Umeå University's logo

Denna rapport analyserar i vilken utsträckning Västernorrland uppvisar tecken på en regional utvecklingsfälla, det vill säga en situation där en region över tid har svårt att förbättra sin position relativt sin egen historiska utveckling och jämförbara regioner. Analysen visar att Västernorrland uppvisar tydliga tecken på en sådan utvecklingsutmaning, men inte i form av generell ekonomisk tillbakagång. Tvärtom präglas regionen av fortsatt ekonomiskt värdeskapande, särskilt inom industriella och kapitalintensiva verksamheter. Utmaningen ligger snarare i att detta värdeskapande inte fullt ut omsätts i bred lokal utveckling, framför allt i form av produktivitetsförnyelse och sysselsättningstillväxt.

I ett svenskt perspektiv framstår Västernorrland som en region med relativt hög risk att fastna i återkommande svag utvecklingsdynamik. Samtidigt visar resultaten att regionens utmaningar skiljer sig från en klassisk låginkomstproblematik. Regionen genererar fortsatt höga ekonomiska värden, men dessa tycks i begränsad utsträckning skapa bredare lokala välfärdseffekter. Detta är särskilt relevant i ljuset av den gröna industriella omställningen och andra stora investeringar i norra Sverige, där förväntningarna på regional tillväxt är höga, men där nyttorna inte automatiskt tillfaller de lokala samhällen som bär stora delar av omställningens kostnader.

Analysen visar också att utvecklingsutmaningarna varierar kraftigt inom regionen. Nästan samtliga kommuner uppvisar tecken på utvecklingsfällor, men de underliggande orsakerna skiljer sig åt. I vissa kommuner handlar det om en mogen industriell struktur med svag förnyelseförmåga, i andra om smala och sårbara näringslivsstrukturer eller hög ekonomisk volatilitet. Timrå framstår som ett tydligt undantag med en mer robust utvecklingsprofil, medan exempelvis Sundsvall och Örnsköldsvik uppvisar mer strukturellt förankrade utmaningar.

Den centrala policyimplikationen är att ekonomisk tillväxt och investeringar i sig inte är tillräckliga för att skapa långsiktig regional utveckling. För att investeringar ska bidra till stärkt lokal välfärd krävs att de i större utsträckning kopplas till lokal arbetsmarknadsutveckling, kompetensförsörjning, innovationskapacitet och regionala leverantörskedjor. Rapporten visar också tydligt att en generell regional utvecklingsstrategi inte är tillräcklig. Eftersom utvecklingsfällorna ser olika ut i olika delar av regionen måste politiken vara platsanpassad. Det innebär i praktiken att one size does not fit all.

För Region Västernorrland innebär detta att fokus inte enbart bör ligga på att attrahera nya investeringar, utan på att stärka regionens förmåga att omvandla ekonomiskt värdeskapande till bred, långsiktig och lokalt förankrad utveckling.

This report examines whether the Swedish region of Västernorrland exhibits characteristics of a regional development trap, understood as a situation in which a region struggles over time to improve its economic position relative to its own historical trajectory and comparable territories. Building on recent literature on regional development traps, the analysis applies a multidimensional framework combining gross regional product (GRP) per capita, productivity, and employment, assessed relative to the European Union, Sweden, and each territory’s own historical development path.

The results show that Västernorrland displays clear signs of a development trap, though not in the form of absolute economic decline. Rather, the region continues to generate substantial economic value, particularly through capital-intensive industrial activities, while showing weaker long-term performance in employment growth and, in some cases, productivity renewal. This suggests a structural imbalance between economic value creation and broader local development outcomes.

The analysis also reveals considerable variation within the region. While most municipalities show signs of development traps, the underlying mechanisms differ, ranging from industrial maturity and limited renewal capacity to economic volatility and narrow sectoral specialization. These findings suggest that regional development challenges are highly place-specific. The key policy implication is that attracting investment alone is insufficient; long-term regional development depends on the capacity to translate economic activity into employment, innovation, and locally embedded welfare gains. One-size-fits-all policy approaches are therefore unlikely to succeed or benefit all parts of the region equally.

