Umeå University's logo

Med anledning av skapelsemyten som berättas i operan Eatnama váibmu/Jordens hjärta skriver Stoor om samernas andlighet och myter.

Hos det samiska folket har det andliga och mytiska alltid haft en roll att spela i vardagen. Många är de berättelser som traderats över generationer. Prästen Anders Fjellner skrev i mitten av 1800-talet ned myten om samerna som solens barn. Han berättade att det är den historia som han hade hört i sin barndom. Hans verk sablades ned av den akademiska eliten som menade att Fjellner hade hittat på allt själv. Oavsett om han hade gjort det eller ej så är hans text att jämföra med Runebergs Kalevala. Vi hör idag om att vi är solens barn. Om man kallar det religion eller andlighet inkluderar det myter: muntliga eller skriftliga berättelser om dessa övernaturliga krafter/väsens handlingar. 

I berättandet finns språket som följer dig genom hela livet och är en del av din historia, vilket även kan kallas future narrative, det vill säga du har framtiden i din berättelse (Bönich-Brednich 2016, 197–199, 202, 207).[1] Samhällskraften i berättandet och särskilt i jojken har urkrafter som överlevt flerhundraårigt förtryck från de dominerande makterna i norr: svenska staten och kyrkan, danska/norska staten och kyrkan samt den ryska styrande eliten. Narrativbegreppet används idag lite slarvigt och jag ser, liksom många folklorister och antropologer, att det gått inflation i termen. Narrativ är både subjekt och ett redskap för att förmedla forskning, att erbjuda berättelser är ett kraftfullt sätt att förändra synen på livet, både det egna och lyssnarens; med andra ord, skapandet av det förflutna in till ett nutida samhälle och för en framtid. Jag ser jojken inte bara som musik/melodi utan också som en berättelse. Varje jojkutövare har sin grundrepertoar i berättandet och den kan varieras med olika variabler, så som olika infallsvinklar i text och melodi.

I detta kapitel har jag studerat hur tre manliga jojkare från Jokkmokksområdet, Johan Märak (1928-2019), Lars Pirak (1932-2008) och Apmut Ivar Kuoljok (f. 1928) som jag här kallar för de tre tenorerna – använt berättandet och jojken som en enhet. En stor del av materialet är hämtat från audiovisuella källor, såsom TV- och radioprogram och egna inspelningar. De framförde sina performanser från mitten av 1960-talet fram till 2010-talet genom att bara göra det, de ville helt enkelt att folk skulle höra berättelser från sin hemmiljö. I samma anda uttrycker språkvetaren Darrel R. Kipp (2000, 1), att man ska använda sitt språk och genomföra framföranden utan att be om ursäkt.[2] Jojkutövarna har gjort det som var naturligt för dem, och blev en del i en revitaliseringsprocess genom att använda jojken och språket som en del av deras världsbild. 

[1] Detta kapitel är ett resultat av forskningsprojektet Muntligt berättande som kulturarv och samhällskraft som bedrivits med stöd av Vetenskapsrådet inom dess särskilda satsning på forskning om kultur och kulturarv (Dnr 2016–02275). Presentation, länkar till och förteckningar över andra skrifter i projektet finns på https://www.umu.se/forskning/projekt/muntligt-berattande-som-immateriellt-kulturarv-och-samhallskraft/.

[2] Under 1960-talet var Jokkmokk fortfarande starkt laestadianskt präglat och många såg jojk som något syndigt.

This chapter addresses the relationship between cultural, spiritual, and religious values on a group level, and individual interpretations of these values in one's own life, focusing on end-of-life care issues. The Swedish DöBra cards, an adaption of the original US GoWish cards, provide an example to highlight this relationship. The DöBra cards are designed to be a tool to support conversations about values and preferences for future care at the end-of-life and thereby support "death literacy". Lessons learned from using the cards in research with older community-dwelling adults, in residential elder care, and among Indigenous Sámi are discussed, as well as those resulting from the cards' use by the general public without researcher mediation. DöBra card use thus far suggests that it may be a generic tool that can avoid systematic exclusion of particular cultural and religious groups while remaining flexible enough to allow for heterogeneity within groups, by recognizing individual interpretation of important values. The card deck's combination of flexibility and structure may potentially support encounters characterized by cultural humility, a prerequisite for care that is "culturally safe" for people with a variety of backgrounds and values.

I åttio år har vi väntat på en svensk version av Die Lappische volksmusik (1942) och nu är den här. Den svenska originaltexten har länge varit bekant för oss som jobbat med Karl Tiéns material. Vi fick vänta åttio år men det var det värt.

För att underlätta den statliga förvaltningen på regional nivå införde Axel Oxenstierna 1634 ett nytt slags län i hela riket. Längst norrut låg Norrlands län, som 1638 döptes om till Västerbottens län. Här blev Umeå residensstad. Länet var stort, för Norrbottens län avskildes först 1810. Enligt 1635 års landshövdingeinstruktion skulle de nya hövdingarna även vårda sig om städernas uppkomst och tillväxt. Den förste landhövdingen i det nya länet hette Stellan Mörner, den andre Frans Crusebjörn. Den tredje satt längre än någon gjort varken förr eller senare. Han hette Johan Graan.

Detta är en jojk i två delar kopplad till samernas tvångsarbeten vid silverbrytningen i Nasafjäll på 1600-talet, tolkad av Lena Maria Nilsson. År 1912 delade jojkaren Kristina Mårtensson från Arjeplog med sig av jojken till sameforskaren Karl Tirén. Jojken är nedtecknad av Karl Tirén på gehör och publicerad i notskrift och text. Genom att den består av två delar, skiljer den sig från de flesta andra jojkar. De två delarna i jojken skiljer sig också mycket ifrån varandra i karaktär och tempo. För att förstå och tolka jojken behövs en förklaring vad jojk är.

Várdduo – The Centre for Sami Research was established in the year 2000 under the Faculty of Arts. Umeå University has expanded its Indigenous research area, from Sami languages ​​and culture at the beginning (1975), to four areas today: Education and Language, Health and Living Conditions, Land and Water, Culture and History. This essay introduces the development of indigenous-related research at Umeå University with a focus on the research from Várdduo in the past 20 years. Today Várdduo serves as a hub for active expansion of research related to Indigenous issues at Umeå university to local, national and international arenas. Indigenous research at Umeå University/Várdduo, although still mainly on Sámi issues, has experienced a development characterized by fast growth, diversity, interdisciplinarity and increasing international commitment. 

瓦尔多萨米族人研究中心于2000 年成立，附属于人文学院。于默奥大学已将其原住民研究领域从最初（1975 年）的萨米语言和文化扩大到今天的四个领域：教育和语言、健康和生活条件、土地和水、文化和历史。本文介绍了于默奥大学尤其是瓦尔多萨米族人研究中心近20 年来原住民研究的发展情况。今天，瓦尔多作为一个中心，积极将于默奥大学有关原住民问题的研究扩展到地方、国家和国际领域。于默奥大学/ 瓦尔多的原住民研究虽然仍然主要关注萨米族人问题，但已经经历了快速增长、多样性、跨学科和越来越多的国际承诺的发展。