Umeå University's logo

Ämnet pedagogik blev under 1900-talet både en vetenskaplig och politisk maktfaktor. Särskilt efter andra världskriget flyttade disciplinen fram sina positioner och dess företrädare anlitades gång på gång för att lösa olika problem i skola och utbildning. Denna process skedde parallellt med att utbildning överhuvudtaget kom att inta en alltmer central roll i det moderna samhället. I takt med en förlängd skolgång och att allt fler studerade på universitet växte ett utbildningssamhälle fram.

Pedagogikens århundrade följer diskussionerna om pedagogik i Sverige från ämnets etablering i början av 1900-talet, över den kraftiga expansionen under decennierna efter andra världskriget och de genomgripande förändringarna från och med 1970-talet, fram till att den övergripande benämningen utbildningsvetenskap började användas omkring år 2000. Boken riktar sig till lärarstuderande, lärarutbildare, forskare, politiker och alla andra som har ett intresse för utbildningsfrågor.

Pedagogik och politik har kanske aldrig varit så nära förbundna som i Sverige efter andra världskriget. Under några decennier intog pedagogiska forskare en central roll i reformeringen av välfärdssamhällets utbildningssystem, vilket ledde till införandet av den nioåriga grundskolan, en kraftigt utbyggd förskoleverksamhet och stora förändringar av den högreutbildningssektorn. Många uppskattade det nära samarbetet mellan utbildningsforskning och utbildningspolitik men det blev också föremål för kritik både inom och utanför akademin.

Utifrån skilda exempel hämtade från den svenska efterkrigstiden belyser den här antologin det komplexa mötet mellan pedagogik och politik. Här erbjuds en fördjupad kunskap om hur utbildningsforskare och pedagogiska experter var med om att påverka den förda politiken men också hur politiska krafter och aktörer direkt eller indirekt influerade forskningen.

This chapter traces the history of the relation between pedagogy and the humanities from a long time-perspective, spanning the 1860s to the 1960s. Focusing on boundary drawing processes, we distinguish two major shifts in which pedagogy established itself as a distinct discipline. The first consisted of a separation from philosophy, the second of a separation from psychology. Through and along this process, pedagogy became increasingly separated from the humanities and ended up in the new social science faculty in the 1960s. As pedagogy also got a central role in the new professional teacher education outside of the universities, its position as a non-humanistic discipline became manifest.