Min vetenskapliga bakgrund har jag i nordiska språk, där jag arbetat mycket med ortnamn och dialekter, men också intresserat mig för folkkulturen i en bred mening med arkeologi, etnologi, historia m.m. Därav föredragets historiska perspektiv.
Det har vid planeringen av detta första möte i ”Mötesplats Skagsudde” varit viktigt att vi skulle uppehålla oss här vid Nolaskogs, alltså området norr om Skuleskogen men söder om Västerbottensgränsen, varför jag hämtar många av mina exempel från detta och en del andra norrländska områden. Därav ett fokus i norr.
Jag kommer i inledningsföredraget att stanna upp vid ett äldre, förindustriellt nordsvenskt samhälle, där man livnärde sig på jordbruk, boskapsskötsel, fiske, jakt, sälfänge vid havet, renskötsel längre in, och där man tog tillvara vad markerna gav av bär och växter. Det var ett mycket komplext samhälle, där man var tvungen att på ett begåvat sätt parera alla de svåra problem människor kunde möta med dåliga somrar, besvärliga kommunikationer, sjukdomar. Det var verkligen fråga om ett rikt kunskapssamhälle, för vilket man ska ha stor respekt.
Det är nog många som tänker sig ett sådant äldre samhälle som mycket isolerat, med minimala kontakter utåt mot andra grupper av människor. Men var det så? Knappast.
Nolaskogs, alltså den nordöstra delen av Ångermanland, är ett mytomspunnet område. I romanen Rövarna i Skuleskogen (1988) skriver Kerstin Ekman mästerligt om trollet Skord som kommer från Skule, men över århundraden reser runt i människornas värld och får se många miljöer, blir alkemist i Uppsala, upplever 30-åriga krigets alla fasor och blir kolonist i Saint-Barthélemy i Västindien, för att till sist återvända hem. I en passage i romanen berättar Ekman att Nolaskogs är ett land där själve Satan satt sin svarta tumme. Det hade skett när han visade Jesus alla länder på jorden för att fresta honom. Här uppe bodde därför ett fruktansvärt folk – med svinborst i nacken, tänder som fargaltar som fick fragga i munnen när de talade, som hon skriver.
Ekman bottnar säkert denna berättelse i en sägen som finns om att Gud Fader vid skapelsen den sjätte dagens afton vart trött, men fortfarande hade en näve stoft kvar: vad skulle han göra av detta skaparstoft? Han kastade ut det över Nolaskogs och sade bara – bli vad de vill, och så vart de nolaskogsar’n.
Den mörka Skuleskogen och det mäktiga Skuleberget må av oss som reser efter E4:an upplevas som stora barriärer, men var det på båt man tog sig fram, var det ju lätt att passera förbi berget. Faktum är att de språkliga förbindelserna mellan folket norr om och söder om skogen varit betydelsefulla och avsatt tydliga spår. Man kan nämligen se att en del språkdrag som är medeltida och har sitt centrum norr om skogen, spridits söderut: i gammal tid stavades ordet för färgen hvit med hv i början, och uttalades så, det som i norska blivit kvit, och detta uttalas i en stor del av Nolaskogs (men också i Nordmaling och Bjurholm) med gv i början, vit heter alltså gvit. Detta språkdrag har hos en äldre generation dialekttalare funnits ända ner till Nora och Nordingrå i södra Ångermanland. Det är tydligen ett prestigedrag från Nolaskogs som man tagit efter längre ner efter kusten.
Frågan är: hur går det till när språk, kulturföreteelser, seder och bruk sprids? Jo enkelt talat: två grupper med olika företeelser eller drag möts, kontakt, och så kan det hända saker. Grupp A kan av prestigeskäl ta efter grupp B och helt enkelt låna in en nyhet, eller grupp A kan välja att bibehålla sitt drag, man identifierar sig mot den egna gruppen och avvisar inlånet. Prestige och identifikation är likartade begrepp: identifikation (och solidaritet) mot den egna gruppen eller mot den angränsande gruppen. Detta rör sig här som man lätt inser om sociala fenomen, där det inte är naturens barriärer som sätter gränser utan de gränser man själv upprättar ”inuti huvudet”. Det är därför språkgränser kan gå över slätter som i Frankrike eller i Västergötland. Man har haft sina äktenskapsfält och kontaktmönster utåt mot grannarna eller inåt mot den egna gruppen – och till följd av detta tagit till sig nyheter utifrån eller avvisat dem.
Den erfarenhet som kulturforskaren har av denna äldre tiders människor, är att de var rörliga och rörde sig över vidsträckta geografier.
