Umeå University's logo

I berättandet finns språket som följer dig genom hela livet och är en del av din historia, vilket även kan kallas future narrative, det vill säga du har framtiden i din berättelse (Bönich-Brednich 2016, 197–199, 202, 207).[1] Samhällskraften i berättandet och särskilt i jojken har urkrafter som överlevt flerhundraårigt förtryck från de dominerande makterna i norr: svenska staten och kyrkan, danska/norska staten och kyrkan samt den ryska styrande eliten. Narrativbegreppet används idag lite slarvigt och jag ser, liksom många folklorister och antropologer, att det gått inflation i termen. Narrativ är både subjekt och ett redskap för att förmedla forskning, att erbjuda berättelser är ett kraftfullt sätt att förändra synen på livet, både det egna och lyssnarens; med andra ord, skapandet av det förflutna in till ett nutida samhälle och för en framtid. Jag ser jojken inte bara som musik/melodi utan också som en berättelse. Varje jojkutövare har sin grundrepertoar i berättandet och den kan varieras med olika variabler, så som olika infallsvinklar i text och melodi.

I detta kapitel har jag studerat hur tre manliga jojkare från Jokkmokksområdet, Johan Märak (1928-2019), Lars Pirak (1932-2008) och Apmut Ivar Kuoljok (f. 1928) som jag här kallar för de tre tenorerna – använt berättandet och jojken som en enhet. En stor del av materialet är hämtat från audiovisuella källor, såsom TV- och radioprogram och egna inspelningar. De framförde sina performanser från mitten av 1960-talet fram till 2010-talet genom att bara göra det, de ville helt enkelt att folk skulle höra berättelser från sin hemmiljö. I samma anda uttrycker språkvetaren Darrel R. Kipp (2000, 1), att man ska använda sitt språk och genomföra framföranden utan att be om ursäkt.[2] Jojkutövarna har gjort det som var naturligt för dem, och blev en del i en revitaliseringsprocess genom att använda jojken och språket som en del av deras världsbild. 

[1] Detta kapitel är ett resultat av forskningsprojektet Muntligt berättande som kulturarv och samhällskraft som bedrivits med stöd av Vetenskapsrådet inom dess särskilda satsning på forskning om kultur och kulturarv (Dnr 2016–02275). Presentation, länkar till och förteckningar över andra skrifter i projektet finns på https://www.umu.se/forskning/projekt/muntligt-berattande-som-immateriellt-kulturarv-och-samhallskraft/.

[2] Under 1960-talet var Jokkmokk fortfarande starkt laestadianskt präglat och många såg jojk som något syndigt.

The present article focuses on how storytelling events serve as a tool in reinforcing local identity. The case study presented here centres on Bjurholm, a small rural town in northern Sweden, where a local storytelling society called Bjurholms Berättarakademi has been emphasizing municipal community building as a singularly important task. Initially offering public storytelling evenings and festivals celebrating prominent local storytellers, it soon shifted strategy and instead concentrated on storytelling in schools and villages, by pupils and villagers, and addressing urgent local topics at special events. The tenuousness of relying on only a handful of activists and the problem of continuity has been countered through collaboration with other local societies, as well as by embracing new media.