Umeå universitets logga

Mentorskap bygger på att en erfaren yrkesutövare hjälper någon annan att bli skickligare och mer kompetent i sitt yrke. Vid vårt universitet finns ett pedagogiskt mentorprogram där lärarrollen i akademin står i fokus (Bränberg & Winka, 2022). Programmet kompletterar det högskolepedagogiska kursutbudet och bidrar med individanpassad kompetensutveckling för adepterna samt en ny dimension av lärarrollen för mentorerna.

Inom mentorprogrammet deltar mentorerna i en utbildning – vid sidan av att träffa sina tilldelade adepter en gång i månaden – där de diskuterar erfarenheter och kurslitteratur (Mathisen, 2009) samt gör olika övningar. En av dessa är att i grupp skapa case som ska beskriva en utmanande situation när mentor och adept möts. Här ingår att beskriva de två aktörerna som möts i situationen, en adept och en mentor. Dessa personas beskrivs utifrån följande sex dimensioner: 1) Bakgrund; 2) Personlighet; 3) Lärandestrategi; 4) Motivation för lärande; 5) Förutsättningar för lärande; samt 6) Målbild efter programmet.

Under de år som övningen använts så har den fyllt sitt syfte, dels att skapa underlag för diskussion om relationen mentor-adept, dels att ge verktyg för att bearbeta upplevda erfarenheter eller framtida situationer som mentor. Det har dock funnits en tendens att de personas som utarbetats av deltagarna ibland blivit snarlika varandra och bygger på stereotyper, vilket också lett till liknande utmanande situationer.

Under den senaste programomgången väcktes en idé om hur övningen kunde förbättras, nämligen genom att slumpa fram personas utifrån olika kombinationer av förutbestämda beskrivningar av de sex dimensionerna. Idén omsattes till praktik genom framtagandet av tolv kortlekar, en för vardera dimensionen, och med unika lekar för mentorer respektive adepter. Vi gjorde kortlekarna digitala för att tillåta skalbarhet, tillgänglighet, flexibel design och inte minst hållbarhet. Övningen har utvärderats i en workshop med mentorer som tidigare deltagit i mentorprogrammet.

Denna workshop består av en kort demonstration av de digitala kortlekarna varvid deltagarna inbjuds att med hjälp av dessa skapa personas av adepter och mentorer. Kortlekarna används som grund, medan detaljerna utverkas av deltagarna. Deltagarna utför sedan en analys av matchningen mellan mentorer och adepter, på samma sätt som deltagarna i vår utbildning för mentorer gör. Här diskuteras vilka möjligheter respektive utmaningar som skulle kunna uppstå i interaktionen mellan de två fiktiva personerna, vilka strategier som mentorn kan använda och frågor om vad utgör en bra/dålig matchning.

Våra digitala kortlekar kommer att tillgängliggöras för samtliga deltagare, att användas och anpassas för andra typer av personas efter konferensens slut.

Det råder ingen tvekan om att progression idag är ett nyckelord när det kommer till högkvalitativ utbildning. Säfström (2017) visar i sin systematiska begreppsanalys av vetenskapliga texter, statliga styrdokument och texter hämtade från svenska lärosätens hemsidor att ”ordet progression används i allt högre utsträckning” och att ”det har skett en förskjutning mot användning av ordet progression som kvalitet hos utbildning [snarare än studentens egen utveckling]”.

I Umeå universitets (2019) kvalitetssystem för utbildning nämns ordet progression inte mindre än tio gånger. Utvärderingen av programmen ska bland annat behandla ”progression i förhållande till de nationella examensmålen”, medan ett kvalitetskrav är att utbildningens utformning, genomförande och examinationer ska säkerställa ”att studenterna med progression når upprättade lärandemål (FSR) och nationella examensmål”.

Till verktyg och hjälp “för att systematiskt planera, utforma och analysera utbildning” finns den examensmålsmatris som bifogas verksamhetsberättelse och verksamhetsplan för utbildningsprogram. I vilken utsträckning examensmålsmatrisen fyller sitt syfte eller stannar vid ett kalkylark som pliktskyldigt fylls i eller blott kopieras inför VB/VP varierar säkerligen, men utifrån min erfarenhet är verktyget åtminstone trubbigt.