Ett exempel: Gävle är den enda medeltida staden i Norrland och en hel del av handeln Nolaskogs kom att bedrivas av Gävlefiskare. Dessa kom hit upp för strömmingsfisket ända upp till Västerbottensgränsen, och till en början kom de inte bara från Gävle utan även från mellansvenska städer som Köping, Södertälje, Norrtälje, Strängnäs och Uppsala. Från 1557 hade fiskarborgarna i Gävle privilegium på allt fiske av strömming här mot att erlade var tionde tunna fisk till kronan. Ångermanland fick alltså en tidig anknytning till Gävle, Älvkarleby marknad och norra Roslagen, i någon mån också Stockholm. Dessa kontakter skedde med båt. Men vintertid forslade sörkörarna, dvs. forbönder, varor på slädar, söderöver.
Norra Ångermanland är en övergångszon vad gäller kommunikationerna söderöver.
Gävlefiskarena alltså, de hade sedan länge funnits i de ångermanländska kusttrakterna, de fiskade och bedrev handel, säkert också en del olovlig handel. När Härnösands stad kom till 1586 kändes det säkert inte fel för nolaskogsarna att gå Härnösandsborgarna förbi och handla direkt med gävleborna. När gävlefiskarena på hösten återvände hemåt, hände det att en välbeställd bonde kunde låta sina söner följa med ner till trivialskolan i Gävle – trivialskola var namnet på en lägre lärdomskola som gav senare ingång till högre studier –, som tillkommit på 1550-talet. Och på våren kunde sönerna följa gävlefiskarena upp till de ångermanländska hemtrakterna.
Så gick det säkert till när bonden Anders Olofsson i By i Sidensjö sände sina söner Abraham och David ner till Gävle för studier – David läste vidare i Greifswald och blev kyrkoherde i Ytterselö i Södermanland, – medan Abraham, som vi känner under det fullständiga namnet Abraham Andrae Angermannus, efter Gävle trivialskola läste vidare vid universitetet i Rostock och blev ärkebiskop – tyvärr blir han avsatt till följd av stridigheter i spåren efter uppgörelser mellan Sigismund och Karl IX. Han dog 1608.
Det kommunikativa ”kretslopp” som naturligt skapades med hjälp av gävlefiskare fick alltså också sådana intellektuella resultat.
På samma sätt som det så kallade terminarhus (alltså ett slags härbärge för munkarna när de var på resa efter kusten; ibland felaktigt kallat kloster) som franciskanmunkarna hade vid kusten uppe i Bureå söder om Skellefteå, vilket gav medlemmar av det som blev den välbekanta Buresläkten möjligheter att komma ner till Uppsala och Stockholm, där de blev biskopar och ärkebiskopar, och under 1600-talet hade flera viktiga funktioner inom den svenska fornminnesvården och statliga administration. Munkhärbärget vid kusten uppe vid Bureå utgjorde en tidig intellektuell nod i norr!
Men Nolaskogs, även vidgat till området norr om Ådalen, är också i andra hänseendeen kulturell gränsbygd. Här finns byar intill vilka fjäll- och skogssamerna haft sina vinteruppehåll i kusten, här finns de sydligaste skogssamerna, med sina sydda båtar i gränstrakterna mellan Ångermanland och södra Lappmarken. Ett betydelsefullt samiskt kulturfenomen utgör de rep till noten (dvs. nät som man drog in för att fånga fisk), rep som gjordes av rottågor, dvs. trådarna från en trädrot. Dessa rep var utomordentligt starka, och tillverkades ända in på 1930-talet av kustboende samer i Nolaskogs och i Ådalen.
Samerna och nybyggarna i den södra svenska Lappmarken (Åsele lappmark med Vilhelmina) hade i samband med 1600- och 1700-talets bebyggelseexpansion i Lappmarken mötts. Nybyggarna kom från kusten men också från sydligare delar av Sverige som Dalarna, i vissa fall också från Norge. Dessutom fanns sådana som kom från Savolax i den del av Sverige som Finland utgjorde, och som alltså talade finska.
Visst kunde det uppstå gnissel i mötet mellan grupperna, som när nybyggarnas slåtterhässjor på markerna blev renhjordens föda. Höhässjorna på myrarna var ett omistligt kapital för nybyggarna. För samerna å sin sida kunde svedjandet i skogarna innebära att ett renbete förstördes för att nybyggarna skulle få ett bra sommarbete. Renbetet var utomordentligt viktigt för samerna. Man möter dock förvånansvärt få rättsprocesser som berör dessa konflikter, kanske beroende på att nybyggarna och framför allt samerna sällan drog frågorna inför tinget. Folktraditionen utmålar däremot bilden av stora konflikter, och de få rättsfall man möter utgör nog bara toppen på isberget.
