Umeå University's logo

Resilience has gathered significant attention from economic geographers, yet their focus has primarily centered on economic outcomes at the regional level. This approach often overlooks the intricate micro-processes and lived experiences during crises, assuming that individual resilience can be understood solely through macro-level economic observations. We argue that comprehending the questions of resilience 'to what means' and 'to what ends' requires that we acknowledge the importance of social reproduction and daily practices. Through semi-structured interviews with mink farmers in Denmark and by using the concepts of spaces of dependence and spaces of engagement, we first highlight the everyday practices and broader social structures that individuals aim to preserve and reproduce. Second, we draw attention to the application of a relational spatial ontology in resilience studies by discussing cross-scalar networks of individuals as an adaptation strategy. In so doing, we contribute to the resilience literature in economic geography by highlighting that resilience for individuals entails the reproduction of everyday practices. We also draw attention to the consequences of network detachment for individual livelihoods. Thus unveiling how peripherality is shaped and re/produced, rather than given, through the evolving networks of 'left behind' people in 'left behind' places.

Det har blivit allt tydligare hur geografin påverkar människors utsikter att hantera ekonomisk omvandling. Den väldokumenterade ojämna utvecklingen av arbete och välfärd i västvärlden har producerat en ny geografi av möjligheter, där den plats man råkar bo på spelar större roll än individuella kvalifikationer. Denna nya geografi är starkt sammankopplad med strukturomvandlingar och en tilltagande rumslig koncentration av kvalificerade (och högbetalda) jobb som i huvudsak gynnat större urbana områden. Denna utveckling, som har varit starkt driven av tankar om agglomerationsfördelar (fördelar ekonomiska aktörer erhåller av närhet till andra), har också på senare tid härletts till ett ökat politiskt missnöje mot etablerade politiska institutioner runt om i Europa. De nordiska länderna är inget undantag. Jobbskapandet i exempelvis både Sverige och Danmark har varit starkt koncentrerat till de större städerna och de mellanregionala inkomstskillnaderna ökade kraftigt i både Sverige och Finland under främst 1990-talet. Eurofound (2019) rapporterar att Sverige är det land i EU där skillnaden i inkomstnivåer mellan huvudstaden och ”resten av landet” ökat mest på senare tid. Parallellt ser vi tilltagande protester mot servicenedskärningar i många små och perifera regioner. 

Syftet med detta kapitel är att visa hur den regionala sysselsättningen i Sverige förändrats både i storlek och sammansättning mellan 1990– 2019. Utifrån teorier om agglomerationsfördelar och kompetensmatchning kommer vi betona de underliggande mekanismer som påverkar regionalt jobbskapande (nya arbetstillfällen) och jobbförstörande ( förluster av arbetstillfällen), och belysa vikten av en bättre regional anpassning av agglomerationslitteraturen. I kapitlet diskuteras hur regionala sysselsättningsförändringar påverkar arbetskraftens förutsättningar att lyckas med produktiva arbetsbyten i tider av ekonomisk turbulens. Detta är viktigt för förståelsen av regional utveckling eftersom hur arbetskraften lyckas hantera ekonomisk turbulens inte enbart speglar enskilda individers förutsättningar, utan till stor del är den mekanism genom vilken vi kan förstå långsiktiga förutsättningar för framgångsrik regional omvandling. 

While re-employment opportunities for redundant workers have been a much-debated topic in economic geography, the characteristics of these new employments and the medium-run effect of major lay-offs constitute a less explored field. The present paper investigates skill matching between the pre-redundancy job and the employment workers have five years after redundancy by studying the distance and direction of their labour market trajectories. By following 670 manufacturing workers made redundant in major layoffs in 2003, the present paper connects patterns of career mobility and underemployment to possible frictions connected to spatial and industrial mobility. The results indicate that moving some distance from the initial point of departure is correlated with upward mobility. This especially concerns moving to a related industry in the same region or moving to a new region, but within the same industry. Moving too great a distance, however, increases the risk of downward mobility. Moving to unrelated industries in general, but also to related industries in new regions, is associated with a higher risk of facing underemployment in the medium run. In conclusion, the longer-run labour market trajectories, in relation to both distance and direction, need to be addressed if we are to assess the outcome of redundancies.