Föreliggande rapport har analyserat flyttmönster för examinerade studenter vid Umeå universitet. Detta har gjorts med hjälp av longitudinella mikrodata från Statistiska Centralbyrån för att kunna beskriva en längre del av flyttkedjan och i detalj belysa både ursprungsregion och destination för examinerade studenter.
Jämfört med den tidigare analysen för 2013 (Eklund med fler 2019) visar våra resultat att Umeå bland de större utbildningsorterna fortsatt sticker ut i negativ bemärkelse i avseende hur många som stannar kvar i regionen efter examen. En del av detta är naturligtvis drivet av ett minskat utbud av regionalt förankrade studenter och en större andel som flyttar hit för att studera. Kategorin hemvändare som återvänder till sin hemregion efter avklarade studier är därför hög, men även om andelen inflyttare till Umeå från övriga landet ökat över tid, utgör detta inte hela svaret. I jämförelse med landets övriga universitetsregioner har Umeå den tredje lägsta andel studenter från regionen som väljer att stanna kvar efter avslutade studier. Här bör det dock betonas att antalet stannare har ökat sedan 2013 trots en fortsatt generell låg andel som stannar kvar i regionen. Det är också färre lokala studenter (sena migranter) som väljer att lämna över tid. Med andra ord ser vi nu vissa tecken på en ökad regional etableringsgrad. Få skillnader mellan män och kvinnor kan ses i resultaten men om något verkar det som att ett växande antal inflyttade män stannar kvar i Umeåregionen efter examen samtidigt som något färre kvinnor från Umeå flyttar efter examen. Generellt sett sker det största tappet av lokala studenter till Stockholm, vilket kanske inte är så oväntat givet storleken och diversiteten i Stockholms arbetsmarknad. Dock har antalet migranter till Stockholm minskat något och närliggande kommuner som Luleå, Skellefteå, Sundsvall och Örnsköldsvik är i princip lika vanliga destinationer som Göteborg och Malmö. För de som flyttar till Umeå och väljer att stanna kommer majoriteten från regioner i norra Sverige samt från Stockholm. Denna kategori migranter har ökat något över tid och det är främst kopplat till att fler från Stockholm, Luleå och Skellefteå stannar i Umeå efter examen. Av de 20 största utbildningarna vid Umeå universitet varierar andelen studenter som stannar i Umeå mellan 93% och 42%. Här har viss förändring skett över tid och exempelvis har stannandegraden ökat med 11 procentenheter för förskolepersonal vilken kan tyda på en ökad lokal efterfrågan. Den höga andelen flyttare bland de största utbildningarna är tydligt kopplat till ett nationellt uppdrag för Umeå universitet. Om syftet är att behålla fler studenter kan specifika insatser riktas, samtidigt som det också går att se på detta som en ”ren” exportprodukt där Umeå attraherar unga som både berikar lokaltnäringsliv och skapar arbetstillfällen vid universitetet medan de studerar men som sedan flyttar till andra orter.
Vi ser också att studenter från regionen som har studerat 4–5 år (avancerad nivå) är mer benägna att flytta än lokala studenter som läst 2–3 år (grundnivå). Umeå har alltså extra svårt att hålla kvar högre utbildade. Detta kan utgöra en potentiell ”brain drain” för regionen om Umeå å ena sidan har svårt att behålla den högre andel studenter från andra regioner, men också har svårt att behålla studenter från Umeå som läser en längre utbildning. Oavsett om man väljer det perspektivet eller se det som en ”ren” exportvara bör hela norra Sverige vinna på en ökad diversifiering av arbetsmarknaden så avancerade arbeten inom olika ämnesområden kan erbjudas (både teknik och data, men också samhällsvetenskap och humaniora). Elekes & Eriksson (2021) visar exempelvis att samhällsvetenskaplig och humanistisk FoU är underrepresenterat i Västerbotten givet den befintliga näringslivsstrukturen. Rekommendationen är därför att försöka få dessa typer av verksamheter att växa i regionen då det kan öka antalet som stannar kvar i regionen.