ.

Det grundläggande regelverket för verksamheten är kommunallagen, som till stor del rör organisationen men också har bestämmelser om innehållet i de kommunala besluten.

Med denna lagkommentar vill författarna göra kommunallagen lätt att förstå, lätt att orientera sig i och lätt att tillämpa i det kommunala vardagsarbetet.

Sedan den förra upplagan har bl.a. införts nya bestämmelser om partistöd och om överlämnande av kommunala angelägenheter till privata utförare. Framställningen har i någon mån också utökats med rättsfall och kommentarer vad gäller rättsområden som tangerar kommunallagens bestämmelser och som är av betydelse för den kommunala verksamheten. Dessutom har ett kortare avsnitt om Europakonventionen om kommunal självstyrelse och dess betydelse för svensk kommunalrätt tillkommit.

This thesis deals with local government bodies, especially municipalities, as parties to contracts. It primarily focuses on general problems relating to the competence of a municipality to enter into contracts, and the subsequent legal effects, in light of the principles and rules of public and private law. When analysing a contract to which a governmental body is a party, it is necessary to consider that the authority of municipalities to form a contract is limited both by the provisions of the Municipal Law, and the special laws and rules which regulate municipal activities. If a municipality, in deciding to enter into a contract, proves to have exceeded its authority, the contract may be invalidated as a result of a determination by an administrative court as to the legality of the decision to conclude the contract.

The question is whether a municipality's forming of a contract, even though in violation of public law, nevertheless can create a legally cognizable claim for compensation. Here, the primary emphasis is on the principles of agency and authority in contract law and good faith considerations, viewed in relation to the public law principles of authority. If the contract was not performed, due to a ruling of non-legality or because the municipal council made a new decision in the matter, the private party can commence an action in the courts of general jurisdiction. In determining good faith, it is reasonable that this concept varies depending on the identity of the municipality's counterpart. Another basic principle is that a contract can never overrule an explicit provision of law regulating what a municipality can or cannot do. Consequently, a private party's consent can never justify a governmental organ's lack of competence to enter into a contract. Thus, the general principle is that a government body may not use the fact that a contract has been concluded to require performance, compensation or fee whenever the contract is clearly beyond the competence of that government body.

The municipalities also have certain rights to change unilaterally the conditions of an already existing contract by changing municipal fees and rates. This means that the binding force which normally results from a contract may be diluted when there is a public sector body involved. Thus, the power of a municipality to decide to enter into a contract should be seen separately from its legal authority. In these cases the contract, in itself, can never prevent the municipality from making a decision in violation of an existing contract nor limit the right of the municipality to later modify the conditions by means of a new decision. Also here the counterparts good faith can create a legal claim for compensation.

Lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, trädde i kraft den 1 januari 2009 och utgör inom vissa områden ett frivilligt alternativ till lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, LOU. När det gäller primärvård är landstingen skyldiga att införa ett vårdvalssystem som ger allmänheten rätt att välja privat eller offentlig vårdcentral. Av 5 § 2 st. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, följer sedan den 1 januari 2010 att landstinget ska organisera primärvården inom ramen för ett vårdvals- system så att alla som är bosatta inom landstinget kan välja utförare av hälso- och sjukvårdstjänster samt få tillgång till och välja en fast läkarkontakt. Tillämpningen av LOV har genom lagen (2010:536) utvidgats till att omfatta även Arbetsförmedlingen. Fritt val inom vård och omsorg innebär i korthet att den enskilde har rätt att välja den leverantör som utför tjänsten och som en upphandlande myndighet godkänt och tecknat kontrakt med. Den upphandlande myndigheten ska därför löpande annonsera på den för ändamålet upprättade nationella webbplatsen som drivs av Kammarkollegiet. Alla leverantörer, eller grupper av leverantörer, som önskar delta i ett valfrihetssystem ska ha rätt att ansöka. Samtliga sökande som uppfyller kraven i förfrågningsunderlaget ska godkännas av den upphandlande myndigheten. Det står i huvudsak de upphandlande myndigheterna fritt att inom de områden som omfattas av LOV välja att införa ett valfrihetssystem som ett alternativ till att upphandla tjänsterna enligt LOU, medan det är tvingande inom primärvården. Utgångspunkten är emellertid i båda fallen att den enskilde kan fritt välja bland de utförare som deltar i valfrihetssystemet, vilket kan innefatta såväl egenregiverk- samhet, verksamhet som är upphandlad enligt LOU som verksamhet anskaffad enligt LOV. Det är i en sådan situation av central betydelse att de leverantörer som finns i systemet behandlas på ett likvärdigt sätt. Ett valfrihetssystem uppvisar i vissa fall betydande skillnader i förhållande till de motiv som ligger bakom reglerna om offentlig upphandling. Samtidigt finns också likheter. De upphandlande myndigheterna måste såväl vid LOV som vid LOU följa de allmänna EU-rättsliga principer som följer av EUF-fördraget.