The local presence and composition of skills is commonly thought to have enormous implications foreconomic development. Yet, skills and the relations between them are notoriously difficult to pinpointand measure. We develop a method that uses information available in Swedish job postings tomeasure the skill-relatedness of jobs and the skill-coherence of local economies. Our skill-relatednessmeasure can be assumed to be exogenous to local economic outcomes such as wages, productivity andlabour mobility. We corroborate some previous research findings and show that workers tend to switchbetween related jobs and that local economies are on average skill-coherent. However, less coherentlocal economies are associated with higher average wages and productivity. Local economies whereworkers switch between related jobs though enjoy higher average wages. In all, this points to thebenefit of local labour market clusters within more diverse regions. We conclude that job postingsprovide a wealth of information on the skill-foundations of local development. A job-level skill-relatedness matrix accompanies the paper.

This paper explores how the network structure of local inter-industry labour flows relates to regional economic resilience across 72 local labour markets in Sweden. Drawing on recent advancements in network science, we stress test these networks against the sequential elimination of their nodes, finding substantial heterogeneity in network robustness across regions. Regression analysis with least absolute shrinkage and selection operator (LASSO) in the context of the 2008 financial crisis indicates that labour flow network robustness is a prominent structural predictor of employment change during crisis. These findings elaborate on how variation in the self-organisation of regional economies as complex systems makes for more or less resilient regions.

Low-wage jobs are often regarded as dead-ends in the labour market careers of young people. Previous research focused on disentangling to what degree the association between a low-wage job at the start of working life and limited chances of transitioning to better-paid employment is causal or spurious. Less attention has been paid to the channels that may facilitate the upward wage mobility of low-wage workers. We focus on such mechanisms, and we scrutinize the impact of social ties to higher-educated co-workers. Due to knowledge spillovers, job referrals, as well as firm-level productivity gains, having higher-educated co-workers may improve an individual's chances of transitioning to a better-paid job. We use linked employer-employee data from longitudinal Swedish registers and panel data models that incorporate measures of low-wage workers' social ties to higher-educated co-workers. Our results confirm that having social ties to higher-educated co-workers increases individual chances of transitioning to better-paid employment.

This article investigates how the evolution of local labour market structure enables or constrains workers as regards escaping low-wage jobs. Drawing on the network-based approach of evolutionary economic geography, we employ a detailed individual-level panel dataset to construct skill-relatedness networks for 72 functional labour market regions in Sweden. Subsequent fixed-effect panel regressions indicate that increasing density of skill-related high-income jobs within a region is conducive to low-wage workers moving to better-paid jobs, hence facilitating labour market upgrading through diversification. While metropolitan regions offer a premium for this relationship, it also holds for smaller regions, and across various worker characteristics.

This article assesses the network robustness of the technological capability base of 269 European metropolitan areas against the potential elimination of some of their capabilities. By doing so, it provides systematic evidence on how network robustness conditioned the economic resilience of these regions in the context of the 2008 economic crisis. The analysis concerns calls in the relevant literature for more in-depth analysis on the link between regional economic network structures and the resilience of regions to economic shocks. By adopting a network science approach that is novel to economic geographic inquiry, the objective is to stress test the technological resilience of regions by utilizing information on the coclassification of CPC (Cooperative Patent Classification) classes listed on European Patent Office patent documents. We find that European metropolitan areas show heterogeneous levels of technology network robustness. Further findings from regression analysis indicate that metropolitan regions with a more robust technological knowledge network structure exhibit higher levels of resilience with respect to changes in employment rates. This finding is robust to various random and targeted elimination strategies concerning the most frequently combined technological capabilities. Regions with high levels of employment in industry but with a vulnerable technological capacity base are particularly challenged by this aspect of regional economic resilience.

Denna rapport har utifrån nuvarande forskning om smart specialisering identifierat ”Kvarkenregionens” (Västernorrlands, Västerbottens och Österbottens) näringslivsstruktur gemensamt och var för sig, och hur verksamheterna i respektive region är kopplade till varandra ur ett kompetensperspektiv. Detta är en central utgångspunkt för att utifrån nuvarande situation kunna förstå framtida utvecklingsmöjligheter utifrån de möjligheter regionernas arbetskraft har att kunna använda sina kompetenser i nya verksamheter. Vi har kunnat visa att alla tre regioner relativt övriga riket har lågt inbäddade specialiseringar. Även komplexiteten är relativt låg även om Österbotten (om placerat i Sverige) har en hög komplexitet på sina specialiseringar vilket indikerar att många av regionernas specialiseringar är relativt unika och inte återfinns i så många andra regioner.  

