Umeå universitets logga

Forest reserves in boreal Scandinavia are primarily established to protect biodiversity. However, they also serve as important reference areas for traditional land use by the indigenous Sami people, a factor often overlooked during reserve creation. In this study, we examined the role of Sami land use in shaping the forest structure of Tjieggelvas, a large forest reserve in northern Sweden that has not been affected by modern forestry. We collected field data on both forest structure and cultural objects—visible remains of human activity—at five sites and analyzed the data using Principal Component Analysis (PCA). The results revealed noticeable differences between sites, mainly due to human impact. However, there was no link between forest-structure variables associated with old-growth conditions and the density of cultural objects. To arrive at a better interpretation of our findings, we reviewed archival sources from the early eighteenth century onward and interpreted Sami place names. The combination of these data provided a detailed understanding of the cultural history and human influence on this ancient forest. We conclude that the management and designation of forest reserves should more thoroughly incorporate cultural history and values than they currently do. Recognizing cultural heritage enhances the overall value of protected areas, connects the present with the past, and honors the history of indigenous peoples.

I rapporten utreds om och i så fall var och i vilken utsträckning konkurrerande markanvändning historiskt har förekommit på samebyn Báste čearrus åretruntmarker, det vill säga den del av det nuvarande byområdet som ligger ovanför odlingsgränsen.

Rumsligt begränsas rapporten till den del av Báste čearrus nuvarande byområde som avses i 32§ rennäringslagen”, det vill säga ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition”. Tidsmässigt Den begränsas den till perioden 1500–1750.

Utredningen baseras framför allt på litteraturstudier men fakta har så långt som möjligt kontrollerats mot källorna enligt vad som framgår av fotnoterna.

Slutsatsen är att den konkurrerande markanvändningen, särskilt när det gäller jakt och fiske, av andra än lokala samer varit av obetydlig omfattning före 1750.

I rapporten utreds om och i så fall var och i vilken utsträckning konkurrerande markanvändning historiskt har förekommit på Rans sameby åretruntmarker, det vill säga den del av det nuvarande byområdet som ligger ovanför odlingsgränsen.

Rumsligt begränsas rapporten till den del av Rans samebys nuvarande byområde som avses i 32§ rennäringslagen”, det vill säga ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition”. Tidsmässigt Den begränsas den till perioden 1500–1750.

Utredningen baseras framför allt på litteraturstudier men fakta har så långt som möjligt kontrollerats mot källorna enligt vad som framgår av fotnoterna.

Slutsatsen är att den konkurrerande markanvändningen inom Rans sameby, särskilt när det gäller jakt och fiske, av andra än lokala samer varit av obetydlig omfattning före 1750.

I rapporten utreds om och i så fall var och i vilken utsträckning konkurrerande markanvändning historiskt har förekommit på Sirges samebys åretruntmarker, det vill säga den del av det nuvarande byområdet som ligger ovanför odlingsgränsen.

Rumsligt begränsas rapporten till den del av Sirges samebys nuvarande byområde som avses i 32§ rennäringslagen”, det vill säga ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition”. Tidsmässigt begränsas den till perioden 1500–1750.

Utredningen baseras framför allt på litteraturstudier men fakta har så långt som möjligt kontrollerats mot källorna enligt vad som framgår av fotnoterna.

Slutsatsen är att den konkurrerande markanvändningen inom Sirges sameby, särskilt när det gäller jakt och fiske, av andra än lokala samer varit av obetydlig omfattning före 1750.

I rapporten utreds om och i så fall var och i vilken utsträckning konkurrerande markanvändning historiskt har förekommit på samebyn Unna tjerusjs åretruntmarker, det vill säga den del av det nuvarande byområdet som ligger ovanför odlingsgränsen.

Rumsligt begränsas rapporten till den del av Unna tjerusjs nuvarande byområde som avses i 32§ rennäringslagen”, det vill säga ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition”. Tidsmässigt begränsas den till perioden 1500–1750.

Utredningen baseras framför allt på litteraturstudier men fakta har så långt som möjligt kontrollerats mot källorna enligt vad som framgår av fotnoterna.

