I artikeln undersöker jag hur utflyttade tornedalingar upprätthåller sin platstillhörighet genom att behålla och återvända till hus i sina hembyar i Tornedalen. Analysen bygger på fältarbete, kommunala utvecklingsprojekt samt 15 intervjuer med personer som flyttat från regionen men fortfarande äger hus där. Resultaten visar att husen fungerar som materiella och känslomässiga ankare som bidrar till identitetsskapande, minnesarbete och bevarandet av ett personligt och lokalt kulturarv. Samtidigt belyser studien en konflikt mellan kommunala initiativ som syftar till att öka inflyttningen genom att få ägare att sälja eller hyra ut så kallade ”tomma hus” och de utflyttades önskan att behålla sina fastigheter som en del av sin kulturella och personliga förankring. Genom begrepp som diaspora, mobilitet och platstillhörighet diskuteras hur återkommande resor mellan bostadsorten och Tornedalen utgör en central del av en tornedalsk identitet. Studien visar att husägandet inte enbart handlar om boende eller ekonomi utan även om kultur, tillhörighet och rätten att upprätthålla relationer till hembygden över tid och rum.