Umeå University's logo

This article analyzes cannibalism and bodily regeneration in Lina Rydén Reynols’s epic poem Använd dem som du vill (Use Them as You Wish, 2022), reading the work through the lens of the environmental grotesque. Set in a drought- and famine-stricken agrarian dystopia, the poem depicts a female protagonist whose body regenerates after injury and becomes a source of food for her community. The article explores how cannibalism functions as a cultural technique that reconfigures relations between body and environment, subject and collective, gift and exchange. Drawing on theories of the grotesque, posthumanism, and environmental humanities, it argues that the poem oscillates between carnivalesque excess and uncanny horror, while staging hunger, regeneration, and redistribution as effects of environmental collapse and late capitalist agrilogics. Ultimately, Använd dem som du vill is read as a Nordic iteration of the environmental grotesque, one that questions the ethical, political, and ecological limits of communal survival in the Anthropocene.

Västerbottensförfattaren Per Olov Enquist älskade idrott och utövade själv höjdhoppning. Under OS i München 1972 och fotbolls-VM i Mexiko 1986 var Enquist utsänd av Expressen för att rapportera. Artikeln undersöker de texter från båda mästerskapen som finns samlade i boken Två reportage om idrott (1986) och spårar kopplingar mellan Enquists övriga verk och texterna om idrott. Artikeln argumenterar för att idrottstexterna gestaltar en spänning dels mellan individ och kollektiv, dels mellan idealism och realitet. Därtill analyserar artikeln berättarröst och -perspektiv i den journalistiska texterna om sport. Idrott visar sig för Enquist vara en oxymoron, en aktivitet som kortsluter sig själv. Studien är den första som fokuserar Enquists texter om idrott.

Studien granskar hur naturen sätts i omlopp som estetiskt medel i Adolf Erik Nordenskiölds "Förslag för inrättande av Riksparker i de nordiska länderna" (1880) och jämför denna med en statliga utredning om det svenska naturskyddet från 1935 av botanikern Rutger Sernander. Jämförelsen visar att ett skifte äger rum under tiden mellan texterna. Naturen gestaltas i Nordenskiölds "Förslag" som kulturellt beaktningsvärd, och det är dess skönhet och kulturellt samlande effekt som bör bevaras. I Sernanders utredning kvarstår dessa ideal, men de samsas med statens kvantitativa blick på naturen. För att räknas som skyddsvärd måste naturskönheten kunna mätas och vägas.

Studien bidrar till det svenska miljöskyddets historia och visar att miljöpolitiska spörsmål om naturskydd i allra högsta grad är sammanlänkade med kulturpolitiska ideal.

Essän tar ett grepp om nymaterialistisk teori i relation till litteraturvetenskap. Nymaterialismens mest inflytelserika företrädare Karen Barad menar att språket fått för mycket makt på materiens bekostnad. Vad betyder ett sådant uttalande för litteraturvetenskapen? I denna essä vänder och vrider jag på motsättningar och konflikter som kan uppstå när litteraturvetare vill använda nymaterialistisk teori för att förstå litteratur. Jag menar att det finns inneboende problem i en sådan ansats som litteraturvetare inte får förringa. Samtidigt är dessa problem inte heller skäl nog att sluta försöka teoretisera relationen mellan materia och språk.

När studenter läser äldre litteratur kan de reagera negativt på den, vilket märks i klassrummet som protester gentemot litteratur som upplevs som jobbig eller obehaglig. Lärarens lojalitet är kluven, den bör ta i beaktande både studenternas känsla av trygghet och litteraturens autonomi. En feministiskt inriktad lärare behöver också lära studenterna att historisera orättvisor och samla kraft ur dem. Undervisningen ska vara trygg, men den förutsätts också vara otrygg: det helt trygga är ju det man redan vet, medan undervisning ska lära en något nytt och därmed osäkert. Artikeln tar ett grepp om samtidens högskoleklassrum och begrepp som "trigger warnings", trygga rum och riskminimering i relation till litteraturundervisning. Den argumenterar för att lärare och student befinner sig i samma situation: bägge vill vara trygga och behålla sina övertygelser. Men det finns skäl att i stället för att släta över motstridigheter stanna upp i denna apori och diskutera vad litteraturen ger oss, och hur vi pratar om både ideologi och estetik. Om dagens studenter är känsliga för sådant som skapar otrygghet eller obehag kan det vara en pedagogisk möjlighet snarare än en belastning.

Ska man undervisa om Strindberg trots hans förlegade kvinnosyn? Hur hanterar man utbildningssystemets krav på förutsägbara resultat när man tror på en oförutsägbar litteraturundervisning? Går det att skapa trygghet och samtidigt öppna för risk och osäkerhet i klassrummet?

Att undervisa i litteraturvetenskap är att vara intrasslad i olika obekväma och motstridiga positioner, roller och spänningsfält som rör etik, politik och synen på kunskap i vårt samhälle. Den här boken argumenterar för att det är viktigt att litteraturlärare försöker stå emot impulsen att genast lösa de dilemman som genomkorsar det litteraturvetenskapliga klassrummet. Aporierna, de olösbara motsägelserna, kan i själva verket förstås som litteraturundervisningens förutsättning och särskilda kunskapsbidrag.

Genom fyra prövande essäer med utgångspunkt i lärares vardag pläderar denna bok för något man kunde kalla en aporetisk litteraturundervisning, där både omsorg och ironi är viktiga komponenter. Omsorg om vårt ämne, studenterna och litteraturen; ironi som ett sätt att navigera i, men inte ut ur, motsägelserna.

Studien tar sin utgångspunkt i den finlandssvenska bilderboksförfattaren Lena Frölander-Ulfs verk "Mörkerboken" (2009, med Hannele Mikaela Taivassalo) och "Jag, Fidel och skogen" (2016) och granskar dessa utifrån en ekokritisk horisont med fokus på mörker och hur tiden böjs i mörkret. Med stöd i mörk ekologi och samtida ekokritisk barnlitteraturforskning undersöker jag hur barnsubjektivitet blir till i verken, som präglas av Frölander-Ulfs särskilda skrapteknik. Mörkret i böckerna skapar ängslan, ovisshet och obehag, men är också helt centralt för huvudpersonernas utveckling och möjligheter att växa genom att övervinna rädslan för mörkret och varelserna i det. Barnen i böckerna tar till olika strategier för att klara sig i mörkret. I "Jag, Fidel och skogen" viker skräcken efterhand för en rationell optimism, medan "Mörkerbokens" huvudperson väljer att inte återvända till det upplysta utan stanna kvar bland monstren i natten. I böckerna blir mörkret en möjlig väg till mognad, men glipor av gotiskt mörker kvarstår som frizoner, platser dit den vuxnas blick inte riktigt når. Studien bidrar till den ekokritiska forskningen om barnlitteratur och bilderböcker, liksom till det teoretiska fältet mörk ekologi.