Min presentation kommer att utgå från mina försök att synliggöra progressionen inom det Systemvetenskapliga programmet med inriktning mot design, interaktion och innovation. Metoden kan sägas vara en explorativ fallstudie där jag provar ett flertal kvalitativa indikatorer. De förväntade studieresultaten ställs inte bara mot de nationella examensmålen (som i examensmålsmatrisen) utan klassificeras även genom SOLOtaxonomin (Biggs, Tang & Kennedy, 2022), som beskriver kunskaper, färdigheter och förmågor, på en skala från enklare till mer komplexa och sammansatta. Här inspireras jag av bland annat Elmgren och Olding (2025) och Björn et al (2024) som på olika sätt tillämpat en sådan klassificering av progressionsbegreppet. Som ytterligare indikator används examinationer och examinationsformer och hur dessa samspelar med de förväntade studieresultaten. En tredje indikator är det faktiska ämnesinnehållet och i vilken utsträckning detta bygger vidare på tidigare förvärvade kunskaper. Vissa utbildningsprogram, inklusive mitt eget, har skapat en progressionsplan, som anger vilka kurser och lärandemål som fördjupas i programmets senare delar – detta i ett försök att lyfta fram kunskapsprogressionen.

Jag vill betona att syftet varit att utforska hur progression kan synliggöras, snarare än att dra generella slutsatser. Målet med presentationen är att inspirera framförallt programansvariga och programråd till att ta reda på var progressionen inom utbildningen finns och hur den kan förstärkas. Helt enkelt hur vi tillsammans blir bättre!

Software and systems development is a multifaceted skill that defies simple definition. It can be considered an engineering art, albeit a very young one, where it's about creating and following clear methods for software and IT-system development. It can also be seen as an art form, impossible to reduce to concrete rules, where the creativity, knowledge, and intuition of the developer guide the process. Additionally, today's software development involves many different stakeholders and work often occurs in projects, often agile ones, which also places high demands on collaboration and social skills of the practitioners.

With this in mind, in our course in Object-Oriented Systems Development and Systems Integration, our approach was to transcend traditional assessment methods. Rather than focusing solely on programming patterns and isolated systems development, we introduced novel examination formats. Specifically, we replaced some individual tasks with a day-long creative seminar and a preparatory writing assignment.

The writing assignment involved students preparing in advance for the questions that would be raised during the seminar. This could involve explaining various systems development methods, demonstrating familiarity with visualizing system design, and explaining how systems today can be integrated through cloud-based techniques. Students were allowed to bring their notes to the seminar.

The creative seminar was designed to be an innovative and engaging task that integrated principles from:

1) relationship-based pedagogy,

2) experiential learning, and

3) kinesthetic learning.

By applying relationship-based pedagogy, the seminar aimed to create a favorable learning environment where interaction and relationships between students and teachers were fostered. By exploring real problems and situations, the seminar creates a meaningful learning experience that goes beyond theoretical concepts and promotes deeper understanding; the seminar format promotes collaboration and dialogue, stimulating knowledge exchange. Experiential learning was a central component of the creative seminar, where students were encouraged to practically apply their theoretical knowledge from the course and the preparatory writing assignment by developing collages. Students had whiteboards, paper, colored pens, Magic-Charts, and free access to all kinds of craft materials to assist them. Our primary learning technique therefore became kinesthetic learning, which emphasizes bodily movement and practical exercises. This method allows for physical interaction and creates memory anchors, increasing students' retention and engagement by physically working with their hands to create and co-create in interaction with others. This in turn acts as a tool that feeds relation-based learning. Formal evaluation and feedback from students affirmed the success of this setup.

Another effect of the creative seminar was that we could achieve a more fair and just assessment of students' performances. By allowing for different learning styles and providing space for creativity, an assessment process was created that recognizes and values the diversity of students' competencies.

In summary, through our creative seminar, we found a successful examination format that suited the creative, knowledge-based, and intuitive nature of systems development, while also providing ample opportunity for students to practice collaboration and social skills.

