Idéer om det sköna och det fula är intimt förknippade med ideologiska praktiker. En högst aktuell arena för sådana praktiker är offentliga diskurser om "utanförskap", "knark" och "förort". Individer som förknippas med dessa samhällsproblem riskerar stigmatiseras, som fula i ordets bredaste bemärkelse. Denna artikel är en analys av hur fulhet tar sig i uttryck i den svenska musikgruppen Original Dunder Zubbis (ODZ), en rap-grupp som förknippas med dessa problem.
Analysen visar att ODZ gör bruk av teman kopplade till fulhet på sätt som konstituerar en kollektivitet. Denna kollektivitet är i viss utsträckning polyfonisk i den bachtinska bemärkelsen av begreppet. Men ODZ använder verbala, audiella och visuella tekniker på sätt som skapar en kollektivitet utan urskiljbara och avgränsningsbara individuella röster och perspektiv. Denna "lallande polyfoni" fungerar som ett sätt att göra motstånd mot stigmatiserande ideologiska praktiker. När den officiella kulturens auktoriteter interpellerar ODZ som missbrukare, kriminella och exkluderade bjuder musiken inte på något subjekt som kan ställa till svars.
I arbetet med denna artikel står jag i stor tacksamhetsskuld till Erika Skilström för idéer, samtal och kritiska kommentarer kring manus.