Umeå University's logo

I detta kapitel introduceras den kanadeniske marxistiska samhällsteoretikern David McNally med fokus på hans teori om den historiska kroppen. I kapitlet diskuteras hur denna teori löper genom och utvecklas i tre av hans viktigaste arbeten och kan läsas som ett försök att förena ekonomikritisk teori med en radikal humanism. 

Det har gått 12 år sedan den sjätte och sista delen av Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman "Min kamp" gavs ut på svenska. Då kretsade en hel del av debatten kring hans utlämnande beskrivningar inte bara av sina egna utan också familjemedlemmars, släktingars, vänners och kulturpersonligheters egenheter. Men i skuggan av denna bitvis högljudda debatt har det också förts diskussioner om vad Knausgårds roman har att säga om den samtid den är skriven i. Inte minst har en växande skara marxister och vänsterintellektuella behandlat Knausgårds författarskap. 2023 tilldelades Knausgård - trots att han absolut inte skulle beskriva sig själv som någon övertygad marxist - dessutom Jan Myrdalsällskapets ”Leninpriset.” Johan Örestig Kling har läst Min kamp och går i dialog med de tre vänsterorienterade tänkarna Fredric Jamesons, Anna Kornbluhs och Martin Hägglunds analyser av romansviten. Jameson, Kornbluh och Hägglund intresserar sig alla för frågan om den politiska potentialen i att vända sig inåt, mot det privata, intima och existentiella. Men deras slutsatser är radikalt olika.

Den svenska arbetsmarknaden har sett en ökning av organisationsprofessionella, särskilt inom HR (Human Resources). Trots att HR har utvecklats och professionaliserats, kämpar yrkesgruppen med sin status och legitimitet. Antologin "Med strategi och empati" utforskar HR:s historiska utveckling, etiska utmaningar och framtida möjligheter. Genom bidrag från forskare inom olika discipliner belyser boken HR:s roll i att skapa värde och främja samarbete inom organisationer. Den uppmanar till en diskussion om hur HR kan stärkas som profession och vilka värden som bör förena den. Antologin är läsvärd men framställningen av HR är så pass tillrättalagd att den inte ger en realistisk bild av professionens utmaningar. 

Efter decennier av nyliberal dominans och i kölvattnet av återkommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser har marxismen åter trätt fram som en gravitationspunkt för den samtida samhällsdebatten. Det växande behovet av verktyg för att förstå och utmana kapitalismens alltmer instabila ordning har drivit fram en global renässans för den marxistiska teorin – även i Sverige, där forskare, intellektuella och aktivister bidrar till dess utveckling.

I Samtida marxistisk teori presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, som på olika sätt fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern förlorar mark till den inflytelserika koalitionen mellan techmiljardärer och auktoritära ledare, framburna av nykonservativa, antifeministiska och fascistiska rörelser? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman? Den här boken riktar sig både till den som kanske möter marxistiskt eori för första gången och till den som vill bredda sin förståelse av vad den kan betyda idag.

När utopier formuleras under en historisk period då hegemonin kväver alla utmanare menar sociologen Johan Örestig att utrymmet för vad som är möjligt är så kringskuret att drömmen om framtiden mest liknar en lätt uppsminkad variant av nuet. Istället föreslår Örestig att frågan om utopism inte bör formuleras utifrån de antaganden och förväntningar som följer av kravet på realism överhuvudtaget, vilket emellertid inte betyder att försöken att göra utopismen realistisk ska avfärdas. 

När en rörelse tappar luften är det lätt att fastna i uppgivenhet och cynism. Men det ger också möjligheter att stanna upp och kritiskt reflektera över vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel och vilka lärdomar som kan göra oss rustade att lyckas bättre när nästa uppsving kommer. Johan Örestig har läst boken Hegemony How-To: A Roadmap for Radicals där Jonathan Matthew Smucker formulerar en sådan kritik av Occupy Wall Street.