The study program in Systems Science has played a significant role for five decades in preparing students for careers in the IT sector. The Swedish Internet Foundation highlights that due to the dynamic nature of the subject, continuous updating and innovation are necessary to meet the changes brought by digitalization in society. According to the Swedish Agency for Digital Government, digital competence among the public, teachers, and leadership are three crucial areas for actively contributing to and engaging in the digital society. This confirms the importance of the Systems Science program as a central educational source for developing qualified personnel and capable individuals. Updating educational programs is often a complex process that involves the entire university structure. The challenge of constantly adapting the program to societal developments requires a balancing act. In our study program, we have taken on this challenge by aiming for an education that is future-proof and where sustainability is a fundamental principle. The purpose of our presentation is to illuminate our strategy for planning and implementing the revision of our Systems Science program. We also aim to show the results and evaluations of the concrete work that has been done since the planning of the revision work was completed.

Our work was initiated by examining the historical, current, and future roles of system scientists. With the increasing impact of digitalization in society, there is an opportunity for the function of system scientists to transform. This presents a paradox: modernizing Systems Science education for the future without compromising its fundamental essence. Therefore, it was crucial to define the characteristics that should typify a system scientist from our university.

Furthermore, it was of utmost importance to assess the extent to which existing programs supported sustainability, which included a comparison with UNESCO’s key competencies that are essential for promoting sustainable development. We aimed not only to explicitly include sustainability in our course plans but also to design a program structure that allows for addressing the latest technology within a current societal context, which we believe is the core of sustainable program development. In our presentation, we will demonstrate how our program revision and our ongoing process of developing new courses and course plans support the competencies required for those who will build the future IT society. Systems thinking competency is central for system scientists and is trained in almost all courses. The design development process is recurring in many courses and fully builds on strategic and normative competencies. Collaboration competency is constantly practiced in frequently occurring projects and group work. Self-awareness competency is included in conflict management and project management, and many exams contain elements that require and further train competence in critical thinking. Integrated problem-solving competency is trained in, for example, programming and project work. Finally, we allow our students to practice their Anticipatory competency through courses like Future Digital Ecosystems, where students, using Futures studies methodology, explore how digital transformation affects our common future.

Our presentation aims to provide insights and inspiration to other development projects, especially within IT education, to promote sustainability.

Femton år som lärare på distansbaserade utbildningar har skänkt mig ett flertal beprövade erfarenheter. Vikten av att se studenten har för mig positionerat sig som den viktigaste i skapandet av en god distansutbildningsmiljö. I samtal, och genom såväl formativa som summativa utvärderingar, har studenter påvisat behov av att kunna upprätthålla kontakt, liksom uttryckt sin uppskattning över engagemang från lärarhåll för att åstadkomma detta. I samband med Covid-19-utbrottet var vi många som skyndsamt fick ställa om vår Campus-undervisning till distans. När väl grundförutsättningarna fanns på plats i form av fungerande teknik blev min ambition att skapa förutsättningar för att kunna tillmötesgå de behov studenter signalerat som viktigast. En 24-7-tillgänglighet var emellertid varken möjlig eller ens önskvärd, men även en måttligt ökad närvaro och kontakt över distans vet jag tar tid. Jag fick således arbeta systematiskt med beprövade verktyg som flexibelt lärande och asynkron undervisning, inte för att distansplattformen krävde det, utan för att frigöra resurser så att jag kunde tillgodose de behov jag upplevde som studentens viktigaste i studiesituationen. Jag vill i min presentation lyfta konkreta exempel på hur detta kunde möjliggöras, till exempel i form av flippat klassrum; olika former av studentutbyten; och en flexibel syn på handledning och handledningsformer. 

Vår presentation kommer att behandla två nyligen framtagna projektkursmoment vid Institutionen för informatik, där vi skapar förutsättningar för lärande så lika som möjligt de som framtidens systemvetare och beteendevetare inom IT-området ställs inför. Kursmomenten (som vi valt att se som en helhet) baseras på tre huvudsakliga pedagogiska idéer:

1. Integrera teori och praktik inom ramen för samma kurs, med ett moment som handlar om att planera ett projekt och ett moment som handlar om själva genomförandet av detta.

Vi anser det vara väldigt viktigt för en individs kunskapsutveckling att praktiskt få prova på något som man tidigare endast lärt sig på en teoretisk nivå. Genom att se kursmomenten som en helhet kunde studenterna först planera vad man skulle göra (teori), och sedan genomföra detta (praktik). Erfarenheten var att vissa saker fungerade precis som man tänkt, medan andra saker krävde förändring. Detta är en värdefull insikt inför ett kommande arbetsliv.

