Syftet med analysen är att visa på strukturer muntligt förmedlat, konstnärligt berättande, samt på orsaker till att just dessa strukturer uppkommer. Materialet som används till analysen är två ljudinspelningar med bygdeberättaren Carl Bergqvist från Överklinten i Västerbotten. Berättelserna som analyseras är inspelade på 1950-talet. Som modell för strukturanalysen har främst William Labovs teorier om narrativanalys legat till grund. För att finna orsakerna till berättarstrukturernas utseende analyseras även kontexten, där inspelningssituationen spelat en central roll. Intervjun i sig är en samtalssituation som för med sig särskilda konventioner och normer för hur samtalet ska föras, vilket har påverkat berättelsernas utformning. Även berättarens talspråkliga memoreringsteknik är central för hur stoffet organiseras i berättelserna. Det mest utmärkande, srukturella draget i Carl Bergqvists berättelser, är deras uppbyggnad bestående av korta berättelsefragment som berättaren fogar samman till en sammanhållen historia. Det finns flera orsaker till att berättelserna struktureras på det viset, varav alla har sin grund i de särskilda förutsättningar som gäller för talspråket. Den fragmentariska uppbyggnaden av Bergqvists berättelser är, förutom berättarsituationen, ett resultat av den talspråkliga memoreringsteknik han använder sig av. Hans repetoar består av en stor mängd händelser ur bygdens historia som knyts till personer eller platser i eller omkring Överklinten. Dessa händelser plockas fram ur minnet efter behov och fogas av berättaren samman till en historia. För att ett sammanhang ska kunna skapas i Bergvists berättelser måste de skilda fragmenten fogas till varandra på ett meningsfullt sätt, så att de tillsammans bildar en enda, större enhet. Det kitt berättaren använder för att foga berättelsefragmenten till varandra är evalueringen. En röd tråd skapas i berättelen, antingen genom ett dramatiskt sammanhang som håller dem samman, eller genom en gemensam värdering som återkommer i varje delberättelse.