Umeå University's logo

Syftet med denna rapport är att belysa potentialen i offentlig upphandling, för att främja ett mer inkluderande och jämställt näringsliv, genom att stärka kvinnors företagande i Sverige. Offentlig upphandling är ett betydande verktyg för den offentliga sektorn, inte bara för att anskaffa varor, tjänster och entreprenader, utan också som ett potentiellt styrmedel för att uppnå samhällspolitiska mål. I rapporten undersöks möjligheten att använda upphandling mer strategiskt, i syfte att skapa ökad jämställdhet och därigenom bidra till en mer könsbalanserad företagsstruktur.Rapporten har tagits fram på uppdrag av Tillväxtanalys, som också har formulerat den övergripande frågeställningen. Bakgrunden till uppdraget är en växande diskussion både i Sverige och inom EU om hur offentlig upphandling kan användas för att adressera olika samhällsutmaningar, inte minst inom områden som miljö, social inkludering, innovation och jämställdhet. I takt med att fler upphandlande organisationer eftersträvar att nå sekundära mål utöver kostnadseffektivitet, uppstår behovet av kunskap kring vilka möjligheter och begränsningar som finns, såväl rättsliga som samhällsekonomiska.

Avtal kan innehålla otydligheter som gör att det blir nödvändigt med en tolkning. De kan också vara ofullständiga på ett sätt som gör att de måste fyllas ut med lagbestämmelser. Det här gäller givetvis även avtal som slutits efter att beslut om kontrakts­tilldelning fattats efter en genomförd offentlig upphandling. Varken upphandlings­direktiven eller den svenska lagstift­ningen tar ställning i frågan om hur parternas ömsesidiga förpliktelser i dessa fall ska tolkas. Frågan får bedömas genom en tolkning av avtalet och med tillämpning av de sedvanliga tolkningsprinciperna. Artikeln syftar till att analysera hur dessa tolkningsprinciper bör tillämpas vid tolkning av upphandlade avtal.

David Feltenius och Jessika Wide, nedan benämnda författarna, har i sin artikel i detta nummer av Statsvetenskaplig tidskrift på ett utförligt sätt beskrivit den kommunala självstyrelsen i Sverige, dess roll och dess framväxt. Inte minst karakteriseras svenska kommuner av ett konstitutionellt skydd, egen beskattningsrätt, skötseln av ett stort antal uppgifter och handlingsutrymme i skötseln av dessa uppgifter, frihet att bestämma över den egna organisationen samt inflytande över nationella beslut. Det framhålls att Sverige i samband med framväxten av välfärdsstaten gått mot en tydlig utveckling av ett flernivåstyre, med en rad uppgifter vars utförande är delegerade till lokal och regional nivå, med en utbyggnad av politiska och administrativa institutioner som följd. Författarna gör också en poäng av att utvecklingen mot ett flernivåstyre skapat en ökad diskrepans mellan den skrivna och den levande författningen, där den levande författningen åsyftar normer och praxis, till skillnad från uttryckliga regler i författningen. Som ett konkret exempel nämns förekomsten av förhandlingar mellan stat och region på central nivå för att skapa överenskommelser inom hälso- och sjukvården.

Kommentaren syftar till att bemöta vissa av de statsvetenskapliga ansatserna med några rättsvetenskapliga synpunkter och att även sätta in den kommunala självstyrelsen, såsom den ser ut i Sverige, i ett historiskt perspektiv som en fond till den konstitutionella reform som gjordes i och med införandet av 1974 års regeringsform. Det som möjligen kan te sig som en diskrepans enligt ett statsvetenskapligt perspektiv kan ur ett rättsvetenskapligt samtidigt framstå som fullt logiskt.   

Efter det att Sverige ratificerade Europakonventionen om kommunal självstyrelse (the European Charter of Local Self-Government) 1989, den s.k. självstyrelsekonventionen, har ett antal reformer av det lokala och regionala självstyret ägt rum. Frågan är i vilken utsträckning dessa reformer kan ses som anpassningar till konventionen. Analyser av granskningsrapporter och förarbeten indikerar att reformerna till stor del är inspirerade av konventionen men att några nyckelfunktioner i det svenska rättssystemet, t.ex. bristen på erforderliga rättsmedel, förblir opåverkade trots de i konventionen uppställda kraven.

Sweden ratified the European Charter of Local Self-Government in 1989 and committed itself to following all its articles. Sweden regarded itself as fully complying with all the Articles of the Charter, but emphasised that it was more relevant for other countries in Europe and the world. However, two monitoring reports from Congress, in 2005 and 2013, had been critical about implementation of the Charter. The Swedish government responded by gradually making further adjustments which generally increased the scope of local self-government. These included a major constitutional revision and changes in the Local Government Act. Changes have been largely inspired by the Charter but some essential features of the Swedish legal system, such as a lack of a significant judicial remedy have remained unaffected despite the demands of the Charter.