Umeå University's logo

År 2024 infördes i polislagen nya regler om säkerhetszoner, som i brottsförebyggande syfte ger polisen utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning – i form av kroppsvisitationer och genomsökningar av transportmedel – i geografiskt avgränsade områden. I denna artikel undersöks dels 40 polisers initiala uppfattningar om dessa bestämmelser om säkerhetszoner, dels innehållet i bestämmelserna både såvitt avser upprättande av säkerhetszoner och tvångsmedelsanvändning i dessa zoner. Undersökningen visar att nästan alla tillfrågade poliser anser att de inte har tillräcklig kunskap om de nya reglerna om säkerhetszoner. Beträffande gällande rätt visar undersökningen att den nya regleringen innehåller en del vaga begrepp, att det kan diskuteras om den är förenlig med artikel 8 i Europakonventionen och att det sedan tidigare finns andra bestämmelser i polislagen som ger relativt omfattande möjligheter till användning av tvångsmedel av den typ som brukas i säkerhetszoner. I artikeln argumenteras för ett införande av enhetliga risknivåer i tvångsmedelslagstiftning med ett brottsförebyggande syfte.

I denna handbok återfinns 17 schematiska mallar inom olika juridiska ämnesområden, där behovet av pedagogiska grepp är särskilt stort. Vissa av dessa mallar utgör sammanfattningar av regelverk, medan andra har karaktär av minneslista vid lösning av olika juridiska problem. Framställningen baseras i stor utsträckning på kurslitteratur, till vilken det finns talrika hänvisningar.

Handboken vänder sig i första hand till studenter som läser juristprogrammet, men kan med fördel också användas av yrkesverksamma jurister. Den lämpar sig exempelvis som en hjälp vid lösning av juridiska problem och som ett stöd för tentamensläsning inom de aktuella rättsområdena.

I denna femte upplaga har framställningen uppdaterats för att överensstämma med nu gällande rätt, bl.a. den nya konsumentköplagen. En nyhet i handboken är också en mall i Offentlighet och sekretess.

Syftet med denna artikel är att utforska hur centrala svenska aktörer upplever och hanterar arbetet med åldersbedömningar av asylsökande barn i Sverige. Vidare syftar artikeln till att diskutera hur dessa aktörer använder sitt handlingsutrymme till att balansera mellan den rättsliga regleringen å den ena sidan och barnets rättigheter och behov å den andra. I artikeln används Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater. Undersökningen baseras på kvalitativa semi-strukturerade intervjuer med tjänstepersoner vid Migrationsverket och rättsläkare. Av resultaten dras slutsatsen att tjänstepersonerna vid Migrationsverket har ett stort handlingsutrymme vid åldersbedömning av asylsökande barn, men att de i hög grad använder detta till att överlämna beslutet om ålder till rättsläkarna. Vidare dras slutsatsen att rättsläkarna har ett mer begränsat handlingsutrymme, eftersom det är utlåtanden från tandläkare och röntgenläkare som egentligen avgör vilken åldersbedömning som görs.

Asylum-seeking minors are viewed as particularly vulnerable but are still exposed to coercive measures permitted by law. This study analyses Swedish Police Authority and Swedish Migration Agency officials’ perceptions of coercive measures towards minors in the asylum process in light of the Swedish law, and raises minors’ own voices on their experiences of coercive measures. Qualitative interviews were performed with 1) officials at the Swedish Police Authority and Swedish Migration Agency who manage and use coercive actions against minors and 2) former minors with experiences of being subjected to coercive measures. Based on a thematic analysis, the results illustrate how the officials’ perceptions about coercive measures are characterized by uncertainty and ambivalence. The minors expressed the importance of how they were treated during the asylum process rather than the coercive measure as such. Swedish law regulating coercive measures needs clarifications to give sufficient guidance for practice.

State officials report practical needs to put migrant minors in detention, and the European Convention on Human Rights sets legal limits on this practice. This article defines the scope of circumstances under which migrating minors may be detained by analyzing The European Court of Human Rights case law, using judgments in which the detention of migrant minors has been alleged a violation of Articles 3, 5.1, or 8. It also explores states’ needs for detaining such children, using data from 19 interviews with Swedish police officers, and compares these views with the case law. Police interviewees primarily describe two needs to detain children: to make deportations of children smooth and dignified, and to prevent minors from committing crimes. The investigation finds that migrant minor detentions are rarely permissible according to the Convention—especially under Article 3—and that the permissible scope is too small to meet the expressed practical needs. The actors involved in the issue of detaining migrant minors might have different perspectives on the issue, but they must not lose sight of the fact that these children are categorized as some of the most vulnerable in society and that their rights must be protected.