Umeå University's logo

Sverige och Västerbotten befinner sig i en återhämtningsperiod sett till den ekonomiska och sysselsättningsmässiga utvecklingen. På medellång och lång sikt står Västerbotten, i likhet med flertalet andra län i Sverige, inför relativt stora utmaningar när det gäller matchningen mellan efterfrågan på och utbudet av arbetskraft. Mer specifikt kan detta beskrivas som en kompetensmatchningsutmaning, som i Västerbotten bland annat beror på en åldrande befolkning och en förändrad efterfrågan på arbetskraft med specifika kompetenser. Situationen innebär en påtaglig risk att vissa yrken, givet att utvecklingen fortsätter i den riktning som den gjort det senaste decenniet, kommer att uppleva kraftiga utbudsbrister eller omvänt en risk för överskott. Dessa scenarion reser ett antal viktiga frågor: Hur många inom olika yrken kommer att gå i pension? Vilka kompetenser kommer att behövas? Vilka branscher växer och vilka minskar? Hur klarar utbildningssystemet att svara mot arbetsmarknadens behov av kompetens? Kort sagt, hur kan kompetensförsörjningen förbättras så att regionen står väl rustad inför den framtida utvecklingen? Dessa och liknande frågor ska diskuteras och åtminstone delvis besvaras inom ramen för de regionala kompetensplattformar som på regeringens uppdrag etableras i respektive län. I Västerbottens län ansvarar Region Västerbotten för uppbyggnaden av den regionala kompetensplattformen.

Syftet med de regionala kompetensplattformarna är att åstadkomma en ökad samverkan kring kompetensförsörjning och utbildningsplanering på kort och lång sikt. Arbetet ska leda till ökad kunskap, översikt och samordning inom kompetensförsörjnings- och utbildningsområdet. Uppdraget består av att dels utarbeta kunskapsunderlag och dels av att kommunicera dessa med arbetslivets företrädare och med utbildningsanordnare. Den föreliggande rapporten är en del i arbetet att skapa ett kvantitativt kunskapsbidrag kring framtida rekryteringsbehov i Västerbottens län.

Rapportens tidshorisont sträcker sig till 2020 med ett nedslag 2015, där rekryteringsbehovet på medellång sikt beskrivs. Syftet med föreliggande rapport inbegriper att dels på ett mer generellt sätt beskriva Västerbottens arbetsmarknads- och branschstruktur, och dels belysa rekryteringsbehoven för respektive yrkesgrupp och bransch i länet. Särskilt fokus läggs vid branscher och yrken som härrör till turism, tillverkning och utvinning, företagstjänster, samt vård och omsorg. Rapporten skapar också ett underlag för att spegla näringslivets och arbetsmarknadens inneboende dynamik och förändring över tid.

Sysselsättningsframskrivningarna utgår från den grundläggande frågeställningen kring regionalt utbud och efterfrågan på arbetskraft. Utbudet på arbetskraft bottnar i en individs beslut om arbetskraftsutbud, om individen skall arbeta och i sådant fall hur mycket. Detta beslut bestäms i stor utsträckning av individens syn på lönsamheten i att arbeta i termer av nytta. Deltagandet på den regionala arbetsmarknaden påverkas i sin tur av regionens efterfrågan på arbete. Värt att notera är att arbetskraftsutbudet inte alltid är den enskilde individens beslut, utan många gånger ett gemensamt val för hushållet.

Efterfrågan på arbetskraft bestäms på kort sikt av arbetsgivarens beslut om hur många individer som ska anställas samt vilken kompetens som behövs utifrån ett lönsamhetsperspektiv. På lång sikt förklaras emellertid efterfrågan på arbetskraft i stor utsträckning av teknisk utveckling och internationell konkurrens. Den tekniska utvecklingen påverkar produktivitets- och produktutveckling, vilket på sikt förändrar branschers relativa positioner och efterfrågan på olika typer av arbetskraft. Intåget av datorer i produktion och organisation är ett tydligt exempel som förändrat både produktion och produkt samt vilken typ och kvantitet av arbetskraft som efterfrågas. I sammanhanget kan detta också ses som en del av den pågående strukturförändringen i den svenska ekonomin.