Slutsatsen är att den konkurrerande markanvändningen inom Unna tjerusj, särskilt när det gäller jakt och fiske, av andra än lokala samer varit av obetydlig omfattning före 1750.

Vi har anlitats som sakkunniga av Talma sameby och dess juridiska ombud för att undersöka i vilken utsträckning andra intressenter än samerna bedrivit konkurrerande markanvändning inom samebyns nuvarande byområde ovan odlingsgränsen före 1750. Framför allt har vi undersökt markanvändning inom fastigheter som står under statens omedelbara disposition och idag förvaltas av Fastighetsverket eller Naturvårdsverket, eftersom det är dessa marker som omfattas av Talma samebys stämning av staten angående rätten att upplåta jakt- och fiskerättigheter.

Vi har gjort en noggrann genomgång av de historiska källor med relevans för målet som vi kunnat identifiera liksom av publicerad litteratur. Vi har registrerat och analyserat alla uppgifter om nybyggares och hemmansägares användning av jaktmarker, fiskevatten och slåtterängar samt om malmexploateringar inom Talma samebys nuvarande byområde ovan odlingsgränsen och ett vidare omland. Ingen har tidigare kartlagt den historiska markanvändningen inom detta område på en sådan detaljnivå.

Efter avslutad undersökning kan vi som sakkunniga konstatera att det inte finns belägg för att någon konkurrerande markanvändning förekommit inom det aktuella området förrän vid mitten av 1500-talet, då bönder från Tornedalen fiskade i två sjöar som samtidigt nyttjades av samerna.

De enda boställen som etablerades inom Talma samebys nuvarande byområde före 1750 fanns i Jukkasjärvi och hade samband med kyrkans och skolans verksamhet. De som var bosatta i Jukkasjärvi hade enstaka slåttermarker inom Talma samebys nuvarande byområde ovan odlingsgränsen. Detta hade även Vittangiborna, trots att Vittangi by ligger utanför Talma samebys nuvarande byområde.

När det gäller fiske är det belagt att prästbordet hade fiske i Sautusjärvi och Jukkasjärvi på 1600-talet. Det finns också en uppgift om att nybyggare från Jukkasjärvi kyrkby fiskade i den nedre änden av Torneträsk 1746, samt ytterligare några uppgifter om fiskevatten och slåttermarker som möjligen kan ha nyttjats före 1750.

Nästan alla de slåtterängar, fiskevatten och jaktmarker som nyttjades före 1750 ligger emellertid idag inom fastigheter som är privatägda eller hör till by- eller sockenallmänningar, varför de inte berörs av Talma samebys stämning av staten. Detta gäller även med beaktande av nybygget Kurravaara, som insynades 1751 utanför Talma samebys nuvarande byområde men vars innehavare hade viss verksamhet inom området.

Malmbrytning har i mindre utsträckning bedrivits inom Talma samebys nuvarande byområde ovan odlingsgränsen men har inte, såvitt vi kunnat utröna, berört jakt och fiske.

Vår samlade bedömning är att den konkurrerande markanvändningen före 1750 på marker som berörs av Talma samebys stämning av staten varit av obetydlig omfattning.

Toponyms containing the element rengård can be found in approximately 80 places in northern Sweden, mainly along the coast. The literal understanding of the word presents no difficulties, since ren means reindeer (Rangifer tarandus L.) and gård some kind of enclosure or fence. But what kind of reindeer – wild or domesticated? And for what purpose was the device created?

In this paper, three different hypotheses are identified in published literature, analysed using GIS methods and discussed in relation to historical sources. The first hypothesis, that rengård refers to pit systems combined with fences installed for hunting wild reindeer, is rejected because of the lack of geographical correlation with registered hunting pits. The second hypothesis, that rengård refers to corrals for domesticated reindeer, is considered to be an unlikely explanation for toponyms in the coastland, i.e. the majority, due to the lack of examples in historical sources. The third hypothesis, that rengård refers to fences used by coastland farmers to hunt wild reindeer with snares, spears or arrows, is supported by both substantial geographical correspondence between the toponyms and the earliest known farming villages, and historical sources. The author concludes that in most cases, the rengård toponyms designate locations where fences were built by coastland farmers to hunt wild reindeer before the early 18th century.