Umeå University's logo

Samhället sätter stora förhoppningar till att digitaliseringen ska utveckla hemtjänsten, men kunskap saknas om konsekvenserna för brukare, omsorgspersonal och chefer. Det finns många frågor att besvara. 

Syftet med den vetenskapliga genomlysningen var att undersöka hur, varför och under vilka förutsättningar HVB-hemmet Avstampet i Norr uppnår sina behandlingsresultat. Studien fokuserade på den primärbehandling mot missbruk enligt tolvstegsprogrammet och Recovery Dynamics som bedrivs vid Avstampet. Behandlingen är drog- och medicinfri. 

Studiens design byggde på en programteoriansats med inslag av en måluppfyllelsemodell. Programteoriansatsen användes för att ta fram en lokal och verksamhetsspecifik teori som beskriver, och i viss mån förklarar, hur och varför Avstampet uppnår sina behandlingsresultat. Med hjälp av en måluppfyllelseanalys granskades verksamhetens avsedda och uppnådda mål. Studiens teoretiska referensram bestod av KAIMeR-teorin och den kontextuella modellen vid terapeutisk behandling. Studiens data bygger på tre fokusgruppsintervjuer med personalen som genomfördes under perioden september 2019 till februari 2020.

Det övergripande resultat Avstampet eftersträvar är en långvarig stabil förändring och drogfrihet i klientens liv. Klienterna ska klara av motgångar och utmaningar utan att falla tillbaka i missbruk. I resultatbeskrivning kan man identifiera både kort- och långsiktiga resultat som kan ha en yt-, processuell- eller djupaspekt.  

Recovery Dynamics och manualbaserade insatser utgör centrala delar i behandlingen men kompletteras av informella och situationsanpassade insatser samt gruppinsatser. De informella insatserna baserar sig på medlevarskap och är oftast icke-uttalade. Fyra olika typer av informella insatser kunde identifieras: bemötande och omtanke, fysisk beröring, upplevelser och att agera pedagogiskt opedagogisk. Situationsanpassade insatser skräddarsys på basis av klienternas behov och de kan vara informella eller formella. Gruppinsatser grundar sig i den manualbaserade behandlingen där användningen av gruppsessioner är ett uttalat inslag.

I behandlingen ingår utomterapeutiska faktorer, dvs. behandlingselement som sker utanför Avstampets väggar. Klienterna deltar i AA/NA-möten som ordnas i närområdet. Personalen hjälper klienten med saker som hör till klienternas privatliv. Man uppmuntrar också både klienten och handläggaren att ha kontakt under tiden klienten är på behandlingshemmet. Dessutom är utomterapeutiska faktorer ”inbyggda” i tolvstegsbehandlingen, i och med att de sista stegen (efter primärbehandlingen) innebär att gå ut i samhället och stötta andra individer i aktivt missbruk.

Personalen har en klar uppfattning om vilka antaganden som styr behandlingen och som formar deras förhållningssätt till klienterna. Man utgår från att beroende är en sjukdom med fysiska, mentala och känslomässiga inslag och att behandlingen ska vara fri från mediciner och droger. Personalens handlingar utgår från ett relationellt förhållningssätt och medlevarskap och varje klient har en egen kontaktperson. Ett centralt antagande är att klienten ska lära sig nya verktyg under behandlingen, vilket personalen undervisar om, och att klienten förväntas ta ansvar för sin förändringsprocess, men med vägledning från Avstampet. Klienterna förväntas också stötta varandra under processen och delta i matchningsprocessen av nya klienter.  I studien identifierades fyra främjande kontextuella faktorer: 1) att det på Avstampet finns strikta regler och en tydlig vardagsstruktur som stödjer klienternas förändringsprocess; 2) verksamhetens småskalighet, dvs. att det endast finns 10 platser; 3) personalens starka sammanhållning, laganda och gemensamma synsätt på beroendevård och relationens betydelse för en lyckad behandling; 4) att personalen har god kännedom om, och förståelse för, den kontext klienterna kommer ifrån och att klientens livsvärld utanför behandlingshemmet beaktas vid behov under behandlingen. I studien identifierades inga kontextuella faktorer som direkt motverkar behandlingsresultaten. 