Strukturella förändringar innebär en förskjutning av ekonomisk verksamhet mellan och inom ekonomins olika sektorer och påverkar vilken typ av arbetskraft som efterfrågas. Från 1970-talet pågår i Sverige en utveckling som innebär att tjänstesektorns relativa storlek ökar och industrisektorn minskar. Också inom respektive sektor pågår en påtaglig utveckling, där exempelvis innehållet i en tjänst eller produkt för 5-10 år sedan i många fall inte alls är jämförbart med dagens innehåll. Tredimensionella biografvisningar och mobiltelefonapplikationer utgör tydliga exempel på detta. Samtidigt utvecklas industrisektorn mot en allt mer högproduktiv produktion som innefattar ett allt större kunskapsinnehåll. Strukturomvandling och förskjutningar inom näringslivet tydliggör det faktum att den kompetens som efterfrågas av arbetsmarknaden ständigt förändras och understryker därför behovet av en kontinuerlig matchningsprocess.

Det kommunalekonomiska utjämningssystemet för kommuner och landsting syftar till att ge alla invånare i Sverige likvärdig service oberoende av vilken kommun eller vilket landsting de valt att bosätta sig i. Utjämningssystemet som princip har ett brett politiskt stöd, men dess exakta utformning har ofta blivit föremål för debatt. Utjämningssystemet består i huvudsak av två utjämnande system; inkomstutjämningen och kostnadsutjämningen. År 2008 infördes lönekostnadsutjämning vilken är en ny delmodell inom ramen för kostnadsutjämningssystemet, delmodellen har diskuterats flitigt både innan och efter införandet. Lönekostnadsutjämningen syftar till att utjämna för strukturellt betingade skillnader i kommunala lönenivåer och i delmodellen omfördelas medel från kommuner med ett relativt lågt strukturellt löneläge till kommuner med ett relativt högt löneläge. Föreliggande rapport kommer dels att diskutera de teoretiska motiven till en utjämning av lönekostnader och dels studera policyprocessen bakom delmodellens införande.

Lönenivåer hänger ihop med flera fenomen i en kommun, vilka kan ses som avgörande för kommunens fortsatta utveckling. De relativt högsta lönenivåerna återfinns i storstadsområden, där också befolkningstillväxten är stark och fastighetsvärdena höga. Kritiker till lönekostnadsutjämningen menar bland annat att merkostnader som tillkommer kommuner på grund av "positiva" faktorer såsom befolkningstillväxt och stigande fastighetspriser inte bör utjämnas, just därför att de tenderar uppstå i kommuner som redan har relativt goda ekonomiska förutsättningar. Därför förs i rapporten också en problematiserande diskussion om kostnadsutjämningssystemets syfte; ska det utjämna för strukturella kostnadsskillnader i kommunal verksamhet, oavsett kostnadernas art, eller bör dess mål vara att liksom inkomstutjämningen ekonomiskt stärka kommuner med relativt sämre förutsättningar?

Det kommunalekonomiska utjämningssystemet (KUS) för kommuner och landsting har diskuterats ofta och intensivt, vilket illustreras av det stora antalet utredningar och debattartiklar i ämnet.

Huvudsyftet med den här rapporten är att översiktligt beskriva och analysera utfallet i KUS. Särskilt fokus läggs på Västerbottens län, och till viss del på de övriga tre nordliga länen samt deras relation till övriga Sverige i systemet.

Förhoppningen är att kasta ljus på vad systemet betyder för kommuners och landstings ekonomier, samtidigt som några kommentarer ges om hur Västerbotten kan betrakta systemet med målet att bli mer oberoende av det. Detta görs i huvudsak genom bearbetning av deskriptiv statistik och konstruktion av grafiska illustrationer.

KUS upplevs ofta som mycket komplicerat och svårbegripligt, vilket förstärks av att systemet ofta är föremål för utredningar och förändringar. Större justeringar i utjämningssystemet har till exempel skett åren 1993, 1996 och 2005.

Det kan förmodas att ytterligare förändringar kommer att behövas i takt med att samhället förändras. Utjämningskommittén gör för närvarande en översyn av det utjämningssystem som är i bruk sedan 2005.

Systemets föränderlighet bidrar säkerligen till att det är svårt att sätta sig in i och debattera olika aspekter av systemet på ett konstruktivt och sakligt sätt.

