Det omfattande kunskapsområdet slöjd och hantverk har en stark tradition av det som ibland kallas tyst lärande och tyst kunskap. Ibland finns även uppfattningar om grundskolans slöjdämne som delvis ordlöst och där lärande sker genom förevisning. Emellertid ställs sedan 2011 nya kunskapskrav på elever för att erhålla godkänt betyg i slöjdämnet. Själva ämnet har konstruerats med didaktiska syften och uppställda mål och numera ställs krav på att elever ska kunna uttrycka sig i ord kring sitt lärande och sina val under arbetsprocessen för att synliggöra lärandet i slöjdämnet. Det innebär att slöjdlärare behöver undervisa så att eleverna ges möjlighet att utveckla den förmågan. Kunskaper som kanske tidigare bedömdes ordlöst, genom uppvisade färdigheter i hantverket och förståelse i medvetna slöjdprocesser ska nu beskrivas med ord av både lärare och elev. Då många slöjdlärare beskriver både sin egen ämneskunskap och slöjdämnet som hantverksbaserade har kursplanens nya formuleringar i flera fall lett till utmaningar där kunskapskraven ibland skapat incitament för att förändra själva undervisningen. Teoretiska modeller av didaktiskt tänkande ger förståelse för två olika sätt att som lärare förhålla sig till slöjdämnets ramar och innehåll, vilket visar sig som två olika ämneskonceptioner om slöjdämnet.
Vad händer med slöjdämnet när/om det som främst bedöms är att sätta ord på den förmåga som beskriver kunskapen i ord, t.ex. att motivera, formulera, ge omdöme eller föra resonemang?