Rapporten är ett resultat av ett samverkansprojekt mellan Umeå kommun och Umeå Universitet. Syftet är att ta reda på vilka förhållanden som kan främja äldre invånares möjligheter att bo kvar hemma i eget boende och samtidigt möjliggöra förutsättningar till ett aktivt deltagande i samhällslivet, ökad självständighet och ett förlängt steg till vård- och omsorg.

 Rapporten innehåller en narrativ litteraturöversikt, där målsättningen är att sammanfatta och diskutera empiriska och teoretiska studier på ett område där det saknas en etablerad översikt och kunskapsläget är oklart. Översikten genomfördes i fyra faser: 1) Inledande litteratursökning, 2) Fokuserad litteratursökning, 3) Översiktlig analys av identifierade publikationer, samt 4) Kompletterande sökning och slutlig analys. För att identifiera relevanta publikationer gjordes datorbaserade sökningar i vetenskapliga databaser och etablerade sökmotorer. Det empiriska materialet består av 99 publikationer som slutligen valdes ut och analyserades systematiskt i fem steg.

Resultaten presenteras i fem kapitel: 1) Förhållanden relaterade till den egna personen, 2) Social delaktighet, sociala relationer och nätverk, 3) Boende och bostaden, 4) Digital teknik, 5) Fysisk omgivning. Resultaten visar att för att äldre ska kunna bo kvar hemma krävs ett holistiskt perspektiv som inkluderar både bostaden och den sociala och fysiska miljön utanför. Viktiga faktorer inkluderar självständighet, trygghet och säkerhet inom hemmet, samt att ta hänsyn till äldres egna uppfattningar om stöd och service. Det finns begränsat med forskning med fokus på att främja äldres boende i eget hem, och i rapporten betonas att det är en komplex fråga som kräver insatser från olika discipliner och sektorer. Att se de äldre som individer med varierande behov, och att använda ett personcentrerat förhållningssätt är centralt, trots att många insatser ofta utformas utifrån en homogen bild av äldre.

Baserat på resultaten diskuteras i det sista kapitlet tre huvudteman: Proaktiv bostads- och samhällsplanering, Social delaktighet och tredje rum, samt Digital teknik i den äldres vardag. Där belyses även bristen på studier som tar ett helhetsgrepp kring främjande av äldres vardag och självständighet i olika livssituationer.

Introduction: Systematic follow-up (SFU) is presented by central actors as an important tool in relation to the work with evidence-based practice and the national system for knowledge governance in Swedish social services. However, results from an empirical study with officials working with quality assurance in municipal social services showed that SFU can have different purposes and uses in organizations and that SFU is performed through heterogeneous digital technologies. In a few cases, SFU was recognized to be used for the purpose of learning and creating a common knowledge ground for social workers, managers, and politicians in the local welfare board. This paper explores the role of technology in enabling learning and the creation of common knowledge ground in the use of SFU. The exploration builds on previous research on boundary objects and technology-based coordination of knowledge in organizations.

Contributions: The contribution of this paper is a deeper understanding of key values that should be embedded in digital technologies to enable SFU to support learning and the creation of common knowledge ground within social services organizations.

Applications: The results can be used to support decisions on how to adapt digital technologies by emphasizing important requirements to support learning with SFU.

This article presents an outline of a theory of stigmatization, consisting of theoretical propositions and a graphic model, which can help describe and explain stigmatization processes in the personal social services. The building blocks of the theory originate from existing theories and previous empirical research including our own study of stigmatization processes among social workers in Sweden and the United States. Pattern matching methodology was key to identifying a need for a new theory. Contributions to existing theory and potential implications for policy and practice are discussed, especially in relation to social work in the personal social services. The outlined theory contributes to existing stigma theory in several ways, of which three key findings are highlighted. The theory suggests: 1) that stigmatization processes can go in several directions, sometimes simultaneously; 2) that stigmatization processes can involve mutual reinforcement which can develop into a negative spiral; 3) that stigma can be placed upon social work as an institution. The outlined theory can be used as a starting point for analysing stigmatization processes in social work in several contexts, such as different institutional or organizational settings. We argue that existing stigma theory does not always provide sufficiently deep or specific explanations that are appropriate for the uniqueness of different settings. Thus, there is a need for a theory that is more precise and adapted to such a setting. The framework can be useful for researchers and university students that need a theory when studying stigma processes in social work practice. 