Nuvarande specialiseringar speglar också i hög grad regionernas diversifieringspotential. De tre regionerna har gemensamt ett diversifierat näringsliv men studerat var för sig är det tydligt att både Västernorrland och Österbotten har en mer utpräglad industriell bas samt associerade tekniska konsultverksamheter medan Västerbotten starkt präglas av högre utbildning.  Utifrån hur näringslivsstrukturen förändrats de senaste tio åren har tendensen i framför allt Västernorrland och Österbotten varit att mer inbäddade sektorer har vuxit relativt mycket medan mindre inbäddade verksamheter fastas ut. Västerbotten går dock mot denna generella trend då relativt många inbäddade och komplexa aktiviteter fasats ut. Detta präglar i sin tur framtida diversifieringsmöjligheter då Österbotten och Västernorrland har högre ”naturlig” potential för nya specialiseringar inom tillverkning men också anläggning medan Västerbotten har stor potential inom utbildningsrelaterade verksamheter där avancerade jobb inom samhällsvetenskap och humaniora framstår särskilt tydligt. Dock finns det tydliga variationer där Västernorrlands tydliga närvaro av finans och försäkringsverksamheter skapar potential för fondförvaltning samtidigt som Österbotten har många industriella vänner till huvudkontor och motorfordon. Det senare delas med Västerbotten vars närvaro av karosstillverkning och tillverkning av skogsmaskiner också ger en hög potential för tillverkning av motorfordon. Vi har också kunnat visa att dessa datadrivna diversifieringskandidater i olika grad gynnas av samordning eller att låta olika regioner utveckla sina egna specialiseringar. I all enkelhet visar resultaten att samordningsvinster skulle kunna finnas få inbäddningen generellt ökar om vi skulle se på denna region som en gemensam ”Kvarkenregion”.

Som nämndes ovan är detta nödvändigtvis inte eftersträvansvärda diversifieringsvägar då det kan skilja sig från både politiska ambitioner och regional identitet. Dock speglar det de nuvarande förutsättningarna att få till stånd en framtida regional förnyelse. Regionerna kan exempelvis fundera på att istället fokusera på verksamheter i någon av de andra delarna av respektive smart specialiseringsmatris och inte enbart på kraftigt inbäddade och komplexitetshöjande verksamheter. Till exempel den övre vänstra delen med mer komplexa verksamheter som återfinns i få andra regioner men som också skiljer sig från regionens nuvarande struktur. Den typen av långväga diversifiering (s.k., ”unrelated diversification”) kan visserligen öppna upp nya tillväxtvägar i regionerna, men det utgör också längre avsteg från den befintliga näringslivsstrukturen vilket kan kräva mer resurser att koordinera och planera. Framförallt kan det i mindre och glesare regioner med relativt låg inflyttning vara svårt att rekrytera personal till den typen av verksamheter då det inte är i linje med de kompetenser som befintlig arbetskraft i regionerna redan har. Då måste tydliga kompetenshöjande insatser genomföras för att framgångsrikt få till stånd en mer långväga diversifiering. Det kan då behöva ta längre tid samtidigt som överbryggande sektorer kan behöva etableras (se Elekes & Eriksson 2019b för detaljerade system för Västernorrlands styrkeområden). Givet att få av de redan nu existerande specialiseringarna i respektive region återfinns i den övre vänstra delen så ter det sig ännu svårare. Det är också en högre sannolikhet att lågt inbäddade specialiseringar på den vänstra halvan av matrisen över tid försvagas på grund av dålig match med den regionala kompetensstrukturen och svårighet med kompetensförsörjning (se Neffke m.fl 2011; Elekes & Eriksson 2019a). Då är generellt verksamheter på matrisens högra sida mer i linje med regionens befintliga struktur. Ett annat, kanske mer säkert alternativ, är att istället strikt fokusera på den horisontella dimensionen av matrisen och försöka stimulera tillväxt i kraftigt inbäddade men kanske inte nödvändigtvis så komplexa verksamheter. Som vi sett under den senaste tioårsperioden har detta hög sannolikhet att vara framgångsrikt men kan också konservera redan befintliga regionala styrkor och identiteter. Det kan riskera bidra till en ökad regional divergens om mer komplexa verksamheter koncentreras i storstadsregioner och mer generiska i övriga regioner.   