Men trots allt – samtidigt behövde ju grupperna varandra. Renprodukter var viktiga för nybyggarens hushåll: köttet, bällingskorna (skor som var gjorda av det skinn som dragits av från renens underben), renfällar och annat. Nybyggaren ägde skötesrenar hos samen, det var en värdefull resurs. Samen kunde få husrum hos nybyggaren vid flyttningen, förvara transportredskap och husgeråd hos honom, beställa skohö (dvs. torkad starr som användes istället för strumpor) och andra viktiga förnödenheter. Man var beroende av varandra för sin överlevnad.
Samerna besatt också betydande geografiska kunskaper, även de viktiga. När finnen Mattis den dumbe (dövstumme) som bodde nere vid kusten i Nätra på 1680-talet bosätter sig i Hälla ända uppe i Åsele, misstänker man att Mattis fått veta om dessa nybyggesmarker just av de samer som regelbundet brukade finnas nere i Nätra. Sådant kunskapsutbyte var också viktigt.
I Lappmarkerna tog nybyggarna också upp samiska ord för olika företeelser: gómpa (som är ett sydsamiskt ord) är benämningen på en maträtt som tillreds genom att man kokar växter som kvanne, ängssyra eller för den delen någon annan växt, i vatten, och lägger de kokta växtdelarna i renmjölk i en renmage eller i ett träkärl varefter mjölken får surna. Den anrättningen gav variation i magarna för sådana som behövde något annat än fisk och kött. Nybyggarna lärde sig detta av samerna och tog naturligt också upp det samiska ordet.
Ibland fick ordet i nybyggarnas språk en något annan betydelse: benämningen på det speciella samiska sättet att sjunga, jojka, som finns i samiska dialekter i betydelsen ’sjunga världsliga visor’ och liknande, kan hos nybyggarna också syfta på ljudet som på avstånd hörs när de som vallade korna på skogen högt lockade på kreaturen, men också om att prata i ett och detsamma.
Andra gånger tog man upp ett samiskt ord för att det skulle ersätta något ord som redan fanns i nybyggardialekten. Koxik är det ord som tagits in från samiska språk för lavskrikan, en fågel som annars i dialekterna heter rödskrika, granskrika, skogsmora eller just lavskrika. Varför lånar man då in ordet koxik? Jo lavskrikan ansågs vara en farlig fågel som man skulle passa sig för att tala om med dess svenska namn – den förstod nämligen svenska – för då lockade man lavskrikan till sig och den kunde då ställa till det med olyckor. Man lockade alltså fram den om man sade lavskrika eller rödskrika! Men sade man koxik som var samiska, ja då förstod fågeln inte det språket och lockades inte fram. Koxik var ett funktionellt ersättningsord.
Ibland hade nybyggaren behov av att anpassa sin världsbild eller syn på omvärlden efter den samiska världsordningen. I de svenska dialekterna i Åsele och Lycksele lappmarker bildar man efter samiskt mönster orden latjo, latjofolk, latjofar, latjogubbe eller latjomor. Sonens far och mor kallar sonens svärfar för latjofar, sonens far eller mor kallar sonens svärmor för latjomor och tillsammans latjofolk. I svenska dialekter finns några få inhemska ord för detta, och på tyska heter det Mitvater, på engelska co-father-in-law och på latin consocer, men i stort tycks ord för detta alltså saknas i de nordiska språken. Varför tog man in detta ord? Jo det var i den samiska kulturen viktig att hålla reda på också den ingifta släkten och eftersom samerna och nybyggarna bodde så tätt intill varandra, fick också nybyggarna behov av dessa begrepp. Det visar dessutom att samer och nybyggare gift sig med varandra.
I det inre av Lappmarken fanns samer och dessa bedrev redan under medeltiden en viktig transitohandel. Inte minst var handeln i de norska fjordbottnarna betydelsefull. Upp till marknadsplatserna i Nordland och Finnmark kom båtar lastade med varor från Bergen och Trondheim. Här fanns både nordbor och den tyska Hansans handelsmän.
Denna marknadshandel tog sig an samernas fisk, sämskade, dvs. behandlade, renhudar, ekorrskinn, säkert också en del horn- och benarbeten, bruksföremål av trä och trädrötter (rottågor som vi talat om tidigare) och samerna köpte från handelsmännen bland annat mjöl, salt, tobak och brännvin. Men handelsöverskottet som samerna fick användes också till att införskaffa silverföremål, som representerade ett ekonomiskt värde, men också hade en social funktion som gav prestige och skänkte bäraren av silvret glans.
I det samiska silvret möter rosmotivet i de silverbeslagna bältena. Detta motiv hörde ursprungligen hemma i den medeltida gotikens formvärld och finns i de västeuropeiska kyrkorna från 1200- och 1300-tal.