I rapporten studeras utjämningssystemet, med särskilt fokus på den del som kallas inkomstutjämning, i huvudsak utifrån de variabler som direkt bestämmer dess utfall. Kommunernas och landstingens utfall i inkomstutjämningssystemet bestäms av deras egen skattekraft, det vill säga skatteunderlaget per invånare, i relation till rikets skattekraft, den så kallade medelskattekraften. Det betyder att systemet i den här rapporten betraktas som givet och att indirekta faktorer som kan påverka en kommuns eller ett landstings utfall, såsom till exempel utbildningsnivå, migration och sysselsättningsgrad, inte beaktas.

Som namnet antyder är KUS ett utjämningssystem. Det innebär att några kommuner måste betala en avgift och andra erhålla ett bidrag. Men, staten är samtidigt systemets huvudsakliga finansiär. För att ta fasta på den utjämning som sker mellan kommuner, utan statlig

Vi väljer att i rapporten använda förkortningen ”KUS”. Termen KUS avser hela systemet, d.v.s. inkomstutjämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag, införandebidrag och regleringspost.

Samtliga 15 Västerbottenskommuner och Västerbottens läns landsting har en skattekraft som understiger medelskattekraften, varför de erhåller ett högre inkomstutjämningsbidrag än riksgenomsnittet. Därför görs en uppskattning av hur mycket högre de beskattningsbara inkomsterna i Västerbotten, men även i Norrland som helhet, skulle behöva vara för att länet, och Norrland, ska närma sig medelskattekraften och riksgenomsnittet i inkomst-utjämningsbidrag per invånare.

Slutligen studerar vi vad som karaktäriserar kommuner som betalar avgift till respektive erhåller bidrag från KUS. Analysen tar sin utgångspunkt i huruvida kommuner är ”boende- eller arbetsintensiva”, för att sedan sätta det förhållandet i relation till deras närhet till en stor arbetsmarknad.

Analysen visar att utjämningssystemet, utöver dess grundläggande funktion att säkerställa en likvärdig service i hela landet, också finns för att boende- och arbetsintensiva kommuner inte är jämnt fördelade över riket. De skatteintäkter som boendeintensiva kommuner inbringar har ofta sitt ursprung i arbetsintensiva kommuner, i vilka skattekraften i många fall är relativt sett lägre.

I den här uppsatsen studeras inkomstutvecklingen i svenska län, dels ur ett konvergensperspektiv och dels ur ett tillväxtteoretiskt perspektiv. Studiens huvudsakliga syften är att studera huruvida de relativt sett fattigare länen har närmat sig de relativt rikare länen i inkomst per capita under perioden 1991-2006 och huruvida de regionalpolitiska stödmedel som de svenska länen har tilldelats från EU: s strukturfonder har gett upphov till tillväxt i inkomst per capita under perioderna 1995-1999 och 2000-2006. Tillsammans med andra tillväxtförklarande variabler såsom humankapitalackumulation och sysselsättningsutveckling skapas två paneldataset, från vilka fyra modellspecifikationer skattas med hjälp av linjär regressionsanalys. Resultatet från konvergensskattningen ger stöd för obetingad inkomstdivergens på 1,2 procent, vilket innebär att för en procents högre initial inkomstnivå har tillväxten varit i genomsnitt 1,2 procent högre. Resultatet antyder således att inkomstskillnaderna mellan de svenska länen har ökat under den studerade 16-årsperioden. Vad gäller de strukturfondsmedel som EU har tilldelat de svenska länen antyder resultaten att de inte har haft någon positiv signifikant effekt på inkomsttillväxten under de två programperioder som de har tillfallit Sverige. Tvärtom pekar resultaten på att strukturfonderna har motverkat sitt syfte i Sverige, då koefficienten för variabeln i fråga uppvisar negativt tecken. Emellertid visar sig EU-inträdet år 1995, andelen av länens befolkning med högre utbildning och tillväxten i länens sysselsättningsgrad samtliga ha positiva, signifikanta effekter på inkomsttillväxten, varför de viktigaste slutsatserna av studien är att strukturfonderna hädanefter bör investeras i utbildnings- och sysselsättningsfrämjande projekt.

Svar på artikel efter släpp av rapporten CERUM Rapport 23 Det kommunalekonomiska utjämningsystemet - Effekter för Västerbotten, Norrland och Sveriges funktionella arbetsmarknadsregioner Författare: Johanna Edlund och Marcus Holmström