Den initiala kartläggning som genomförts i denna rapport behöver så klart kompletteras med välavvägda regionala näringslivsstrategier utifrån mer kvalitativ och kontextuell information för att stödja båda etablerandet av nya verksamheter som kompletterar nuvarande näringsliv och stötta växande sektorer att kunna bli mer inbäddade i regionen. Det innebär att det kanske inte alltid är en given nyckelindustri, eller styrkeområde, där fokus ska ligga, utan istället att försöka bygga upp relaterade sektorer för att öka inbäddningen och stärka hela det industriella systemet. Elekes & Eriksson (2019b) visar exempelvis att en given regions styrkeområden har olika tillväxtförutsättningar vilket också ger vid handen att olika former av interventioner kan vara nödvändiga för att utveckla olika delar av näringslivet beroende på inbäddningen av fokusområden. När det gäller gemensamma möjligheter till samordning eller förstärkning av regional specialisering vore det också önskvärt att istället för att utgå från existerande strukturer kunna ta hänsyn till faktiska mål. Var ser respektive region möjligheter, var skulle samordning vara relevant och i vilka fall ska nuvarande regionala styrkor fortsätta utvecklas regionalt och inte vara gränsöverskridande?  

Den definition av relaterade verksamheter som använts i denna rapport bygger på resurser inneboende i den regionala arbetskraften i form av kompetenser och erfarenheter och hur dessa kan användas i nya kombinationer. Det speglar alltså kompetensförsörjningspotentialen i den framtida näringslivsutvecklingen. Dock finns det så klart andra relationer som också är av betydelse. Exempelvis kan interaktioner mellan företag främjas för att nya företag ska kunna bli mer socialt inbäddade i regionen men också information om regionala köp/säljrelationer skulle kunna komplettera dessa analyser. 

This paper explores the spatial patterns and underlying determinants of repeated inventor collaboration across European NUTS 3 regions. It is found that only a small fraction of co-inventor linkages across regions are repeated, while community detection reveals that these collaborations are clustered in geographical space more intensively compared with collaboration in general. Additional results from gravity modelling indicate that links in the inter-regional co-inventor network emerge mainly through the triadic collaboration of regions, while geographical proximity becomes the most influential factor for repeating co-inventor ties. In addition to that, the combination of technological similarity and shared third partner regions offer a premium for the likelihood of repeating a collaboration, but only when geographical proximity is present as an enabler. Hence, repeated inter-regional co-inventor collaborations are more likely to revert to spatial clustering, contributing to the fragmentation of the European Research Area.

Denna rapport har utifrån nuvarande forskning om smart specialisering identifierat Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs näringslivsstruktur och hur verksamheterna i respektive region är kopplade till varandra ur ett kompetensperspektiv. Detta är en central utgångspunkt för att utifrån nuvarande situation kunna förstå framtida utvecklingsmöjligheter utifrån de möjligheter regionernas arbetskraft har att kunna använda sina kompetenser i nya verksamheter. Vi har kunnat visa att alla tre regioner utgörs av tydliga och relativt övriga riket väldigt koherenta kunskapskluster där Dalarna sticker ut som en region med en tydligt sammansatt kompetensstruktur (bara Stockholm har i genomsnitt högre grad av inbäddade specialiseringar). Dock är komplexiteten i alla dessa tre regioner, framförallt i Dalarna och Gävleborg, relativt låg vilket indikerar att många av regionernas specialiseringar är relativt generiska och återfinns i många andra regioner.  Detta speglar också regionernas diversifieringspotential. Regionerna delar till stor del befintliga specialiseringar, och därmed också potentiella diversifieringsmöjligheter. Det är i huvudsak byggverksamheter, tillverkning av konstfiber och betong som utgör diversifieringsmöjligheter utifrån existerande strukturer. Några tydliga undantag är tekniskt konsultverksamhet och arkitekter samt arkiv i Dalarna och teknisk analys i Värmland som alla är något mer kunskapsintensiva verksamheter som också delar kompetenser med många av de redan befintliga specialiseringarna i regionerna.

This paper investigates the role of extra-regional capabilities in regional economic development in a Central and Eastern European context. This is done by analysing the association between the related variety of manufacturing import and export of domestic- and foreign-owned firms on the one hand, and regional employment in manufacturing export on the other. By means of a panel regression framework applied to the Hungarian microregions between 2000 and 2011, we find that domestic firms, in particular, benefit from the related variety of export activities in the regions, while import related to existing export activities is beneficial amongst both foreign and domestic firms. Furthermore, bridging the technological gap between foreign companies and the host economy requires stronger technological relatedness, unless domestic firms have experience in importing.