2. Skapa förutsättningar för lärande när det gäller gruppdynamik genom att samarbeta över programgränser och ställas inför föränderliga utmaningar.

Projektgrupperna sattes samman av projektdeltagare från lika delar det Systemvetenskapliga programmet liksom det Beteendevetenskapliga programmet med inriktning mot IT-miljöer. Som yrkesverksam, med en utbildning från informatik, arbetar man med största sannolikhet ofta i projekt som relaterar till olika dimensioner av samhällets digitalisering. Något som utmärker projekt är att de består av deltagare med olika kompetenser, viljor och personligheter – omständigheter som ställer krav på förmågan att hantera gruppdynamik. Olika deltagare har olika egenskaper och karaktärer och det gäller för grupper att kunna hantera dessa på bästa möjliga sätt. Även för individen är detta en viktig process. Det handlar om att lära känns sig själv och sina egna styrkor och svagheter.

3. Skapa förutsättningar för lärande när det gäller att arbeta mot riktiga klienter som upplever verkliga behov och även ställer krav.

På kursen arbetar vi med riktiga beställare och skarpa case, vilket ger ett flertal fördelar. Dels skapar det en spänning som ofta leder till ökat engagemang och lärande hos studenterna. Dels får studenterna lära sig att hantera en extern klient, en klient som de inte känner, som inte besitter deras kunskap och som kan ha väldigt annorlunda förväntningar på samarbetet. Som yrkesverksamma är detta vanligt förekommande och vi hade svårligen kunnat uppnå samma effekt med fiktiva case. Ett skarpt case har dessutom alltid en överlägsen nivå av komplexitet, och därmed även överraskningar, i jämförelse med ett påhittat case.

Hösten 2016 utvecklades två kurser vid Institutionen för informatik, vilka båda kännetecknades av en relativt hög grad av tekniskt djup gällande den kontext som undervisningen var tänkt att bedrivas i. Den ena kursen, Implementation av system- och användargränssnitt, skulle fungera som en campusförlagd kurs, medan den andra kursen, NoSQL-databaser hade en helt och hållet distansbaserad karaktär.

En förutsättning för att bedriva respektive kurs var upprättandet av en tekniskt utmanande miljö med flertalet samverkande programvaror: den ena kursen kombinerade en modern databasansats med ett webbramverk, ett front-end ramverk och en webbserver för att skapa fullskaliga applikationer; den andra kursen introducerade studenterna till den typ av databasansatser som går bortom den relationella databasmodell som varit förhärskande sedan 1970-talet. En annan utmaning var att kursmaterialet liksom de versioner och standarder som användes förväntades förändras i stor utsträckning inför varje nytt kurstillfälle, vilket också kom att besannas.

Distansbaserade kurser vars innehåll och tekniska förutsättningar ständigt förändras krävde ett kreativt synsätt på hur de skulle paketeras och tillgängliggöras för studenterna. Svaret blev en s k virtual box, en virtuell låda i vilken man kan packa ned ett operativsystem som kör en slags dator i datorn för studenten. Oavsett om studenten ägde en Windows-dator, en Mac, eller någon form av Linux-variant, kunde vi genom att förbereda och göra den virtuella lådan tillgänglig för nedladdning se till att alla studenter hade samma tekniska förutsättningar genom att köra operativsystemet Ubuntu. I den virtuella lådan lät vi sedan studenterna ladda hem och packa upp en s k Vagrant box, en låda i lådan, där vi hade möjlighet att förinstallera alla program som skulle användas på kursen, samtliga öppen programvara och fria att distribuera. På så sätt kunde vi lärare vara säkra på att alla studenter hade tillgång till samma uppsättning program, som samverkade på samma sätt och betjänades av samma operativsystem. Vår vision om att ta inte bara lärandet utan hela datasalen in i vardagsrummet hemma hos studenten hade lyckats.

Presentationen kommer att behandla det tekniska kursupplägget, de styrkor och svagheter vi kunnat identifiera under de fyra första kurstillfällena, både vad gäller undervisning med hjälp av VirtualBox och Vagrant i datorsalar på Campus, men även inom distansundervisning, på studenternas egna datorer. Tanken är att visa på undervisningsformens giltighet för att inspirera andra, men samtidigt dela med oss av erfarenheter runt dolda fallgropar.