Här möter även maljor (ringar, som sitter parvis på tröjans eller livstyckets framsida, avsett för hopsnörning) och hängknappar i den samiska silverkragen, där vi återfinner det medeltida Ave Maria-monogrammet, ett M som i Maria. Detta motiv är känt hos samerna åtminstone sedan 1400-talet. Motivet var efterfrågat av de samiska beställarna, även när det kommit ur bruk på många andra håll i Norden – det bibehölls endast i Skåne, i norska Vestlandet och på Island, och alltså även hos samerna.
Dessa silverarbeten gjordes till en början i Bergen och Trondheim, men när så silversmeder på den svenska sidan anlitades i början på 1700-tal och framåt, ja då arbetar de också efter mallar så att dessa ålderdomliga stiltyper lever kvar, långt efter att de på andra håll blivit omoderna.
Monogrammet används än i dag i kraft av sitt symbolvärde, dels som logotyp för Silvermuseet i Arjeplog, dels för Mujto subttsasa-projektet, ett museiprojekt som arbetar med att skapa ett samiskt utställningsspråk med hjälp av digital teknik.Jag ska sluta exemplifieringen i södra Ångermanlands kustland, med en annan detalj, men det är som rubriken anger – ofta är det genom vattendroppen man ser världen, genom detaljerna som man ser större sammanhang.
Som fästmansgåvor kunde unga ångermanlänningar, i bl.a. Högsjö och Säbrå, snida smörmått eller smörkyrkor till sina tillkommande. Dessa mått förvarade smör (för uppemot 8 kilo), hade fyra väggar med snidade symboler på utsidan, där väggarna sattes ihop med varandra. Motiven är intressanta. Det fanns alltid med en flicka som kärnade smör, menså fanns motiv, ofta skepp men också ett mynt eller en pokal. Varifrån hämtade man dessa motiv? En källa till motiven tycks vara utländska spelkort som sjömän köpt i Barcelona eller Amsterdam, men som också kom in via Göteborgs hamn.
Man hade ju inte så många bildkällor, man hade Bibeln och psalmboken och kanske någon postilla men där fanns i allmänhet inte några bilder, och kyrkvalvens motiv ville mannog inte använda i sitt profana sammanhang. Men inte bara spelkorten var bildkällor för smörmåtten, utan också cigarettpaketen – ett märke från 1800-talet hette Dalkullan och hon återfinns på flera av smörmåtten. Andra bildkällor kan ha hämtats från almanackor och skillingtryck.
Vår historiska exposé är avslutad. Vad har vi lärt oss? Jo inte var de äldre samhällena så isolerade som man kanske inbillar sig. De involverade istället nätverk som var vidsträckta och sträckte sig över svenskt och nordiskt område, och även involverade den internationella katolska kyrkan. Vidare lär vi oss att kulturella möten och flerspråkighet är naturliga tillstånd, både i historisk tid och i nutid. Ja enspråkighet är ett sällsynt tillstånd, om man blickar ut internationellt med kanske 7 000 kända språk. Och lär oss att alla levande och väl fungerande kulturer lånar och utbyter tankar och ord och annat med varandra. Prestigen är i detta fall utåtriktad. Människor kan emellertid också välja att använda sig av det egna, och inte låna in. Därvid är prestigen inåtriktad.
Men visst – konflikter uppstår i kontakterna och de måste hanteras. Man får alltså akta sig för att skapa sig ett harmoniperspektiv vad gäller historiens människor. Så var det inte.
Samtidigt var folk beroende av varandra och vann på att söka lösa konflikterna. Så var det också.
De äldre samhällena var rika kunskapssamhällen, som man ska ha stor respekt för. Människors möten och människors interaktion med varandra, deras gränsöverskridande, lade i många fall grunden för ett framåtskridande. Så var det historiskt och så är det än i dag. Gränsöverskridande ger framåtskridande.
Vi har i denna inledning sett världen genom vattendroppen – där små detaljer fått oss attse sammanhang och större perspektiv. Enskildheter finns alltså i det hela. Eller som den persiske 1200-talspoeten Jalal al-din Rumi uttryckt det: ”Du är inte en droppe i havet. Du är hela havet i en droppe.”
Ett samtal om kraften i kulturella möten i historien och i vår samtid. Seminarium på dansbanan i Skeppsmaln 22 juni 2022. Ett evenemang genomfört med stöd av och i samarbete med Kungl. Skytteanska samfundet, Mittuniversitetet, Sjöfartsverket, Örnsköldsviks Allehanda, Grundsunda hembygdsförening, Skagens intresseförening, Skags kapellag, Skeppsmalns hamn- och fiskarförening och Skeppsmalns kapellag.