Den svensk-amerikanske filosofen och litteraturforskaren Martin Hägglunds bok Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (2020 [2019]) har rönt stor uppmärksamhet på flera håll i världen. En viktig anledning till bokens framgång är att Hägglund skriver personligt, pedagogiskt och rättframt om den komplexa relationen mellan existentiella och politiska frågor. Vad innebär det att leva, att tro och ta ansvar inför sitt eget och andras liv? Vad ska vi göra med en korta tid vi getts på jorden? Hur villkorar och inskränker det kapitalistiska ekonomiska systemet och den liberala demokratin människors frihet? Hur kan en demokratisk socialism befria oss inte bara från materiell nöd utan också från andlig torftighet?

Boken är uppdelad i två huvudavsnitt. I det första, Sekulär tro, presenterar Hägglund genom läsningar av bland andra Søren Kierkegaard en radikal ateism. Mycket kort sammanfattat argumenterar han för att religiösa föreställningar om ett liv efter döden ständigt riskerar rättfärdiga mänskligt lidande med hänvisning till att det bäddar för en belöning på andra sidan döden. Den ateistiska positionen om att detta är det enda liv vi har kastar istället ljus över radikala frågor som hur livet blir meningsfullt och vad i det omgivande samhället som förvägrar oss friheten att leva det liv vi vill leva. I det andra avsnittet, Andlig frihet, diskuterar Hägglund med stöd av Hegel, Marx och Moishe Postone relationen mellan mänsklig frihet, ekonomiska och politiska relationer och samhälleliga institutioner. En central poäng är att det är den kapitalistiska värdeformen som kväser vår andliga frihet och att demokratisk socialism är den organiserande princip som ett fritt samhälle måste grundas i.

En bok med sådan spännvidd kan förstås reta många eftersom författaren fräckt för samman traditioner och begreppsapparater som i regel utvecklas separata från varandra. När boken dessutom är uppdelad som den är blir det också lätt så att olika experter begränsar sin kritik till en enskild del utan att diskutera dem sammantagna. Ärkebiskopen Antje Jackelén konstaterar i en recension att Hägglunds brist på teologiskt djup är häpnadsväckande, men avslöjar också indirekt sin egen brist på kritisk-teoretiskt djup. Clartés recensent avfärdar boken med att den stryker den läsande medelklassen medhårs och fokuserar på intima relationer mellan människor istället för relationer mellan klasser. SVT:s recensent konstaterar att den demokratiska socialism Hägglund drömmer om är utan värde eftersom den är orealistisk.

Det är förstås viktigt att lyfta fram och kritisera enskilda tillkortakommanden. Men det finns också något symptomatiskt i att detta blir en huvudsak medan en diskussion om vad läsningen av Hägglund gör för skillnad för oss som politiska varelser blir en bisak. I den mejlväxling som här publiceras utbyter Röda Rummets Evelina Johansson Wilén och Johan Örestig tankar med denna sistnämnda fråga i centrum.

Allt fler pekar ut staten som den enda delen av samhället med kraft och resurser nog att driva igenom en snabb utfasning av fossildrivna verksamheter. I denna essä diskuterar jag dilemmat att en sådan klimatomställning förväntas ske under en period då den representativa demokratin befinner sig i, vad David van Reybrouck kallar, en effektivitets- och legitimitetskris. Jag fokuserar särskilt på problemet att lokalsamhällen är splittrade i olika intressegrupper medan det saknas en gemensam linje mot stat och kapital och för fram en idé om hur demokratin skulle kunna vitaliseras genom lokala rådsdemokratiska institutioner.

Klimatrörelsen domineras idag av protester, opinionsbildning och teoretiserande. Även om alla dessa former av motstånd är nödvändiga så bidrar de inte till det som är varje radikal rörelses viktigaste uppgift: att samla och organisera ett växande antal människor i en massrörelse. Johan Örestig argumenterar för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp kan bli arenor för att solidariskt lösa gemensamma problem i vardagen och en övningsplats för självorganisering.