I den här antologin beskriver ett antal författare socialtjänstens arbete med social hållbarhet utifrån olika nivåer och perspektiv. I det avslutande kapitlet sammanfattar vi de centrala aspekter som framkommer i bokens olika kapitel och som bidrar till ett klargörande av vad socialtjänstens arbete med social hållbarhet kan innebära. Vidare presenterar vi en sammanfattande tolkning av policylogiken bakom den planerade reformeringen av socialtjänsten och hur de olika insatser som diskuteras i boken kan förstås i relation till en sådan logik. Avslutningsvis diskuteras de behov, utmaningar och möjligheter, som mot bakgrund av bokens kapitel, är centrala för att kunna utveckla socialtjänstens arbete med social hållbarhet.

Den här antologin handlar om socialtjänstens arbete med social hållbarhet. Det är ett tema som per definition kan sägas vara betydelsefullt, men samtidigt är det oklart vad det innebär, både i teori och praktik. Vi förmodar att olika läsare närmar sig boken med skilda förväntningar och förkunskaper. Några frågor som antagligen kan infinna sig är: Vad är social hållbarhet? Vad finns det för koppling mellan social hållbarhet och socialtjänstens arbete? Är socialtjänstens arbete med social hållbarhet något nytt? Vilka behöver kunskap om socialtjänstens arbete med social hållbarhet och varför? I det här kapitlet för vi en introducerade diskussion i anslutning till dessa frågor. Därigenom läggs en grund för bokens övriga kapitel där olika aspekter av socialtjänstens arbete med social hållbarhet behandlas mer ingående.

Att arbeta för social hållbarhet är nödvändigt då det i grund och botten handlar om vår gemensamma framtid. I Sverige är socialtjänsten en nyckelaktör i detta arbete. I den här boken diskuteras bland annat vad social hållbarhet är, kopplingen mellan social hållbarhet och socialtjänstens arbete, samt hur socialtjänsten arbetar med frågor som rör social hållbarhet. I boken ger forskare och yrkesverksamma praktiker initierade och konkreta exempel på socialtjänstens arbete med social hållbarhet på olika samhällsnivåer. Författarna beskriver även hur arbetet med social hållbarhet har sett ut över tid och med utgångspunkt i lagförslag och aktuell forskning diskuteras hur socialtjänstens framtida arbete med social hållbarhet kan utvecklas. Socialtjänstens arbete med social hållbarhet vänder sig framför allt till studenter på socionomprogrammet och till studerande på andra professionsutbildningar inom det samhälls- och beteendevetenskapliga området. Boken kan med fördel läsas även av yrkesverksamma socionomer och annan personal i människobehandlande organisationer. Den är också relevant för beslutsfattare, lärare och forskare.

This paper investigates how social workers within the social services, in different welfare regimes, comprehend social stigma. This is important since stigmatized social workers can affect clients and the social work negatively, i.e. poorer quality of interventions and poorer quality of results. Two types of theory was used: social stigma, and Esping-Andersen’s typology of welfare regimes. Sweden and the United States was studied, since they represent opposite types of welfare regimes: Social Democratic (Sweden) and US (Liberal). Comparison of social stigma among social workers in two welfare regimes enabled us to study how values, social policies and institutions influenced stigmatization processes. Data was collected through focus group interviews: three in Sweden and three in the United States. Data were analyzed with a conventional content analysis.

Results show significant differences between Sweden and US regarding: 1) how social workers experience that society views social work, 2) what society’s view of social work mean for social workers’ self-perception, 3) how social workers experience that society views the social service clients, 4) what society’s view of clients mean for social workers’ client work. Differences are mainly due to dissimilarities between the various welfare regimes, where stigma is an inherent part of the liberal welfare regime.

For social workers to be able to promote dignity and worth of people, they themselves must experience dignity and worth in their professional role. A fundamental prerequisite for this is welfare systems’ recognition of the importance of trusting human relationships.